Den är min nu

Tjugoett år efter The Secret History är den här: Donna Tartts nya roman The Goldfinch. Och jag tar tillfället i akt att fangirla totalt, för jag är sååå nöjd med att ha ett eget exemplar av den. Jag vet inte egentligen varför det kändes så extremt viktigt för mig att få tag på den redan första dagen, men det gick bara inte att vänta en sekund längre. Sviken av nätbokhandeln som vanligtvis är min vän begav jag mig ut i regnet på min quest, fast besluten att inte återvända hem förrän jag hade lyckats med mitt inköp. Den stora bokhandelskedjan visade sig inte ens känna till boken ifråga, än mindre hade de några till salu. Räddningen blev en lila småbokhandel, där flickan i kassan log mycket förstående när jag klamrade mig fast i den näst sista de hade.

Om det här verkligen är en motsvarighet till graalen jag fått tag på eller en bok som kommer göra mig grymt besviken, det återstår att ta reda på. The Secret History är en av de böcker som betytt mest för mig NÅGONSIN, och det vill inte säga litet. Jag har läst den flera gånger om och vet att jag kommer att göra det igen. Ur det perspektivet är det givetvis bara är dumt att tro att The Goldfinch skulle leva upp till sin föregångares höga nivå, så mycket förstår jag. Men i alla fall känns det nästan overkligt att så många års väntan på en ny bok äntligen har tagit slut. Nu får vi se om jag vågar läsa den också...