Böcker att ångra?

"Något jag ångrar" är veckans tema hos Boktimmen, men när det gäller att läsa böcker finns väl inte så mycket att ångra? Böcker som jag tycker är tråkiga eller dåliga brukar jag sällan lägga tid på att läsa klart och även sådant man inte gillar kan ju vara givande på sitt sätt – ibland är det nyttigt att gå utanför den egna komfortzonen.

Visst har det hänt att jag köpt en och annan bok som jag i efterhand inte tyckt hållit måttet, men det är ju en risk man tar. Böcker är ändå inte så exklusiva saker, utan jag tycker ofta att det är värt att chansa om jag stöter på en titel som verkar intressant. Men det är klart, bara för att en bok är inköpt är det inte säkert det blir av att jag läser den, åtminstone inte på en gång. I det sammanhanget passar det bra att påminna om ett begrepp som myntats av Bokbabbel: pocketskam: Det är alltså "Känslan man upplever när en bok man köpte som inbunden men ännu inte hunnit läsa utkommer i (billigare) pocket." Ack ja, det där känner jag alltför väl igen...

Katter, fladdermöss och Neil Gaiman

Veckans tema hos Boktimmen är katter och det är ju trevliga djur både i litterär och levande form. Till exempel kan man läsa om dem i "A Dream of a Thousand Cats", som ingår i Sandman volym 3, Dream Country, en bokstavligt talat drömsk historia om vad som (kanske) rör sig i huvudet på katter. Kanske de egentligen har planer på att ta över världen och inte alls bara är nöjda med att vara husdjur..?

Sandman är som bekant skriven av Neil Gaiman och passar därför utmärkt att nämna just idag när han faktiskt befinner sig i Stockholm för att uppträda på Kulturhusets Internationella författarscen. Nej, jag kommer inte vara där, men tänkte nog titta på livesändningen som streamas på Kulturhusets hemsida. Klockan sju börjar det!

Katter är annars något av standardrekvisita hos bokbloggare, dock inte här hos mig. Så illa är det faktiskt att när Feuerzeug hade sin bloggkattstävling för ett par år sedan fick jag delta med en tygfladdermus istället. Och eftersom jag fortfarande inte har någon katt som kan få illustrera det här inlägget får den kära gamla fladdermusen göra comeback, om än i något dammigt skick.

Otäcka böcker

Veckans tema hos Boktimmen handlar denna gång om böcker man inte vill läsa, för sådana finns det ju trots allt. Temat är en fråga: När blir det otäckt? (Finns det böcker som skrämmer dig, och i sådana fall varför? Dras du till sådana böcker eller undviker du dem?). 

För egen del läser jag gärna skräck, men tycker sällan att böcker är särskilt otäcka. Kanske är jag alltför van och avtrubbad? I alla fall är det definitivt så att det mörka, mystiska och potentiellt skrämmande i litterär form är sådant jag dras till, om det är något jag undviker är det snarare den direkta motsatsen. Nej, skrämmande för mig handlar om verkliga saker – ni vet allt hemskt som finns i världen som händer på riktigt. Barn som far illa, våld, krig och katastrofer: sådant som man ser på nyheterna. Det är något helt annat, när det gäller böcker däremot är en lagom mängd kalla kårar bara något att njuta av... 

Donna Tartt och New York

New York är veckans tema hos Boktimmen. Jämfört med London – som var tema för några veckor sedan – är det en stad som jag inte alls har samma relation till i litterär form. Visst har jag läst många böcker som utspelar sig där, men New York i bokform skildras sällan på samma magiska vis som så ofta gjorts med London. Jag skulle gärna åka till New York, men det är i sådana fall inte böckerna i första hand som lockar mig dit. Fast stora möjligheter till överdådig bokshoppning finns det definitivt, och ni vet ju vad jag går igång på...

Men visst är det väldigt passande med det här temat precis just precis idag, samma dag som det meddelats att en fantastiskt bra bok som utspelar sig i New York har tilldelats det prestigefyllda Pulitzerpriset för bästa roman: The Goldfinch av Donna Tartt. I prismotiveringen står bland annat att det är "a beautifully written coming-of-age novel with exquisitely drawn characters". Jag kan bara hålla med, och som ni minns utnämnde jag The Goldfinch till en av förra årets bästa böcker. Den är en rejäl tegelsten som tar sin tid att komma igenom, men ååååh så värd att läsa. Grattis till Donna Tartt, verkligen välförtjänt! 

Zombietisdag

Veckans tema hos Boktimmen är zombier, och det är något som det då och då skrivits om här på bloggen. En gång i tiden hade jag till och med en zombiesommar, men även efter det har jag läst en och annan bok där just den här sortens levande döda förekommit. Bland annat har jag tagit mig igenom rätt många delar av The Walking Dead, även om jag inte alltid varit lika förtjust i denna serie. Ibland är det riktigt underhållande zombieaction, medan det i andra böcker fastnar i unkna könsroller och intetsägande handling. Men jag läser vidare åtminstone ett tag till, för det är klart värt att ta sig igenom de sämre bitarna för att komma till det andra.

Zombier har som bekant varit rätt inne ett tag, vilket gör att det kommit ut mycket böcker om dem som sinsemellan är väldigt olika. Det finns allt från hjärnätarslafs till tonårsromantik(!), även om postapokalypsskildringar väl tillhör de vanligare (ett tema utesluter dock inte övriga, det finns många olika subgenrer). Några böcker som jag kan rekommendera är Carrie Ryans De vassa tändernas skog, De dödas strand och Den mörka staden, som utspelar sig i ett postapokalyptiskt samhälle där zombier har fått världen som vi känner den att gå under. Ett inte ovanligt tema i den här sortens böcker, även om det finns andra varianter. En sådan är zombiesteampunk, som man till exempel hittar hos Susan Dennard, där hittills Something Strange and Deadly och A Darkness Strange and Lovely kommit ut (en tredje del kommer senare i år).

De senaste månaderna har varit zombiefria för min del, men förr eller senare lär det väl dyka upp någon sådan bok igen som verkar intressant. Fast är det inte så att zombievågen har mattats av? Jag tycker inte det verkar förekomma så många zombier bland böcker som är på gång att ges ut – eller är det bara jag som missat dem..?

Tema London

Veckans tema från Boktimmen är London, och det är ju en stad som verkligen passar mig på många sätt. Det är trevligt att åka dit, inte minst för att det går att göra grym bokshoppning där. Bland annat det gjorde jag vid mitt senaste Londonbesök som det faktiskt idag är exakt ett år sedan jag skrev om här på bloggen. I år ser det inte ut att bli någon sådan resa, åtminstone är inte någon inplanerad, men då finns ju alltid det där ANDRA London. Det fiktiva London som förekommer i så många riktigt bra böcker och som jag verkligen inte heller har något emot att besöka. Gärna så ofta och länge som möjligt.

Verklighetens London är bra på många sätt, men i fiktionen kan man skymta en helt annan, mer magisk och spännande stad. Kanske rätt farlig ibland också, men ändå väldigt lockande. Ni vet, den magiska gränden i Harry Potter-böckerna och det mystiska "London below" från Neil Gaimans Neverwhere. En stad som befolkas inte bara av helt vanliga människor, utan också av alltifrån mäktiga flodgudinnor (Ben Aaronovitch), Jack the Ripper i oändliga mängder av inkarnationer (se t.ex. Alan Moores From Hell, men också S.J. Boltons Nu ser du mig och många, många fler) och så alla dessa trollkarlar och poliser/detektiver med mer eller mindre stora mått av magiska förmågor. En sådan som jag återknöt bekantskapen med häromdagen var Dylan Dog, som visserligen är en italiensk serie men ändå utspelar sig i London. Lämpligt nog, för allt märkligt och övernaturligt passar så väl in i miljön där.

Och efter att ha skrivit det här blir jag riktigt sugen på att åka till London igen. Får nog se till att det inte dröjer alltför länge innan det blir av...

Tema hemsökta hus

"... and whatever walked there, walked alone." 

Trots att det där citatet från The Haunting of Hill House är väldigt kort passar det ändå bra för att sätta stämningen för veckans tema från Boktimmen, som denna gång är hemsökta hus. Som alla trogna läsare av den här bloggen vet är just hemsökta hus något som ofta figurerar i de böcker som omskrivs här. För det finns ju så många bra böcker som innehåller hus av ett slag som man väl aldrig frivilligt skulle vilja sätta minsta lilla fot i.

En riktigt klassiker som jag älskade redan som liten är Oscar Wildes Spöket på Canterville, en både väldigt humoristisk och ganska sorglig gotisk skräckhistoria. Även den redan omnämnda The Haunting of Hill House av Shirley Jackson är en klassiker som jag halvt skrämde livet ur mig med när jag läste den för första gången. Stämningsfull, otäck och bland de bättre i sitt slag är också The Woman in Black av Susan Hill, som ju dessutom nyligen kom ut på svenska.

Det har dock också kommit ett flertal hemsökta husskildringar på senare år som varit riktigt läsvärda, om än med varierande skrämselgrad. En av Carol Goodmans bättre böcker (och då är det bra på allvar!) är The Ghost Orchid, om ett författarretreat beläget i mycket speciella omgivningar. Två andra författare som verkligen kommit att specialisera sig inom hemsökta hus-temat är Simone St James och Wendy Webb, och särskilt den förstnämnda av dem har kommit att bli en riktigt favorit för min del. Hennes böcker utspelar sig i England på 1920-talet och skildrar stillsam engelsk landsbygd med gruvliga hemligheter på ett sådant sätt att det blir total nagelbitarläsning. Läs The Haunting of Maddy Clare och An Inquiry into Love and Death – eller hennes nya Silence for the Dead som kommer i april och som jag hoppas mycket på.

Och så får vi ju inte glömma Locke & Key, Joe Hills serieböcker som bara är sååå bra. De utspelar sig i ett hus som både är hemsökt, dödligt farligt och verkligen mystiskt på alla vis. Precis som hos många andra författare handlar det här om ett hus som på sitt eget sätt är både fascinerande, säreget och ganska vackert. Visst skulle man vilja se det på riktigt, men bosätta sig eller ens sova över ... nej, det är nog ingenting att rekommendera...

Varför är det egentligen viktigt att vara en läsare?

Feejay på Boktimmen har börjat med en serie tematisdagar, där jag tänkte försöka hänga på. Det är alltid kul när det händer saker där bokbloggare aktiverar sig tillsammans. Idag är det alltså dags för det första temat, som är "Varför är det egentligen viktigt att vara en läsare?"

Min spontana reaktion när någon ifrågasätter poängen med att slösa tid på att läsa böcker blir alltid bestört och förvånat att det är väl KLART att det är helt otroligt viktigt. Jag har ändå sedan jag var liten ägnat mig åt ständigt läsande, så för mig är det helt enkelt ett sätt att leva – jag skulle inte kunna tänka mig något annat. Det finns så mycket man kan lära sig, uppleva eller njuta av genom att läsa. Jag är alltid så otroligt nyfiken på saker, på människor, på andra platser. Genom böcker går det att få tillgång till allt det där. 

En given invändning är naturligtvis att många föredrar att faktiskt umgås med riktiga levande människor eller att själva uppleva saker. Det kan väl jag också tycka är trevligt, men inte bara. Då blir nämligen gränserna mycket snävare än de kan få vara i böckernas värld, oavsett om det är fiktion eller fakta man läser. Jag älskade verkligen Bea Uusmas Expeditionen, men hade verkligen inte velat uppleva själv att försmäkta på en öde ö nära nordpolen med bara hungriga isbjörnar som sällskap. Att läsa om det var däremot väldigt fascinerande. Inte heller skulle jag vilja ha first hand experience av det som händer i någon av alla dessa mörkerthrillers som jag med stor förtjusning begraver mig i. Postapokalyptiska samhällen är också mycket mer lockande när jag själv slipper utsättas för dem. För att inte tala om zombier... Det är ju inte för inte som mottot för den här bloggen är sådant "man vill slippa vara med om på riktigt".