En bok är aldrig densamma

För min del är Maria Lang en författare som för alltid kommer förknippas med långa sommarlovsdagar för länge, länge sedan. Bland alla de mängder med böcker som jag avverkade under somrarna fanns ett antal Maria Lang, även om jag så här i efterhand inte minns hur många av hennes böcker som jag läste. Hon skrev ju faktiskt rätt många och i mitt minne får jag erkänna att jag har litet svårt att skilja dem åt.

Förra året kom de första sex böckerna i serien i fina nyutgåvor och då passade jag på att läsa om dem. Mest slående i denna omläsning var hur väldigt annorlunda de var jämfört med hur jag minns dem. Då, när jag själv var typ i nedre tonåren, såg jag dem som litet småspännande deckare. Ond bråd död i bokform har jag älskat att konsumera så länge jag kunnat minnas och det får man ju verkligen hos Maria Lang. Nu slås jag av helt andra saker när jag läser, inte minst den smittande kärlek till deckargenren som Maria Lang förmedlar. Bland de obligatoriska ingredienserna i sådana här böcker finns överdrivet utstuderade och gruvligt hemska mord, där bakgrunden är avgrundsdjupa svek, hemlig passion, svartaste svartsjuka eller något sådant. Det är inte meningen att vara trovärdigt eller realistiskt utan det skall vara roligt att läsa böckerna, även om det givetvis i verkligheten är både hemskt och sorgligt med människor som blir mördade.

I boken Inte flera mord! diskuteras faktiskt det här med mord som underhållning en hel del – vilket ju framgår redan av dess titel. Upptakten är att huvudpersonerna Puck och Einar skall ha en stillsam semester tillsammans med Pucks pappa egyptologiprofessorn. Denne ställer som ett villkor för att följa med att Einar skall låta sin stora fascination för mordgåtor vara åtminstone under semestern. Lugn och ro vill han ha, och de enda döda det skall läsas om skall vara åtminstone 3000 år gamla (egyptologen förnekar sig inte). Fast någon sommar utan mord blir det givetvis inte – vad skulle boken då handla om? – och snart deltar alla med liv och lust i sökandet efter den mystiske mördaren.

Som vuxen kan jag alltså mer se Maria Langs deckare som mest underhållande att läsa, för särskilt skrämmande är de verkligen inte. Jag har förut skrivit här på bloggen om att jag har litet svårt för pusseldeckare, för egentligen föredrar jag mer svärta än vad som i regel kan uppbådas inom den genren. Så väldigt intressant är det sällan heller vem som är mördaren, oftast är det dessutom lätt att räkna ut ganska tidigt i boken. Det här gör också att det är med måtta som jag konsumerar Maria Langs böcker. Att läsa igenom hela serien i ett svep skulle jag definitivt inte göra, men sådär en här och där är ändå rätt trevligt.

Det här inlägget är en del i Fiktiviters Maria Lang-temadag. Hos Fiktiviteter finns också "den ultimata Maria Langkalendern", perfekt för alla som vill läsa böckerna under rätt månad eller tid på året. Via kalendern kan man dessutom passa in dem med rätt väder och ibland också vissa särskilda sammanhang (skolavslutning, tågresa, översvämningar t.ex.).  För min del är dock Maria Langs böcker för evigt semesterläsning under sommaren, och kanske blir det även i år en bok eller två. När man är ledig passar det ju bra med en mordgåta eller två ... vilket till och med egyptologiprofessor Ekstedt till slut var tvungen att erkänna.