Hell house

En bok som Stephen King kallat "the scariest haunted house novel ever written", det måste väl vara något alldeles särskilt? Hur som helst tillhör Hell House, som kom 1971, klassikerna bland hemsökta hus-skräckisar. Den är skriven av Richard Matheson (mest känd för I am Legend) och nja, otäckast i genren är jag inte säker på att den är – men skrämmande läsning är det definitivt. 

Det är helt omöjligt att inte dra paralleller mellan Hell House och en viss annan bok med ett snarlikt namn. Shirley Jacksons The Haunting of Hill House (från 1959) har mer än bara nästan samma titel gemensamt med Richard Mathesons bok. Själva upplägget i de bägge böckerna är väldigt snarlikt. I båda två är det en vetenskapsman som fått i uppdrag att undersöka ett hus där övernaturliga fenomen påstås förekomma och där det som skett, oavsett vad det beror på, fått till följd att personer avlidit eller försvunnit. Till sin hjälp har vetenskapsmannen i båda fallen ett par andra personer som antingen utger sig för att vara medier eller påstås ha synska förmågor. 

Likheterna är naturligtvis inte en slump utan högst medvetna, influenserna från Shirley Jackson är uppenbara i Hell House. Men det finns också väldigt stora skillnader. The Haunting of Hill House är en ganska återhållen historia där kalla vinddrag och mystiska ljud i natten skrämmer livet ur läsaren. Hell House är raka motsatsen, där hinner besökarna knappt komma in i huset förrän ektoplasman flödar. Det är som att det inte finns någon måtta på övernaturligheterna, vilket också efterhand börjar kännas litet väl ... övertydligt. Samma sak inser huvudpersonerna som börjar tvivla på sina upplevelser. Kanske händer det bara i deras huvuden, kanske finns det högst naturvetenskapliga förklaringar till vad de tycker sig vara med om. Eller är det trots allt ändå någon slags ondska som samlats i det mystiska huset..? 

Hell House är inte en bok för den med svaga nerver, så mycket är säkert. Förhärdade typer, inklusive undertecknad, behöver dock inte oroa sig för att ligga sömnlösa på nätterna efter att ha läst den. Men vill man ha en riktigt obehaglig bok – och det vill man ju emellanåt – då är det här ett bra val. Som vanligt har jag dock litet svårt för slutet och att så att säga köpa själva upplösningen, men samma sak gäller många andra böcker som ändå är klart läsvärda.  

Så visst förtjänar Hell House att räknas som en skräckklassiker. Låt gå för att den inte håller samma litterära kvalitet som The Haunting of Hill House, men det är det inte många som gör. Shirley Jackson har den där sällsynta förmågan att framkalla rysningar hos läsaren inte bara för att det är otäckt, utan också för att boken är så otroligt välskriven. Där spelar verkligen inte Richard Matheson på samma planhalva.  

Silence for the dead

Aah, en ny bok av Simone St James är ett alltid lika säkert och efterlängtat vårtecken. Och som vanligt blir man inte besviken, för Silence for the Dead har verkligen alla ingredienser som behövs för en riktigt trevlig gotisk skräckhistoria. Den utspelar sig strax efter första världskriget på ett halv förfallet och möjligen också hemsökt mentalsjukhus på den engelska landsbygden – visst är väl bara det upplägget är nog för att för att en obotlig goth skall börja oooaah av förtjusning.

Huvudpersonen i Silence of the Dead är Kitty Weeks som utan att egentligen vara kvalificerad för det får jobb som sjuksköterska på Portis House, ett sjukhus för krigsveteraner som drabbats av psykiska problem. Sjukhuset är inrymt i en ståtlig byggnad som tidigare varit privatbostad åt en förmögen familj, men som lämnat det under ganska oklara omständigheter. Kanske är de på något sätt försvunna. De är dock långt ifrån de enda som lämnat Portis House, för de anställda tycker stället är så obehagligt att personalen ständigt säger upp sig. Där hamnar alltså Kitty, som snart börjar inse att en del av de obehagligheter som patienterna upplever inte kan förklaras med posttraumatisk stress, depressioner eller andra problem som de har.

På många sätt påminner Silence of the Dead om Simone St James tidigare böcker. Precis som i The Haunting of Maddy Clare och An Inquiry into Love and Death är det tidigt 1920-tal, ett lantligt England, män som inte kan lämna krigets fasor bakom sig och kvinnor som försöker klara sig i en efterkrigstid där de faktiskt kan vara ganska självständiga, skaffa sig arbeten och försörja sig själva. Trots detta är ändå alla tre böckerna sinsemellan ganska olika, även om de på många sätt utspelar sig i en gemensam värld. Kitty är en annorlunda huvudperson jämfört med överklasstudenten Jillian (i An Inquiry into Love and Death) eller den utfattiga sekreteraren Sarah (i The Haunting of Maddy Clare). I den här boken liksom i de andra två är dessutom huvudpersonerna såpass intressanta att skräckinslagen egentligen inte hade behövts, det hade varit klart läsvärt ändå. Men det känns ändå inte överflödigt, utan det spökiga och mörka flyter bra in i handlingen utan att få dominera alltför mycket. Det är inte renodlad skräck, även om det på sina ställen kan bli litet nagelbitarkänsla, utan mer av en ganska stillsam rysare.

Men alltså, den som behöver en lagom dos gotiskt litterärt mörker att fördriva en helg med kan rekommenderas den här boken – och Simone St James tidigare om ni till äventyrs inte läst dem. Men det har ni väl, efter allt peppande för hennes böcker som båda jag, Lingonhjärta och Calliope ägnat oss åt. Har du anglofila böjelser och går igång på kombinationen hemsökta hus och 1920-tal, då är den här boken ett måste. Så är det bara.

Tema hemsökta hus

"... and whatever walked there, walked alone." 

Trots att det där citatet från The Haunting of Hill House är väldigt kort passar det ändå bra för att sätta stämningen för veckans tema från Boktimmen, som denna gång är hemsökta hus. Som alla trogna läsare av den här bloggen vet är just hemsökta hus något som ofta figurerar i de böcker som omskrivs här. För det finns ju så många bra böcker som innehåller hus av ett slag som man väl aldrig frivilligt skulle vilja sätta minsta lilla fot i.

En riktigt klassiker som jag älskade redan som liten är Oscar Wildes Spöket på Canterville, en både väldigt humoristisk och ganska sorglig gotisk skräckhistoria. Även den redan omnämnda The Haunting of Hill House av Shirley Jackson är en klassiker som jag halvt skrämde livet ur mig med när jag läste den för första gången. Stämningsfull, otäck och bland de bättre i sitt slag är också The Woman in Black av Susan Hill, som ju dessutom nyligen kom ut på svenska.

Det har dock också kommit ett flertal hemsökta husskildringar på senare år som varit riktigt läsvärda, om än med varierande skrämselgrad. En av Carol Goodmans bättre böcker (och då är det bra på allvar!) är The Ghost Orchid, om ett författarretreat beläget i mycket speciella omgivningar. Två andra författare som verkligen kommit att specialisera sig inom hemsökta hus-temat är Simone St James och Wendy Webb, och särskilt den förstnämnda av dem har kommit att bli en riktigt favorit för min del. Hennes böcker utspelar sig i England på 1920-talet och skildrar stillsam engelsk landsbygd med gruvliga hemligheter på ett sådant sätt att det blir total nagelbitarläsning. Läs The Haunting of Maddy Clare och An Inquiry into Love and Death – eller hennes nya Silence for the Dead som kommer i april och som jag hoppas mycket på.

Och så får vi ju inte glömma Locke & Key, Joe Hills serieböcker som bara är sååå bra. De utspelar sig i ett hus som både är hemsökt, dödligt farligt och verkligen mystiskt på alla vis. Precis som hos många andra författare handlar det här om ett hus som på sitt eget sätt är både fascinerande, säreget och ganska vackert. Visst skulle man vilja se det på riktigt, men bosätta sig eller ens sova över ... nej, det är nog ingenting att rekommendera...

The Ghost Orchid

The Ghost Orchid av Carol Goodman handlar om Ellis Brooks, en lovande ung författare som får chansen att vistas på Bosco, ett författarretreat på den amerikanska östkusten. Det skapades i slutet av 1800-talet som ett kreativt paradis för konstnärer och författare, med en fantastisk trädgård fylld med statyer och fontäner. När Ellis kommer dit är dock allt sedan länge tämligen förfallet, trädgården är övervuxen och fontänerna har inte varit haft vatten på många år. Men det är ändå ett ställe dit kreativa människor bjuds in, och hennes plan är att skriva en bok om en serie otäcka händelser som ägde rum när Bosco fortfarande var nytt. Då hade dess ägare bjudit in ett medium för att hålla en seans, tanken var att hans hustru på detta sätt skulle tro sig få kontakt med deras tre döda barn. Men i och med detta sattes en kedja händelser igång som slutade med ond bråd död och ett antal olösta hemligheter. För att kunna skriva sin bok tar sig Ellis an uppgiften att ta reda på vad det egentligen var som hände då för så länge sedan. Ganska snart inser hon dock att hon är indragen i något mycket större, det är som om platsen och historien kräver att sanningen om det som skett äntligen skall komma fram.

The Ghost Orchid är skriven av en Carol Goodman i sin bästa form. Det här är en helt underbart stämningsfull historia om en magisk och hemlighetsfull plats, som utspelar sig i två tidsplan: nutid och sent 1800-tal. I nutid börjar det med loja sommardagar och en grupp människor som till synes slumpmässigt kommit tillsammans, men allteftersom hösten faller börjar de alla inse att det finns en rad dolda samband inte minst bakåt i tiden. Vid det laget är det dock för sent att dra sig ur, det är som att de bara måste söka vidare i det förflutna. Detta trots att deras vistelse på Bosco utvecklat sig till att vara både ganska skrämmande och rent farlig.

Jag tyckte väldigt mycket om The Ghost Orchid, för mig var den en perfekt inledning på hösten. Miljöskildringarna var en del av det jag gillade, man får verkligen en känsla av hur fascinerande och vackert Bosco skall föreställa att vara. Boken är också skickligt berättad, med ett tempo där spänningen bara ökar hela tiden. Huvudpersonen Ellis gav i och för sig ett tämligen personlighetslöst intryck, men fungerade ändå helt ok i sin roll som osäker författare. Det är dock inte hon som blir det bestående minnet av den här boken. Och även om Carol Goodman lyckas dra ihop alla trådar i handlingen på ett nästan förbluffande sätt, blir det kanske litet väl många sammanträffanden för att vara helt trovärdigt. Å andra sidan spelar det inte så stor roll, för det är en njutning att som läsare få vistas på Bosco och ta del av alla dess hemligheter. Det räcker länge nog.

Ghost Orchid var en av de böcker jag tänkt läsa som en del av årets tre-på-tre-utmaning på temat Ond bråd död. Första boken avklarad alltså, och den visade sig verkligen hålla måttet. Hoppas nästa bok är lika mycket i min smak!

Sommarlov med Stephen King

Mitt allra första intryck av Stephen Kings helt nyutkomna bok Joyland när jag packade upp den ur kartongen var att den kändes ... anspråkslös. Det var inte riktigt den känsla jag hade förväntat mig, men den består även efter att jag läst klart boken. Jag menar absolut inte att den var en besvikelse, men det känns som att vi läsare får en liten bagatell som kan hålla oss lugna till hösten. Då kommer ju The Big Thing som vi väntat på så länge – Doctor Sleep, uppföljaren till den stora Kingklassikern The Shining.

Joyland handlar om Devin Jones, en collegestudent med brustet hjärta och sommarjobb på ett nöjesfält (som heter Joyland). Där får han slita hårt hela sommaren, bland annat genom att utklädd till Joylands maskot (en hund) roa besökande barn. Jobbet trivs han bra med trots alla timmar i varm hundkostym, värre är de ensamma nätterna då han lyssnar på the Doors, läser Sagan om ringen och ältar det faktum att han nyligen blivit dumpad av tjejen han hade hoppats skulle vara hans livs kärlek.

Men Joyland är ju en bok av skräckmästaren nummer ett, då borde det väl finnas med något otäckt också? Visst, ett nöjesfält måste ha ett eget spöke (visste ni inte det?), så även Joyland. En flicka har ett antal år tidigare blivit mördad där, inne i spökhuset till råga på allt. Och då bara måste hon ju spöka därinne också, på ett sätt som gör att enbart personalen förstår att hon inte ingår bland den ordinarie rekvisitan. Jag tycker dock inte att Stephen King gör så mycket av de övernaturliga elementen, även om spänningen stiger mot slutet av boken. Spökhistorien är viktig, men är mest ett slags litet lagom mysterium som man får fundera på parallellt med den riktiga handlingen. För egentligen är det här berättelsen om hur Dev hanterar övergången till att bli vuxen, börjar ta ansvar för sitt liv och får nya perspektiv på tillvaron. Särskilt mycket till skräck är det inte.

Alltså, Joyland är långtifrån en bok man blir vettskrämd av. Men det är en rätt gullig coming of age-historia som man mycket väl kan lägga ett par timmar på. Det är väl gott så, men nu väntar vi med spänning på något riktigt, riktigt bra och otäckt i nästa bok!

Sommarlovsskräck

Igår skrev jag om skolavslutning, så då passar det utmärkt att det idag blir en bok om sommarlov. Fast ett rätt otäckt sådant blir det i Barnkolonin av Kerstin Lundberg Hahn. Boken handlar om Joel, som under sommarlovet innan han skall börja åttan flyttar ut på landet med sin familj. I ett hus som för länge sedan varit en kolonianläggning för barn skall hans föräldrar driva ett vandrarhem. Att bo mitt ute i ingenstans är väl inte det som de flesta tonåringar önskar sig, särskilt som det visar sig att internetuppkopplingen minst sagt fungerar dåligt och mobiltäckningen är nästan ickeexisterande. Om det var illa från början blir det efterhand värre, för Joel börjar höra saker som ingen annan uppfattar och träffar personer som ingen annan verkar lägga märke till. Frågan är också om det som sker bara är konstigt eller om det finns anledning att bli rädd på allvar. Har det hänt hemska saker i det där huset – och kommer de att hända igen?

Det här är en riktigt bra bok, med huvudpersoner som verkligen fungerar. Jag gillar hur Joel och hans ungefär jämnåriga syster både bråkar och står varandra nära, och hur de samtidigt upplever sina två småsyskon som jobbiga och tycker om att leka med dem. Miljöerna i boken är också skildrade på ett sätt som gör att man på samma gång får en skön sommarkänsla och tycker att stället som de flyttar till är rätt så creepy. Fast trevligt ändå, om det inte vore för vissa saker ... Kerstin Hahn Lundberg lyckas bra med att bygga upp en stämning som blir otäck samtidigt som man i det längsta inte kan vara säker på om det är något riktigt ondskefullt i görningen eller om det finns naturliga förklaringar till allt. Ett konstigt ljussken kan ju vara en reflex, det måste inte vara något övernaturligt. Eller..?

Barnkolonin är en kuslig och stämningsfull skräckis som garanterat är perfekt sommarlovsläsning för någon som är i ungefär samma ålder som Joel själv (eller yngre om man är av den orädda typen). Jag själv hade verkligen älskat den här boken, den är sådär läskig och mystisk som jag ville att böcker skulle vara. Men det  är klar, alla är inte på det sättet. Jag har varit en passionerad skräckfantast så länge jag kunnat minnas, vilket när jag var barn ibland ledde till att kompisarnas föräldrar blev arga för att de tyckte att jag hade lurat deras barn att läsa böcker som gav dem mardrömmar...

Ett annat hemsökt Hill House

The Tale of Halcyon Crane av Wendy Webb börjar med att huvudpersonen Hallie James får ett brev som hennes mamma skrivit kort före sin död. För Hallie kommer det här som en chock, hon har nämligen trott att mamman varit död sedan många år. Nu visar det sig att så inte varit fallet, och att Hallie ärvt både en rejäl förmögenhet och ett stort hus som gått i arv i släkten i flera generationer. För att reda ut det hela åker hon till den plats där modern levt, en avlägsen ö i det stora sjödistriktet i den amerikanska mellanvästern. Väl på plats blir hon mottagen med mycket misstänksamhet av den buttra lokalbefolkningen på orten och hon inser att det nog finns många mörka hemligheter i familjens historia. Huset hon ärvt visar sig var stort och ståtligt, men samtidigt också på sitt sätt skrämmande. Även om hon är den enda som bor där verkar det inte som att hon är helt ensam.

Det här är en gotisk skräckroman med alla obligatoriska inslag: hemsökt hus, mystisk hushållerska, ogästvänliga bybor, stormigt väder och dimma, mystiska ljud i natten och en släkthistoria fylld av ond bråd död. Det är så totalt genomfört att författaren inte ens kan låta bli att låta huvudpersonerna själva kommentera detta. "It all sounds quite Gothic" säger Hallies exman till henne när hon berättar om allt som hänt (s. 178). Allt man kan önska av en sådan här roman finns alltså med, och det är både ganska spännande och välskrivet. Fast samtidigt blir det också litet förutsägbart och inte heller helt originellt. Bitvis är det lagom otäckt med de långa nätterna i det uppenbart hemsöka stora huset. Men nagelbitarläskigt som hos till exempel Simone St James blir det inte. Även om spökena i den här boken åtminstone stundtals är tämligen mordiska känns det aldrig så väldigt skrämmande. Man litar på att Hallie skall klara upp allting och helt i linje med detta slutar heller inte boken med någon stor uppgörelse, vilket blir något av ett antiklimax. Utan att avslöja vad som händer kan jag säga att det går ganska enkelt. Det går inte riktigt att skaka av sig känslan av att författaren fick slut på sidor och därför fick stryka de sista kapitlen...

Förutom att de gotiska elementen sitter perfekt på plats finns även vissa blinkningar till annan litteratur inom samma genre. Det stora huset som Hallie ärver visar sig vara byggt av en man med efternamnet Hill, vilket gör att en bit in i boken börjar huset kallas för Hill House. Det känner vi givetvis igen från The Haunting of Hill House av Shirley Jackson, som jag skrev om häromdagen. I den boken hade också huset ägts av en familj med efternamnet Crain, i den här boken är familjenamnet snarlikt: Crane. Det finns många andra likheter mellan de bägge böckerna, till exempel den strama hushållerskan som förekommer på båda håll. Ändå är The Tale of Halcyon Crane absolut inte någon kopia, för på många andra sätt har den inte alls samma upplägg som Shirley Jacksons bok.

Styrkan i den här boken är miljöskildringarna, som är helt förföriska. Jag vill också befinna mig på en vacker och stillsam badort off season, där jag kan sitta inne framför brasan medan det stormar och regnar utanför. Eller cykla längs en liten enslig väg i den klara och kalla höstluften medan solen blekt lyser på de sista gula höstlöven som sitter kvar på träden. Och visst är det här trevlig läsning, vill man ha en gotisk roman med spökiga inslag kan definitivt Wendy Webb rekommenderas.

Det hemsökta Hill House

"... and whatever walked there, walked alone."

Av någon anledning har det blivit en hel del böcker om spöken och hemsökta hus på sistone, vilket fick mig att återvända till en riktigt klassiker på området: The Haunting of Hill House av Shirley Jackson. Den här boken, som ursprungligen gavs ut 1959, tyckte jag var helt sanslöst otäck när jag läste den i tonåren. Det var därför intressant att läsa om den nu, både för att jag ville se om jag fortfarande tyckte den var lika läskig och för att jag ville jämföra den med andra böcker som jag läst mer nyligen.

The Haunting of Hill House handlar om dr Montague som tillbringar ett antal dagar i det ökänt hemsökta Hill House för att studera övernaturliga fenomen som påstås uppträda där. För ändamålet har han bjudit in tre andra personer: dels Theodora och Ellen som bägge har någon slags tidigare erfarenheter på det mystiska området, dels Luke som är en släkting till husets ägare (och arvtagare till det). Tanken är att de fyra skall bo i huset och noga dokumentera allt märkligt som händer. Ett enkelt upplägg, men hur avslappnad och kritisk attityd man än har i förväg är det något helt annat när man är ensam och rädd mitt i natten i ett stort skrämmande hus.

Visst är det här en bok som håller att läsa om. Det är inte utan anledning som Shirley Jackson med bland annat denna bok fortfarande många år efter sin död (1985) anses vara en av de stora inom den här sortens litteratur. Hill House är ett riktigt ondskefullt ställe och som läsare vill man verkligen inte byta plats med personerna som bosätter sig där. Det mest skrämmande är att det inte finns någon logik bakom det som händer, ingen påtaglig orsak till att dörrar stängs av sig själva, att konstiga ljud hörs på natten och att kalla fläckar uppstår mitt i vissa rum. Man kan därför inte veta vartåt det hela är på väg, alltså om det verkligen kommer att bli farligt på riktigt. Inte heller finns det något sätt att sätta stopp för det som händer, inte till exempel någon osalig ande som huvudpersonerna kan fördriva. Det är bara otäckt och olycksbådande, på värsta sätt. Är man mörkrädd är det här verkligen inte en bok som den saken lättare...

Det måste dock sägas att jag inte tyckte The Haunting of Hill House var lika skrämmande nu när jag läste om den. Jag har nog blivit avtrubbad av ett flitigt skräckläsande under många år, samtidigt som jag mindes handlingen i boken så pass väl att jag kom ihåg vissa överraskningsmoment som jag tyckte var verkligen obehagliga första gången. Men ändå, det här är en välskriven och väldigt bra bok även om man vet hur det slutar. Det är också intressant att se hur många senare hemsökta hus i litteraturen som säkert åtminstone indirekt fått sin inspiration härifrån. Overlook Hotel i The Shining är bara ett exempel och det finns många fler.

An Inquiry into Love and Death

Jillian Leigh är en modern ung dam. Hon pluggar på universitetet i Oxford och kör bil, saker som inte var så vanliga att kvinnor ägnade sig åt på 1920-talet. Även om hon uppskattar att leva ett självständigt liv tycker hon dock att det går litet för långt när föräldrarna (som befinner sig utomlands) kräver att hon i deras ställe skall ta hand om formaliteterna i samband med hennes farbrors död. I det ingår både att Jillian skall identifiera hans döda kropp och resa till en liten landsbygshåla och ta reda på hans efterlämnade saker. Till saken hör att hennes far, en mycket framgångsrik forskare i kemi, inte sett med blida ögon på farbroderns yrkesval. Han var nämligen en spökjägare som reste runt för att undersöka övernaturliga fenomen på olika platser, och det var i samband med ett sådant uppdrag som han avlidit under oklara omständigheter. När Jillian väl kommer fram till den lilla byn Rothewell visar det sig vara mycket som inte riktigt står rätt till. Scotland Yard undersöker farbroderns död, så frågan är om det verkligen var en olyckshändelse som låg bakom. Och hur är det egentligen med traktens välkända spöke? Enligt gamla berättelser hemsöks kusten och skogarna kring byn av en smugglare från 1600-talet med namnet Walking John, och det var givetvis honom som farbrodern intresserat sig för. Som Jillian själv kan konstatera är det mycket konstigt som försiggår, inte minst nattetid. Men är det verkligen spöken som ligger bakom eller finns det andra ljusskygga verksamheter som folk försöker dölja?

An Inquiry into Love and Death är Simone St James andra bok, alltså uppföljaren till The Haunting of Maddy Clare som tidigare hyllats här på bloggen. Det är dock inte någon fortsättning på Maddy Clare-boken, även om temat är likt: 1920-tal och professionella spökletare. I den förra boken handlade det om människor som efter kriget fyllde sin vilsenhet och sina tomma liv med att jaga spöken, inte för att de egentligen var så intresserade av det övernaturliga utan snarare för att de varit med om så mycket hemskt att ingenting kunde göra dem rädda mer. Den här gången får vi helt andra perspektiv. Jillian har efter en skyddad och privilegierad uppväxt nästan dåligt samvete för att hon klarat sig igenom både krigsår och svåra tider helt utan problem, medan Scotland Yard-detektiven Drew Merriken definitivt har gått vidare och skaffat sig ett meningsfullt liv (som polis) efter att ha varit stridspilot under kriget. Bägge böckerna ha dock gemensamt att de problematiserar hur krigupplevelserna på många sätt vilar som en skugga över allas liv, och att många vanliga människor brottas med tankar kring gott och ont, rätt och fel. Det är en sak att tycka till om hur man rent principiellt borde agera i olika situationer, något annat att minnas att man själv gjort eller sett de mest fruktansvärda saker. I boken är det här skildrat på ett sätt som gör att det blir ett djup hos huvudpersonerna och man skulle faktiskt mycket väl kunna läsa den även helt utan några eventuella övernaturliga inslag, allting är tillräckligt intressant ändå.

Samtidigt – det här är inte en bok där spökerierna känns överflödiga, utan det är verkligen för deras skull man bör läsa den. An Inquiry into Love and Death är nagelbitarläsning nästan från första början. Med subtila och effektiva medel bygger författaren upp en stämning som gör att man efter att ha läst det här helst inte vill sitta ensam hemma en mörk och regnig natt. Det är mystiska ljud utanför (grenar mot fönstret, eller..?), kalla vinddrag och katter som stannar upp som om de såg något. Och farliga saker kan mycket väl hända – någon eller något låg ju bakom farbroderns död. Så vem vet vad som kommer härnäst? Det rör sig visserligen inte om en skräckhistoria som gör att man ligger sömnlös, men visst är det isande mysrysigt på bästa sätt. Vill man ha spökerier, historiska miljöer och engelsk landsbygd, då är det här en bok att rekommendera.

Kärt återseende av barndomens spöken

Att läsa om böcker som man verkligen gillade som barn kan vara ett vågspel, för ibland håller de verkligen inte samma nivå som de gör i ens eget minne. Har det gått rätt många år och man har många andra läsupplevelser emellan så kan ju ens preferenser ha förändrats – eller mer korrekt, det vore väl otroligt tråkigt om man inte utvecklats både som läsare och när det gäller litterär smak sedan barndomen...

I alla fall, med det här i bakhuvudet var det med viss bävan som jag satte tänderna i en gammal klassiker som jag verkligen älskade hur mycket som helst när jag var liten, nämligen Spöket på Canterville av Oscar Wilde. Även om det numera är länge sedan har jag läst den så många gånger att jag fortfarande kan stora delar av den i princip utantill. Jag har också sett den i ett antal tv-versioner, både med skådespelare och i en slags tecknad version. På den tiden tyckte jag att det här var en helt otroligt bra och läskig bok med ett riktigt rysligt spöke, och det vemodiga slutet var för mig oändligt gripande och vackert. Idag då? Jomen visst, det här är Oscar Wilde i toppform med en underbart roligt bok. Med ett längre perspektiv på saker och ting förstår jag varför jag tyckte så mycket om den – det här är på många sätt en bok som definierar mig som läsare, både då och faktiskt än idag.

Spöket på Canterville, eller The Canterville Ghost som den heter i original, kom ut för första gången 1887 och utspelar sig i ett riktigt gammalt spökhus på den engelska landsbygden. Där har Sir Simon skrämt vettet ur tidigare invånare ända sedan 1500-talet, vilket gör honom rätt självsäker i sin roll som fasansfullt spöke. Föga anar han vad som väntar när den amerikanska familjen Otis flyttar in, för de förhåller sig inte alls till spökerierna på det sätt som man skulle kunna förvänta. Blodfläcken i mattan som funnits där i flera hundra år torkar de bort med ett modernt och effektivt rengöringsmedel, och de har dessutom mage att kräva att Sir Simon skall använda ett smörjmedel till sina kedjor så att det inte skall störa så mycket när han rasslar med dem. De vägrar helt enkelt att bli skrämda, hur mycket han än försöker med sina beprövade rysliga metoder.

Som barn fokuserade jag mest på att det var kittlande otäckt, för skrämmande historier drogs jag till redan då. Idag ser jag snarare att det här är en väldigt rolig bok, inte minst i kulturkrocken mellan det som framställs som stelbent gammalt engelskt och nytt smaklöst amerikanskt. Spökets helt överdrivna arsenal av skrämseltaktiker är också otroligt komisk, inte minst för en van läsare av gotisk skräck – en genre som vanligtvis brukar ta sig själv på mycket stor allvar. Samtidigt är det en kärleksfullt gjord parodi, som aldrig blir fånig eller förlöjligar skräckgenren. Det finns också mer allvarliga budskap i berättelsen, där kärlek och förlåtelse visar sig vara krafter som övervinner till och med döden.

Alltså, Spöket på Canterville visade sig vara ett mycket kärt återseende, och jag skall nog återuppta vanan jag hade som barn: att med jämna mellanrum läsa den här boken igen. Och igen. Och igen.

OMG-peppning, eller kan inte februari ta slut snart?!

Det har klagats mycket på den trista februari på sistone, men här är ytterligare ett skäl att längta tills dess den här eländiga månaden tar slut. Mars kommer nämligen med nya böcker, och vissa av dem verkar väldigt spännande. Det gäller till exempel den bok jag tänker peppa stenhårt för nu! Den 5 mars kommer An Inquiry Into Love and Death, som är skriven av Simone St James. Hon har tidigare skrivit The Haunting of Maddy Clare, som jag hyllade här på bloggen i höstas.

Så här står det på Adlibris om An Inquiry Into Love and Death:
In 1920's England, a young woman searches for the truth behind her uncle's mysterious death in a town haunted by a restless ghost ... 
Oxford student Jillian Leigh works day and night to keep up with her studies -- so to leave at the beginning of the term is next to impossible. But after her uncle Toby, a renowned ghost hunter, is killed in a fall off a cliff, she must drive to the seaside village of Rothewell to pack up his belongings. 
Almost immediately, unsettling incidents -- a book left in a cold stove, a gate swinging open on its own -- escalate into terrifying events that convince Jillian an angry spirit is trying to enter the house. Is it Walking John, the two-hundred-year-old ghost who haunts Blood Moon Bay? And who beside the ghost is roaming the local woods at night? If Toby uncovered something sinister, was his death no accident? 
The arrival of handsome Scotland Yard inspector Drew Merriken, a former RAF pilot with mysteries of his own, leaves Jillian with more questions than answers -- and with the added complication of a powerful, mutual attraction. Even as she suspects someone will do anything to hide the truth, she begins to discover spine-chilling secrets that lie deep within Rothewell ... and at the very heart of who she is.

Att döma av det här kan vi alltså förvänta oss 1920-tal, ett hemsökt hus, spökjägare och en intressant kvinnlig huvudperson. Om man sedan har i minnet att den förra boken var alldeles utmärkt, så låter det här helt otroligt bra. Möjligen kan jag tycka att det låter som litet för mycket med den där "handsome Scotland Yard Inspector", men vi det löser sig väl hoppas jag. Här har vi i alla fall ytterligare en bok att se fram emot!

Anna klädd i blod

Anna klädd i blod (Anna Dressed in Blood) av Kendare Blake handlar om Cas, tonåring och professionell spökjägare. Tillsammans med sin new age-mamma flyttar han runt mellan olika platser där det sägs att det spökar. Att ha att göra med spöken är dock en farlig sysselsättning och egentligen inget för en ensam tonårskille, men Cas vill ta vid efter sin pappa som dödades när han konfronterade ett särskilt ondskefullt spöke.

När boken börjar har Cas blivit tipsad om ett väldigt speciellt spöke, en tonårsflicka som på 1950-talet dödades på väg till en skoldans. "Anna klädd i blod" kallas hon, för det påstås att hon går igen, fortfarande iklädd sin nedblodade balklänning. Nu står huset där hennes familj bodde öde och det ryktas att personer som vågat sig in där har försvunnit under mystiska omständigheter. Några bevis för att någon verkligen har dödats av henne finns givetvis inte, men bland traktens tonåringar berättas spökhistorier om den mördade flickan som tar en ryslig hämnd på alla som får syn på hennes vålnad.

Skall man beskriva Anna klädd i blod så kan man säga att det är ungefär som ett avsnitt av TV-serien Supernatural, fast i bokform. Ni vet: ungdomar som bekämpar det övernaturliga, gör galet farliga saker som de vuxna inte ens märker, kanske till och med räddar världen. Inte något märkvärdigt egentligen, men spännande, lagom otäckt och till och med litet hjärteknipande på slutet. Både Cas och flera av de andra personerna i boken är trevliga bekantskaper som det faktiskt känns rätt trist att behöva lämna när boken är slut. Alltså: vill man underhålla sig med litet spökaction är den här boken ett väldigt bra val. Jag ser fram emot fortsättningen, för jag vill veta hur det går för Cas!

Locke & Key

Att Joe Hill kan skriva skräck i romanform har han bevisat i En hjärtformad ask, att han är lika bra på noveller framgår i 20th Century Ghosts. Så kan han klara av att hålla samma nivå i ytterligare en genre – serier? Jovisst, Locke & Key del 1: Welcome to Lovecraft (tecknad av Gabriel Rodriguez) är en underbart otäck, blodig och suggestiv historia, precis så bra som man vill att den skall vara.

Locke & Key handlar om tre syskon som efter att deras far blivit mördad flyttar från Kalifornien till ett stort gammalt hus som som ligger på en plats som heter Lovecraft i Massachusetts. Precis som man skulle kunna misstänka visar det sig snart att de inte kan fly från det hemska som hänt, både för att syskonen plågas av fruktansvärda minnen och för att riktigt skrämmande saker börjar hända i deras nya hem.

Bara det faktum att platsen heter Lovecraft vittnar väl om att det är ett ruggigt ställe som man borde akta sig för, även om inte personerna i boken verkan se den kopplingen. Huset de flyttar till ser ut som ett riktigt spökhus, verkligen inte någonstans man skulle vilja bo för att komma undan läskigheter. Desto bättre för den skräcksugne läsaren, som här i del 1 får början på en historia som har alla förutsättningar att utvecklas till något riktigt bra. För att jämföra kan man säga att boken på sätt och vis känns litet grann lik tv-serien American Horror story. Inte så att det är en kopia, men det finns likheter – inte minst att det hela utspelar sig i ett stort gammalt hus där det uppenbarligen hänt en hel del hemskheter längre tillbaka i tiden.

Den underbara osaliga Maddy Clare

Hemsökta hus kan man väl aldrig få nog av, åtminstone inte om de förekommer i böcker som är så bra som The Haunting of Maddy Clare av Simone St. James. Den utspelar sig i 1920-talets England och handlar om Sarah Piper, en ung kvinna som efter föräldrarnas död försörjer sig på kontorsjobb som hon får via ett slags dåtida bemanningsföretag. I boken får hon i uppdrag att följa med en författare som skriver böcker om spöken när han skall undersöka ett spökhus på den engelska landsbygden.

Spöken kan låta otäckt, men har man varit med om tillräckligt mycket riktiga hemskheter i sitt eget liv framstår de kanske inte som lika skrämmande. Alistair Gellis, författaren som är Sarahs arbetsgivare, och hans andre assistent Matthew Ryder tillhör bägge den stora mängd män som varit med om första världskriget. Detta krig förändrade för alltid även de som klarade sig igenom det med livet i behåll och som efteråt levde med minnen av slagfält med tusentals döda, av att själva ha deltagit i det fruktansvärda som hände. I de mardrömmar som ständigt plågar Alistair och Matthew finns det inte plats för några spöken, de har nog med saker som de verkligen upplevt. Även den som, i likhet med Sarah, inte själv drabbades av kriget, levde under svåra tider. För hennes del kom en dödlig influensa (möjligen är det Spanska sjukan som avses) att göra så att hon mist bägge sina föräldrar. Inte heller Sarahs värsta fasor inkluderar därför några övernaturligheter.

Med andra ord är det tre ganska avtrubbade människor som beger sig till det avlägset belägna hemsökta huset. Inte så att de framstår som neurotiska, tvärtom har de en ganska avslappnad och vetenskaplig approach till påståenden om mystiska fenomen och osaliga andar. Väl på plats visar det sig dock historierna om det hemsökta huset vara mer än bara rykten och överdrifter, något som inte minst Sarah får uppleva på nära håll. Hon inser att bakom det hela ligger en gammal hemlighet och att de måste reda ut vad som egentligen hänt innan de kan komma därifrån.

The Haunting of Maddy Clare är en underbar bok, den är så där lagom läskig utan att skrämma vettet ur sina läsare. Jag gillade också hur 1920-talet skildras, där man får en känsla av hur det var att vara ung under den tiden -- långt ifrån det glada 20-talet, utan snarare en rätt omtumlande situation där folk försöker få rätsida på sina liv igen efter åratal av krig och elände. Det är ändå inte någon deprimerande bok, utan den innehåller både en väldigt spännande och underhållande spökhistoria och en intressant skildring av hur Sarah och de andra försöker komma fram till vad de vill göra med sina liv och hitta fram till sina egna känslor, kanske till och med våga finna kärleken.

Den här boken blev jag tipsad om på Calliopes blogg i somras, men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. I boken är det dock mycket regnrusk, så det kändes som att stämningen i den var helt rätt i novembermörkret.

Skräckläsning till halloween

Någon riktig halloween-special hade jag inte tänkt mig att ha här på bloggen, för hos Skuggornas bibliotek är det på sätt och vis halloween året om – här kan man alltid läsa om skräck, vampyrer och andra otäcka saker. Men ändå, här kommer några tips på spökiga och skrämmande böcker som kan passa nu när höstmörkret lägger sig. För alldeles oavsett halloween är ju hösten en alldeles utmärkt årstid om man gillar att kura ihop sig under en filt i soffan med en bra bok.

Stephen King: Jurtjyrkogården. Kingen är ju den stora skräckmästaren, så han är helt given bland de här boktipsen. Den här boken är sanslöst obehaglig och tar bland annat upp saknaden efter bortgångna husdjur. Man vill få dem tillbaka, men tänk om de verkligen skulle komma...

Michelle Paver: Evig natt. Polarskräck om en misslyckad expedition till Spetsbergen. Visst kan det vara otäckt att vara ensam i vintermörkret, men ännu mer läskigt blir det om man misstänker att någon annan gömmer sig där ute. Boken börjar rätt snällt, men blir riktigt ruggig fram emot slutet. 

Shirley Jackson: The Haunting of Hill House. Handlar om ett vetenskapligt experiment där en grupp människor skall besöka ett hemsökt hus. Den här boken blev jag helt vettskrämd av när jag var i tonåren, den bör inte läsas om man är ensam hemma!

Poppy Z Brite: Drawing Blood. Även denna bok handlar om ett hemsökt hus, men också om två pojkar som  mitt i allt det otäcka hittar varandra. 

Bret Easton Ellis: Lunar Park. Den här boken har författaren själv som huvudperson, som förutom att hans liv är i allmänt kaos också börjar misstänka att han är förföljd av en figur ur en av hans egna böcker. Känner man till Bret Easton Ellis litterära produktion inser man att det här är djupt oroande. 

Joe Hill: 20th Century Ghosts. En samling ruskiga skräcknoveller med fokus på spöken. "The past isn't dead. It isn't even past..."

Får man inte nog av mina boktips har flera andra bokbloggare också föreslagit böcker, bland annat Lingonhjärta och Eli läser och skriver. Hos Olika sidor finns en halloweenspecial, och hos Calliope hittar man mängder med halloweenläsning från de senaste dagarna.  

Välkommen tillbaka, Maja Grå!

Den här sommaren har jag läst tre böcker av Amanda Hellberg och inte blivit besviken på en enda av dem. Det har varit två av böckerna om Maja Grå: först Döden på en blek häst och nu också Tistelblomman. utöver dem har jag också läst Jag väntar under mossan.

Summan av min sommar med Amanda Hellberg är att hon är en av de mest läsvärda författarna inom skräckgenren i Sverige på många år. Hon har en fantastisk förmåga att fånga stämningar och bygga upp miljöer, oavsett om det är svensk sommar, höstrusk i Oxford eller som i Tistelblomman ett hemsökt hus på det ödsliga skotska höglandet.

I Tistelblomman har Maja Grå lämnat Oxford, där hon pluggade konst i förra boken, för att tillsammans med konstnären Jack bosätta sig i Skottland. De flyttar in i ett avsides beläget gammalt hus som stått övergivet och förfallit i många år. Huset är visserligen väldigt fint, problemet är bara att det sägs spöka där och Maja har ju vissa synska talanger – men dem har hon inte berättat om för Jack. Han vill inte tro på spöken och säger sig inte ha märkt av något konstigt i huset. Alla i den närbelägna byn verkar dock känna till hemska saker som skall ha hänt där och Maja börjar också inse att det är skumma saker på gång. Riktigt otäckt blir det när Jack reser bort ett par dagar, för oavsett om man tror på spöken kan det fresta på nerverna att vara helt ensam om nätterna i ett gammalt hus utan några grannar i närheten. Var det där ett konstigt ljud som hördes..?

Jag är inte riktigt förtjust i upplösningen av det hela och har även i denna bok litet svårt för Maja. Så mycket av hennes problem skulle kunna undvikas om hon bara pratade med folk i sin omgivning, i den här boken är det Jack som hon borde lära sig att kommunicera med. Men det hindrar ändå inte att Tistelblomman är väldigt trevlig och lagom skrämmande nöjesläsning. Liksom hennes övriga böcker är detta kanske inte en läsupplevelse som man kommer bära med sig resten av livet, men man vet definitivt att i sällskap med en bok av Amanda Hellberg har man några timmars underbart skrämmande läsning framför sig. Och det bästa av allt – det finns en bok till om Maja Grå, Styggelsen. Den kommer i nyutgåva under hösten och är given läsning för min del!

Därför hatar jag Island

Island är som bekant sagornas, vikingarnas och de lurviga ponnyhästarnas magiska land, och det måste man ju bara tycka är helt underbart. Berättar man för någon om en Islandsresa och beskriver det som en förskräcklig upplevelse kommer personen ifråga att spärra upp ögonen av förvåning (och ett tydligt stänk av misstro) samt med darrande underläpp säga "men det menar du väl ändå inte ...". Att tala illa om Island är likvärdigt med att svära till en snäll gammal tant eller säga till någon att deras lilla hund är ful. Så gör man bara inte.

 Men den gången jag var på Island var det verkligen inte roligt. Först var planet försenat, hela 8 timmar. Väl framme spöregnade det varenda minut. Jag var magsjuk. Allt var sjukt dyrt (det här var innan krisen). Dessutom var jag där i jobbet och hade massor med saker jag helt enkelt var tvungen att göra, så det var bara att bita ihop trots att jag var konstant illamående och dödstrött. Jobbgrejerna gick faktiskt bra, men som kronan på verket blev det fel med bagaget på hemvägen så på Arlanda stod jag och alla andra passagerare från mitt plan och väntade förgäves på våra väskor... Summan av det hela var att det var hemskt från början till slut och att jag inte har minsta lust att åka tillbaka.

Det verkliga Island lockar mig alltså inte ett dugg. Men Island som sagans land betyder ju inte att man måste åka dit, utan man kan faktiskt njuta av landet ändå via läsvärda isländska författare. En som varit en favorit för mig i flera år är Yrsa Sigurdardottir, som jag fastnade för när jag läste hennes första bok Det tredje tecknet. Det är en underbart otäck historia om en tysk student som hittas död under minst sagt mystiska omständigheter. Advokaten Thóra Guðmundsdóttir får i uppdrag att undersöka fallet, som visar sig på något sätt ha kopplingar till den tid då det var häxprocesser på Island. I nästa bok, Den som gräver en grav, har en kvinna hittats mördad i närheten av ett hotell där det sägs att det spökar. Dessutom är hotellet ifråga ett slags new age-center. Thora checkar in för att undersöka vad som hänt, och det visar sig att den mördade kvinnan hade många fiender som hade all anledning att vilja döda henne. Den tredje boken om Thora, Aska, var jag inte lika förtjust i. Kanske berodde det på att stämningen i boken är rätt deprimerande, den handlar om mord som har kopplingar till en by som täckts helt av aska efter vulkanutbrottet på Västmannaöarna 1973. Och så var ett fel med boken att Matthew, seriens andra huvudperson, knappast var med alls. Inför nästa del i serien har jag oroat mig litet för att han kanske skulle försvinna helt, för i böckerna jobbar han på bank och som vi alla vet har bankkrisen slagit hårt mot Island.

Men ett större problem har varit att del fyra i serien har dröjt, åtminstone på svenska. På isländska kom den redan 2009 och vad jag förstår har Yrsa Sigurdardottir dessutom skrivit ett par böcker till efter det. Att läsa på originalspråk går ju an om det är något språk man förstår, men isländska behärskar jag inte alls. Men äntligen har del fyra kommit och nu är det Modernista som tagit över utgivningen. De första tre böckerna gavs ut av Damm förlag.

Eldnatt kom i min brevlåda igår och ser i alla fall väldigt lovande ut, även om jag inte kan bestämma mig för om det är en bra eller dålig sak att det är silverglitter på omslaget. Eftersom jag precis fått boken har jag inte hunnit läsa något i den ännu, men av allt att döma har Thora även denna gång ett hemskt fall att lösa. För egen del ser jag fram emot att återbekanta mig med Island i bokform, någon ny resa dit har jag inte planerat...

Efter vita frun kommer svarta damen...

Tidigare under sommaren läste jag Vita frun, och nu är det dags för en liknande figur som dock istället klär sig i svart. The Woman in Black av Susan Hill är en klassisk spökhistoria, komplett med dimmiga engelska landskap, övergivna gamla hus, förfallna kyrkogårdar och surmulna bybor som bara tittar konstigt när huvudpersonen försöker få en förklaring till märkliga händelser. Vill man bli litet lagom uppskrämd en sen kväll nu när augustimörkret börjar lägga sig, då är det här rätt bok.

The Woman in Black handlar om juristen Arthur Kipps som får i uppdrag att resa till norra England för att ta hand om kvarlåtenskapen efter en gammal änka som avlidit. Hans uppgift är att ta reda på gamla dokument som finns i hennes hus och sammanställa dem inför bouppteckningen. Problemet är bara att huset ligger mycket ensligt beläget och att vägen dit är översvämmad när det är högvatten. Under stora delar av dygnet kan man alltså varken ta sig dit eller därifrån. Ingen från byn vill heller följa med för att hjälpa Arthur med hans arbete, utan han måste stanna i huset helt själv. Att vara ensam i ett gammalt hus kan vara läskigt nog, men dessutom börjar det hända en del svårförklarliga saker som gör det hela ännu mer skrämmande. Konstiga ljud hörs mitt i natten, från rum som ingen är i. Vem är dessutom den mystiska svartklädda kvinnan som rör sig i omgivningarna?

Boken är vackert skriven, med underbara miljöskildringar där man riktigt känner fukten och mörkret krypa in på skinnet. Stämningen blir efterhand alltmer gastkramande, men utan våld eller blod. Susan Hill använder istället den beprövade metoden "det blir mer otäckt om man inte får se monstret". Det kan vara otroligt skrämmande att inte veta vad det är för okänt som döljer sig bakom en stängd dörr. Och den som är rädd kan ju försöka sova med lampan tänd – men man kan aldrig vara säker på att ljuset verkligen kommer att fungera natten igenom...

Handlingen i boken drivs till stor del framåt av huvudpersonens intryck i olika situationer. I boken är detta ett utmärkt grepp, men det känns inte omedelbart som att det skulle göra sig bra på film. Risken finns att man uppfattar det som händelselöst istället för spännande. En film finns det i alla fall, med samma namn och Daniel Radcliffe i huvudrollen. Jag har inte sett den, men vad jag förstått skiljer sig handlingen en del från boken. Filmen släpps snart på dvd, så då får jag väl se den för att kunna göra en jämförelse.