En oväntad återkomst

Jag har nämnt det förut, det otroligt oväntade att Anne Rice än en gång skulle återvända till the Vampire Cronicles efter över ett decenniums uppehåll. Men nu är den här, The Prince Lestat har kommit ut och även letat sig fram till min brevlåda. Och jag kan inte låta bli att vara nyfiken, så visst ska jag ge den här boken en chans. Kanske är det till och med helt rätt såhär i slutet av den totala förkylningskoma som jag befunnit mig i den senaste veckan?  Jag återkommer med en rapport när jag tittat närmare på boken.

Tegelstenstaggad

Det skriv om tegelstenar runt om på många bokbloggar just nu, och Bokstävlarna taggade mig att skriva om mina egna boktjockisar. Det hela går ut på att man skall visa upp:

1. de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag har läst
2. de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag inte har läst

Jag gillar verkligen tjocka böcker, så det här är ett tema som passar mig. Det har faktiskt hänt att jag avfärdat vissa böcker därför att jag tyckt att de varit för tunna och därmed inte trott att de skulle vara bra nog. Vissa saker känns som att de behöver många sidor för att författaren skall hinna med allt som är nödvändigt. Dessutom förstår jag inte vitsen med att böcker skall vara så korta att de går fort att läsa. Det är väl tvärtom, man vill ju att de skall räcka länge! Det finns det få saker som är lika härliga som att krypa upp i soffan med en riktigt tjock bok och veta att det kommer ta låååång tid innan man måste släppa den ifrån sig.

Nu är ett problem att det inte riktigt är görligt att hitta de längsta böckerna hemma hos mig. Det skulle kräva en del tämligen tidskrävande genomgångar av böcker som stuvats in bakom andra böcker och så vidare. Dessutom har jag mycket vetenskapliga böcker (jag är historiker till yrket), och många av dem är väldigt tjocka. Så någon brist på tegelstenar råder det verkligen inte för min del! Om Day after tomorrow kommer behöver jag inte bränna några böcker, jag kan isolera lägenheten med dem. 

Jag har också rätt stora krav på vad som skall räknas som en tegelsten. En definition som jag hört är att i kategorin ingår alla böcker som är +500 sidor, men det tycker jag känns tunt i sammanhanget. Över 600 bör det definitivt vara, helst avsevärt mycket mer. Därmed dock inte sagt att allt som är långt är bra. Det finns många böcker (som kan vara mycket kortare än 500 sidor) där jag tycker att bokförlaget borde sett till att de skars ned rejält innan de gavs ut. Bara för att det är enkelt att skriva långt på moderna datorer betyder inte att alla böcker har handling som håller för sitt sidantal. Ibland är kort det enda rätta och då skall boken anpassas efter det. Ta Feberflickan av Elisabeth Östnäs som exempel, 127 sidor och helt perfekt längd. 

I alla fall, nedan kommer sju väldigt mångsidiga (haha) böcker som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, men om de verkligen är de tjockaste böckerna jag äger låter jag vara osagt. Flera av dem har jag skrivit om här på bloggen tidigare, vilket väl i sig visar att tegelstenar är något jag gärna läser. Väl värda att lägga tid på trots eller på grund av sidantalet är de här böckerna i alla fall! 

1. NOS4A2 av Joe Hill (688 s) är min senast utlästa tegelsten. En underbart bra bok som jag kommer att skriva mer om här på bloggen inom de närmaste dagarna. 

2. En favorit på på senare år har Justin Cronin kommit att bli, först med Flickan från ingenstans/The Passage (907 s) och sedan med uppföljaren The Twelve, som dock knappt nådde upp till 700 sidor. Här väljer jag därför självklart den första boken, med många många sidor zombieapokalyps. 

3. I tonåren läste jag mycket av Anne Rice, och inte bara böckerna i serien Vampire Cronicles. The Witching Hour (965 sidor) är första delen i trilogin om the Mayfair witches, som handlar om en New Orleansfamilj där medlemmarna har vissa speciella förmågor som dessutom går att spåra långt tillbaka i tiden. 

4. Häxor hittar man också i Alla själars natt/A Discovery of Witches av Deborah Harkness (689 s). Jag gillar den här boken med alla dess häxor, vampyrer och demoner och jag vet att många av de som läser den här bloggen också gör det. Det syns nämligen på statistiken över besök och google-träffar. Tyvärr verkar dock inte Deborah Harkness-fansen vara tillräckligt många för att del två i denna serie skall ges ut på svenska. A Shadow of Night är rejält tjock den också, om än inte med lika många sidor som den första delen. 

5. American Gods av Neil Gaiman (632 s) är en fascinerande resa genom ett modernt men slitet USA befolkat av gamla mytologiska figurer som tappat all mål och mening. Jag har försökt rekommendera den här boken till många andra, men de har bara tyckt att den varit tråkig och obegriplig. Inte jag, det här är en av mina stora favoriter! Notera på det här exemplaret också den lilla stickern som säger "as good as Stephen King or your money back". Otroligt komiskt!

6. Den första av de två olästa tegelstenarna blir Pestens tid av Stephen King. Visserligen har jag läst den för länge sedan, men det här är den nya och utökade versionen. 1222 sidor, yay! Att Stephen King skulle komma med bland tegelstenarna på ett eller annat sätt kändes som självklart, han är ju verkligen en mästare på att skriva riktigt långa böcker. Och bra också!

7. Min andra olästa tegelsten blir The Accursed av Joyce Carol Oates (667 s) som jag köpte när jag var i London nyligen. Förhandsinformationen utlovar en gotisk skräckroman om förra sekelskiftets Princeton, vilket ju låter hur bra som helst. Jag ser fram emot att läsa den!

För egen del har jag också en förmåga att skriva långt, vilket inte minst syns på det här blogginlägget. Ibland behöver man helt enkelt många ord på sig för att uttrycka det man vill ha sagt, och så får man hoppas att läsarna vill stanna kvar till slutet. Hur som helst är tanken att man skall tagga någon annan som skall svara på samma frågor, men jag hoppar nog över det. Vad jag kunnat se är många av mina favoritbloggar redan taggade, och om någon händelsevis inte blivit det kan ni väl ta saken i egna händer utan att jag nämner just er blogg. För det är väldigt kul att se hur andra svarar på de här frågorna! 

En vampyrflickas bekännelser

Claudia's Story är berättelsen om barnvampyren Claudia från Anne Rices bok Interview with the Vampire, anpassad och tecknad av Ashley Marie Witter. I originalboken är Claudia en minnesvärd om än kortlivad figur, den lilla flickan som för evigt är fången i ett barns kropp. Mänskliga känslor ligger långt ifrån henne, för det korta liv hon haft bleknar snart liksom minnena av hur det var att leva bland riktiga människor. Men allteftersom åren går växer hon upp rent intellektuellt, problemet är bara att omgivningen inte kan se henne som något annat än en liten flicka. Det gäller i hög grad även vampyrerna Louis och Lestat, som hon lever med.

 Boken berättas ur Claudias perspektiv, och skall alltså vara hennes egen version av det som händer. Problemet är bara att jag tycker att den ligger alldeles för nära Interview with the Vampire både som bok och filmen från 1994 med Brad Pitt och Tom Cruise i huvudrollen. Det blir snarare ett utsnitt ur bok och film, med fokus på Claudia, inte hennes egen syn på sitt liv som vampyr. Av detta följer också att det känns litet konstigt när Claudias anklagar andra, inklusive vampyren Louis, för att de inte förstår att hon förändrats med åren även om hennes kropp är densamma. Om Louis berättelse om henne i Interview with the Vampire är exakt samma som hennes egen (inklusive just detta att hon mår dåligt över att ses som ett barn fastän hon är typ 70 år gammal), då har han väl fattat ganska bra hur allt ligger till? Jag tycker det är synd att det inte finns plats för Claudia att utvecklas som karaktär, för faktum är att hon boken igenom framstår som docksöt och ganska barnslig. Tvärtom mot hur man borde uppfatta henne alltså, eftersom handlingen berättas av henne själv.

Claudia's Story är en vacker bok, där bilderna går helt i sepiafärger – förutom när blod förekommer, det är realistiskt rött och står i stark kontrast till de övriga milda och bleka färgerna. Det är snyggt och effektfullt, men om jag får fortsätta att ha en surmulen attityd så tycker jag faktiskt att det där med det skarpt röda blodet hinner bli rätt uttjatat innan boken är slut.

Är då alls Claudia's Story värd att bry sig om? Jo då, visst är den det. Har man aldrig läst Anne Rice får man kanske litet svårt att hänga med i persongalleriet, men kan nog ändå tycka att det är en intressant och vackert berättad bok. Den som är besatt av Vampire Cronicles och inte kan få nog (sådant händer – been there, done that), kan säkert tycka att det är en underbar bok att läsa. Mellankategorin, alltså helt normala läsare av Anne Rices vampyrböcker, tror jag däremot kommer bli besvikna just därför att de förväntar sig något utöver det som de redan känner till sedan förut. Det får man inte i den här boken.

Vampyrens hjärta

Lagom till Halloween sände SVT en K-special som jag rekommenderar till alla som är intresserade av vampyrer som ett kulturellt fenomen. I programmet, som heter Vampyrens hjärta, får man följa litteraturvetaren Anna Höglund på en resa till New Orleans där hon bland annat besöker vampyrbaler, går på vampyrvandring och träffar några författare som skrivit vampyrböcker (ffa. Kelley Armstrong och Laurell K. Hamilton). Dessutom handlar programmet om Rebecca, en ung tjej som är Twiligthfantast och som man får följa när hon går på premiären av Breaking Dawn del 1 och på ett event där skådespelare från filmerna medverkar.

Det här hade kunnat bli ett ytligt och fånigt program, men det är verkligen gjort med hjärta. Anna Höglund får mycket plats för sina  intressanta resonemang kring vampyrernas och vampyrfiktionens roll i moderna människors liv. Hon är kunnig på det här området, bland annat har hon skrivit en doktorsavhandling om vampyrberättelsen från 1700-talet och fram till idag. Och det var riktigt gripande att höra intervjuerna med Rebecca som berättar om hur Twilight hjälpt henne att komma över sin panikångest och vågat komma tillbaka till skolan igen. För henne, och säkert många andra, är inte Twiligt i första hand en romantisk historia om hur man hittar Den Rätte. Istället är det Bella som står i fokus för henne – en helt vanligt tjej som vågar bryta sig loss från sitt tråkiga och deprimerande liv. Det är något man kan identifiera sig med och som kan ge kraft att själv våga ta tag i sin egen situation. Att man sedan inte träffar någon vampyr är inte det viktiga i sammanhanget.

Vill ni se det här programmet är det dock bråttom, det ligger bara kvar på SVT Play i 8 dagar till!

Med största tveksamhet...

Anne Rices senaste bok The Wolf Gift kom i våras, men jag har känt mig ytterst tveksam inför den. Nu har jag i alla fall tagit mod till mig och beställt den, idag damp den ned i brevlådan. Den hamnar dock inte omedelbart överst i läshögen, utan jag måste nog hitta rätt tillfälle innan jag ger mig i kast med att läsa. 

Det är ju så här att en gång i tiden skrev Anne Rice fantastiska vampyrböcker, och när jag var tonåring i slutet av 1980-talet betydde de väldigt mycket för mig. Hon skrev även ett par andra böcker som också de var mycket läsvärda (som The Witching Hour). Men böckerna blev med tiden rätt många och efterhand blev de allt sämre och tristare. De sista delarna i vampyrserien läste jag högst pliktskyldigt och tyckte inte särskilt mycket om. Så småningom lämnade Anne Rice skräckgenren och har istället på senare år skrivit om Jesu liv och om änglar.

Numera lär Anne Rice ha tagit avstånd från kristendomen och har dessutom också kommit med en bok som enligt marknadsföringen skall innebära hennes återkomst till den gotiska skräckgenren. "The queen is back" utropas det i reklamfilmen som finns på Amazon. Och ja, åtminstone till det yttre påminner den om hur det var på den gamla goda tiden. The Wolf Gift skall handla om en varulv och kanske har Anne Rice lyckats göra något spännande av det hela. Men ändå, jag är fortfarande skeptisk. Vi får se när jag tagit mod till mig och läst boken...