Böcker

Böcker

lördag 29 mars 2014

En bok är aldrig densamma



För min del är Maria Lang en författare som för alltid kommer förknippas med långa sommarlovsdagar för länge, länge sedan. Bland alla de mängder med böcker som jag avverkade under somrarna fanns ett antal Maria Lang, även om jag så här i efterhand inte minns hur många av hennes böcker som jag läste. Hon skrev ju faktiskt rätt många och i mitt minne får jag erkänna att jag har litet svårt att skilja dem åt.

Förra året kom de första sex böckerna i serien i fina nyutgåvor och då passade jag på att läsa om dem. Mest slående i denna omläsning var hur väldigt annorlunda de var jämfört med hur jag minns dem. Då, när jag själv var typ i nedre tonåren, såg jag dem som litet småspännande deckare. Ond bråd död i bokform har jag älskat att konsumera så länge jag kunnat minnas och det får man ju verkligen hos Maria Lang. Nu slås jag av helt andra saker när jag läser, inte minst den smittande kärlek till deckargenren som Maria Lang förmedlar. Bland de obligatoriska ingredienserna i sådana här böcker finns överdrivet utstuderade och gruvligt hemska mord, där bakgrunden är avgrundsdjupa svek, hemlig passion, svartaste svartsjuka eller något sådant. Det är inte meningen att vara trovärdigt eller realistiskt utan det skall vara roligt att läsa böckerna, även om det givetvis i verkligheten är både hemskt och sorgligt med människor som blir mördade.

I boken Inte flera mord! diskuteras faktiskt det här med mord som underhållning en hel del – vilket ju framgår redan av dess titel. Upptakten är att huvudpersonerna Puck och Einar skall ha en stillsam semester tillsammans med Pucks pappa egyptologiprofessorn. Denne ställer som ett villkor för att följa med att Einar skall låta sin stora fascination för mordgåtor vara åtminstone under semestern. Lugn och ro vill han ha, och de enda döda det skall läsas om skall vara åtminstone 3000 år gamla (egyptologen förnekar sig inte). Fast någon sommar utan mord blir det givetvis inte – vad skulle boken då handla om? – och snart deltar alla med liv och lust i sökandet efter den mystiske mördaren.

Som vuxen kan jag alltså mer se Maria Langs deckare som mest underhållande att läsa, för särskilt skrämmande är de verkligen inte. Jag har förut skrivit här på bloggen om att jag har litet svårt för pusseldeckare, för egentligen föredrar jag mer svärta än vad som i regel kan uppbådas inom den genren. Så väldigt intressant är det sällan heller vem som är mördaren, oftast är det dessutom lätt att räkna ut ganska tidigt i boken. Det här gör också att det är med måtta som jag konsumerar Maria Langs böcker. Att läsa igenom hela serien i ett svep skulle jag definitivt inte göra, men sådär en här och där är ändå rätt trevligt.

Det här inlägget är en del i Fiktiviters Maria Lang-temadag. Hos Fiktiviteter finns också "den ultimata Maria Langkalendern", perfekt för alla som vill läsa böckerna under rätt månad eller tid på året. Via kalendern kan man dessutom passa in dem med rätt väder och ibland också vissa särskilda sammanhang (skolavslutning, tågresa, översvämningar t.ex.).  För min del är dock Maria Langs böcker för evigt semesterläsning under sommaren, och kanske blir det även i år en bok eller två. När man är ledig passar det ju bra med en mordgåta eller två ... vilket till och med egyptologiprofessor Ekstedt till slut var tvungen att erkänna.


Maria Lang-dagen

Idag är inte vilken lördag som helst, utan det är nämligen dags för Fiktiviters stora Maria Lang-dag. Runt om på massor med olika bokbloggar kommer det skrivas om Maria Lang och hennes böcker. Som framgår av schemat nedan kan ni förvänta er något även här hos mig litet senare under dagen...

09:45 Fiktiviteter
10:00 Bokdetektiven 
10:30 Marias bokliv 
11:00 Fiktiviteter 
11:30 Dark places 
12:00 Sagas bibliotek 
12:30 Fiktiviteter 
13:00 Tröst för ett knytt 
13:15 Cinnamon books 
13:30 Skuggornas bibliotek 
14:00 Fantastisk fiktion 
14:15 Fiktiviteter 
14:30 Dark places 
15:00 Annas bokbord 
15:30 Lottens bokblogg 
16:00 Det här har jag läst 
16:15 Fiktiviteter 



onsdag 26 mars 2014

Playing dead

Julia Heaberlins Playing Dead är en mörkerthriller fylld med stekande Texashetta, barndomsnostalgi, hemvändande och identitetssökande. Huvudpersonen med det för en kvinna något udda namnet Tommie, återvänder till ranchen där hon växte upp. Fast nu är det bara gamla minnen som finns kvar där, hennes far har nyligen gått bort och modern försvinner allt längre in i sin demenssjukdom. Som om situationen egentligen inte var jobbig nog, får Tommie dessutom veta saker om sig själv som vänder upp och ned på allting. Hon tvingas ifrågasätta och omvärdera sitt hela liv, vilket får henne att inse att det ända sedan barndomen funnits tecken på att saker inte stått rätt till. Hon har bara inte velat se dem. Problemet är också att de personer hon verkligen skulle vilja konfrontera – hennes föräldrar – inte längre finns kvar och kan berätta.

Playing Dead är egentligen en rätt stämningsfull bok med intressanta teman om förhållandet mellan familjemedlemmar, om distansen som uppstår mellan människor när någon försöker skydda andra från obehagliga sanningar, om hur plågsamt det blir i längden för den som inte får leva sitt liv som den egentligen velat. Det där fungerar rätt bra, den stora svagheten med den här boken är däremot att det är en thriller. Därför trycks det dessutom in skjutande, jagande och skumma typer som bara är överdrivna, samt ett slut som inte känns särskilt intressant alls. Handlingen hade fungerat alldeles utmärkt utan det där och hade säkert kunnat vara minst lika spännande även utan actionmomenten. Det är som att Julia Heaberlin inte riktigt litar på sin story, eller möjligen att hon haft dåliga rådgivare som velat göra något helt annat av hennes bok.

Men låt nu inte det här avskräcka någon potentiell läsare, för Playing Dead är ändå trevlig läsning. Den lämnar efter sig en känsla av både brännande sol, stillsamt pianospel och en lagom dos litterärt mörker. Och det är inte så tokigt, trots allt.

tisdag 25 mars 2014

Tema London


Veckans tema från Boktimmen är London, och det är ju en stad som verkligen passar mig på många sätt. Det är trevligt att åka dit, inte minst för att det går att göra grym bokshoppning där. Bland annat det gjorde jag vid mitt senaste Londonbesök som det faktiskt idag är exakt ett år sedan jag skrev om här på bloggen. I år ser det inte ut att bli någon sådan resa, åtminstone är inte någon inplanerad, men då finns ju alltid det där ANDRA London. Det fiktiva London som förekommer i så många riktigt bra böcker och som jag verkligen inte heller har något emot att besöka. Gärna så ofta och länge som möjligt.

Verklighetens London är bra på många sätt, men i fiktionen kan man skymta en helt annan, mer magisk och spännande stad. Kanske rätt farlig ibland också, men ändå väldigt lockande. Ni vet, den magiska gränden i Harry Potter-böckerna och det mystiska "London below" från Neil Gaimans Neverwhere. En stad som befolkas inte bara av helt vanliga människor, utan också av alltifrån mäktiga flodgudinnor (Ben Aaronovitch), Jack the Ripper i oändliga mängder av inkarnationer (se t.ex. Alan Moores From Hell, men också S.J. Boltons Nu ser du mig och många, många fler) och så alla dessa trollkarlar och poliser/detektiver med mer eller mindre stora mått av magiska förmågor. En sådan som jag återknöt bekantskapen med häromdagen var Dylan Dog, som visserligen är en italiensk serie men ändå utspelar sig i London. Lämpligt nog, för allt märkligt och övernaturligt passar så väl in i miljön där.

Och efter att ha skrivit det här blir jag riktigt sugen på att åka till London igen. Får nog se till att det inte dröjer alltför länge innan det blir av...

fredag 21 mars 2014

Nygammal viking



Vikingar verkar vara på gång för tillfället och då inte bara i deras gamla skandinaviska hemtrakter: tv-serien Vikings går med ny säsong, på British Museum i London öppnar snart en stor vikingautställning. Givetvis passar bokförlagen på att ge ut passande titlar, som den välkända klassikern på bilden. Det är alltså Röde Orm i engelsk utgåva, men vad ser man på omslaget om inte en blurb av ingen mindre än Joe Abercrombie? Med hjälp av hans lovord försöker man alltså sälja gamle Frans G. Bengtsson till en modern engelskspråkig publik – vilket känns kronologiskt tilltrasslat på en sådan nivå att det väl inte går annat än att fnissa litet åt det hela...

torsdag 20 mars 2014

Donna Tartt – ett steg närmare...



Dagens obligatoriska blogginlägg handlar givetvis om en av den här bloggens husgudar, Donna Tartt. Inte förrän jag ser det på riktigt kommer jag tro helt och hållet på att hon verkligen kommer till Stockholm och Kulturhusets internationella författarscen under våren, men några steg närmare är det faktiskt nu. Efter ett par månader av osäker väntan på mer information om Sverigebesöket finns ett datum (18 maj) och tidigt i morse släpptes dessutom biljetterna. Att döma av Twitter var jag långt ifrån den enda i #boblmaf som hängde på låset på hemsidan inför släppet, så nu har jag faktiskt en biljett också  (yay!). Då får det bara se till att bli maj riktigt snart!

onsdag 19 mars 2014

The Edge of Normal

Reeve, huvudpersonen i Carla Nortons thriller The Edge of Normal, gör sitt bästa för att leva ett normal liv som vilken ung tjej som helst, vilket dock för henne inte är särskilt enkelt. När hon var tolv år gammal kidnappades hon och hölls sedan fången i fyra långa år. Trots att rätt lång tid gått sedan dess lever hon fortfarande med skräcken efter den långa fångenskapen och de övergrepp som hon utsattes för. Reeve går visserligen fortfarande i terapi och har det periodvis ganska jobbigt, men ändå får hon tillvaron att fungera – tills ett nytt kidnappningsoffer räddas undan sin förövare.

Via sin läkare blir Reeve ombedd att hjälpa till, att vara ett stöd för den tonåriga Tilly som upplevt ett trauma som Reeve bättre än någon annan kan förstå. Problemet är bara att det finns fler försvunna flickor och frågan är vad som hänt dem. Är de döda och ligger nedgrävda någonstans, eller hålls de fortfarande fångna av en kidnappare som kan fortsätta begå nya övergrepp? Och ser han Tilly – och därmed också Reeve – som ett hot eftersom polisen via henne kanske kan komma honom på spåren?

The Edge of Normal är trots sin tunga tematik med traumatiserade flickor som utsatts för svåra övergrepp ändå en bok som passar att hetsläsa, för det är spännande och inte alls så deprimerande som det kan låta. Fokus ligger inte på själva övergreppen, utan snarare på hur Reeve försöker hjälpa Tilly att gå vidare samtidigt som sökandet efter de andra försvunna flickorna pågår. Handlingen berättas framför allt ur två perspektiv: Reeves och kidnapparens. Man får alltså från första början veta vem det är som ligger bakom kidnappningarna och kan följa hur han agerar för att undgå att bli upptäckt. Det här skapar en total nagelbitarstämning, för givetvis har övriga personer i boken ingen aning om vad som händer. Det blir mycket "NEJ, NEJ, gå inte dit!"-känsla på ett sätt som fungerar riktigt bra. Upplägget är kanske inte så avancerat, men det blir intensivt spännande ... om än litet förutsägbart. Nåväl.

I alla fall, jag tycks bara vilja läsa mörkerthrillers nuförtiden och det här är en helt ok sådan. Och flera har jag på lager – de tycks på något sätt nästan klicka ned sig själva till min Kindle... märkligt men praktiskt, inte sant?

onsdag 12 mars 2014

Böcker på vift


En riktig skräckupplevelse för varje liten bokbloggare är givetvis att ens böcker på något sätt försvinner, och precis det har jag de senaste dagarna råkat ut för. Tänk er vilken fasa för en inbiten mörkerälskare som jag att inse att det där paketet som innehåller Harlan Cobens nya bok, det har liksom inte dykt upp när det skulle. På nätet kunde jag se hur statusen ändrades från "paketet är på väg till ombud" till det för mig tidigare okända "paketet är försenat" – och sedan gick ett par dagar utan att det där efterlängtade sms:et kallade mig till utlämningsstället för att undsätta mina stackars vilsekomna böcker. Gaaah!

Men så idag dök det äntligen upp och det visade sig att förseningen nog berodde på att etiketten på kartongen blivit skadad. Böckerna var det ingen fara med och de blev genast införlivade i mina ständigt växande bokhögar. Och nu har jag alltså Missing You att kasta mig över, något som jag definitivt ser fram emot. Av någon anledning har det bara varit mörkerthrillers som lockat mig på sistone, så den här boken blir perfekt.

tisdag 11 mars 2014

Tema hemsökta hus



"... and whatever walked there, walked alone." 

Trots att det där citatet från The Haunting of Hill House är väldigt kort passar det ändå bra för att sätta stämningen för veckans tema från Boktimmen, som denna gång är hemsökta hus. Som alla trogna läsare av den här bloggen vet är just hemsökta hus något som ofta figurerar i de böcker som omskrivs här. För det finns ju så många bra böcker som innehåller hus av ett slag som man väl aldrig frivilligt skulle vilja sätta minsta lilla fot i.

En riktigt klassiker som jag älskade redan som liten är Oscar Wildes Spöket på Canterville, en både väldigt humoristisk och ganska sorglig gotisk skräckhistoria. Även den redan omnämnda The Haunting of Hill House av Shirley Jackson är en klassiker som jag halvt skrämde livet ur mig med när jag läste den för första gången. Stämningsfull, otäck och bland de bättre i sitt slag är också The Woman in Black av Susan Hill, som ju dessutom nyligen kom ut på svenska.

Det har dock också kommit ett flertal hemsökta husskildringar på senare år som varit riktigt läsvärda, om än med varierande skrämselgrad. En av Carol Goodmans bättre böcker (och då är det bra på allvar!) är The Ghost Orchid, om ett författarretreat beläget i mycket speciella omgivningar. Två andra författare som verkligen kommit att specialisera sig inom hemsökta hus-temat är Simone St James och Wendy Webb, och särskilt den förstnämnda av dem har kommit att bli en riktigt favorit för min del. Hennes böcker utspelar sig i England på 1920-talet och skildrar stillsam engelsk landsbygd med gruvliga hemligheter på ett sådant sätt att det blir total nagelbitarläsning. Läs The Haunting of Maddy Clare och An Inquiry into Love and Death – eller hennes nya Silence for the Dead som kommer i april och som jag hoppas mycket på.

Och så får vi ju inte glömma Locke & Key, Joe Hills serieböcker som bara är sååå bra. De utspelar sig i ett hus som både är hemsökt, dödligt farligt och verkligen mystiskt på alla vis. Precis som hos många andra författare handlar det här om ett hus som på sitt eget sätt är både fascinerande, säreget och ganska vackert. Visst skulle man vilja se det på riktigt, men bosätta sig eller ens sova över ... nej, det är nog ingenting att rekommendera...

tisdag 4 mars 2014

Varför är det egentligen viktigt att vara en läsare?



Feejay på Boktimmen har börjat med en serie tematisdagar, där jag tänkte försöka hänga på. Det är alltid kul när det händer saker där bokbloggare aktiverar sig tillsammans. Idag är det alltså dags för det första temat, som är "Varför är det egentligen viktigt att vara en läsare?"

Min spontana reaktion när någon ifrågasätter poängen med att slösa tid på att läsa böcker blir alltid bestört och förvånat att det är väl KLART att det är helt otroligt viktigt. Jag har ändå sedan jag var liten ägnat mig åt ständigt läsande, så för mig är det helt enkelt ett sätt att leva – jag skulle inte kunna tänka mig något annat. Det finns så mycket man kan lära sig, uppleva eller njuta av genom att läsa. Jag är alltid så otroligt nyfiken på saker, på människor, på andra platser. Genom böcker går det att få tillgång till allt det där. 

En given invändning är naturligtvis att många föredrar att faktiskt umgås med riktiga levande människor eller att själva uppleva saker. Det kan väl jag också tycka är trevligt, men inte bara. Då blir nämligen gränserna mycket snävare än de kan få vara i böckernas värld, oavsett om det är fiktion eller fakta man läser. Jag älskade verkligen Bea Uusmas Expeditionen, men hade verkligen inte velat uppleva själv att försmäkta på en öde ö nära nordpolen med bara hungriga isbjörnar som sällskap. Att läsa om det var däremot väldigt fascinerande. Inte heller skulle jag vilja ha first hand experience av det som händer i någon av alla dessa mörkerthrillers som jag med stor förtjusning begraver mig i. Postapokalyptiska samhällen är också mycket mer lockande när jag själv slipper utsättas för dem. För att inte tala om zombier... Det är ju inte för inte som mottot för den här bloggen är sådant "man vill slippa vara med om på riktigt".