Playing dead

Julia Heaberlins Playing Dead är en mörkerthriller fylld med stekande Texashetta, barndomsnostalgi, hemvändande och identitetssökande. Huvudpersonen med det för en kvinna något udda namnet Tommie, återvänder till ranchen där hon växte upp. Fast nu är det bara gamla minnen som finns kvar där, hennes far har nyligen gått bort och modern försvinner allt längre in i sin demenssjukdom. Som om situationen egentligen inte var jobbig nog, får Tommie dessutom veta saker om sig själv som vänder upp och ned på allting. Hon tvingas ifrågasätta och omvärdera sitt hela liv, vilket får henne att inse att det ända sedan barndomen funnits tecken på att saker inte stått rätt till. Hon har bara inte velat se dem. Problemet är också att de personer hon verkligen skulle vilja konfrontera – hennes föräldrar – inte längre finns kvar och kan berätta.

Playing Dead är egentligen en rätt stämningsfull bok med intressanta teman om förhållandet mellan familjemedlemmar, om distansen som uppstår mellan människor när någon försöker skydda andra från obehagliga sanningar, om hur plågsamt det blir i längden för den som inte får leva sitt liv som den egentligen velat. Det där fungerar rätt bra, den stora svagheten med den här boken är däremot att det är en thriller. Därför trycks det dessutom in skjutande, jagande och skumma typer som bara är överdrivna, samt ett slut som inte känns särskilt intressant alls. Handlingen hade fungerat alldeles utmärkt utan det där och hade säkert kunnat vara minst lika spännande även utan actionmomenten. Det är som att Julia Heaberlin inte riktigt litar på sin story, eller möjligen att hon haft dåliga rådgivare som velat göra något helt annat av hennes bok.

Men låt nu inte det här avskräcka någon potentiell läsare, för Playing Dead är ändå trevlig läsning. Den lämnar efter sig en känsla av både brännande sol, stillsamt pianospel och en lagom dos litterärt mörker. Och det är inte så tokigt, trots allt.