Den stora besattheten

Expeditionen – Min kärlekshistoria handlar på sätt och vis om ingenjör Andrés misslyckade ballongfärd över Nordpolen. Fast i ännu högre grad är det en skildring av Bea Uusmas sökande efter ledtrådar till vad som egentligen hände med besättningsmedlemmarna André, Fraenkel och Strindberg. För det är faktiskt rätt konstigt. Efter att ha lämnat sin störtade ballong och vandrat i ett antal veckor över isen lyckas de tre ballongfararna sätta sig i säkerhet på en liten ö (Vitön). De har tält, varma kläder, mat, vapen (mot isbjörnar) och mediciner. Ändå dör de alla tre, uppenbarligen bara ett par dagar efter att de kommit till ön. Det finns många tänkbara dödsorsaker, som till exempel att de ätit kött med trikiner, men skrapar man på ytan håller inte någon av de förklaringsmodeller som brukar föras fram när det gäller Andréexpeditionen. Så vad var det då egentligen som hände?

Om Bea Uusma blivit närmast besatt av att få svar på frågorna om vad som hände med Andrés polarexpedition, så blir jag lika fanatiskt förtjust i den här boken. Jag kunde verkligen inte släppa den, så fascinerande tyckte jag att följa med i analyser av revben, detaljstudier av besättningsmedlemmarnas dagböcker och noggranna genomgångar av hypotetiska dödsorsaker, kompletta med medicinska förklaringar. Boken finns i två versioner, en med bara text och en med illustrationer. Jag läste den med bilder i, och hävdar bestämt att det är den man måste läsa. Att få se bilder på dagböcker och besättningsmedlemmarnas packning som de släpade med sig på tunga slädar över isen skapar en känsla av att vara närvarande. Att läsa om det vindpinade lägret på Vitön är en sak, att se det på bild något helt annat.

Dessutom får vi i detalj uppritade förklaringar av skadorna på de tre personerna, kartor över lägret med kroppsdelar (jo, just det), tält, packning och diverse föremål inplacerade. Det är en stor mängd små pusselbitar som försiktigt fogas samman så att man kan ana ett mönster. Kanske inte någon slutgiltig förklaring, men i alla fall tillräckligt mycket för att man skall kunna bilda sig någon slags uppfattning om vad som troligtvis hände (och kunna avfärda sådant som inte kan stämma). Just det här att det inte presenteras någon entydig lösning gillar jag. Det är snarare så att läsaren får följa med i en forskningsprocess som aldrig kan bli helt avslutad. Det finns fler trådar att följa upp, fler analyser som kan ge nya svar. För visst kommer Bea Uusma aldrig bli helt färdig med den här expeditionen och de människor som genomförde den?  

Som framgått verkligen tokälskar jag den här boken, och en anledning till det är sättet den är skriven på. Det är korta, luftiga texter utan onödiga utvikningar, varvat med bilder, sammanställningar och utdrag ut dagböcker och brev som expeditionsmedlemmarnas själva skrivit samt Beas Uusmas egna reflektioner från sina resor i polarområdena. Den här blandningen av olika sorters texter fungerar utmärkt för att både belysa väsentliga faktauppgifter och att sätta stämningen. Utan att fastna i långa beskrivningar dras läsaren effektivt med rent känslomässigt i sökandet efter ledtrådar, samtidigt som man lär känna människorna som deltog i expeditionen. Det gäller inte minst Nils Strindberg, som var 24 år och nyförlovad. Det är extremt hjärteknipande att läsa hans brev hem till fästmön, med vetskapen om att de aldrig fick återse varandra igen. 

Expeditionen – Min kärlekshistoria är om man fördjupar sig i den också en riktigt otäck bok. Vana läsare av den här bloggen vet att jag är en sedan många år ytterst förhärdad skräckläsare som verkligen inte brukar skrämmas särskilt lätt. Men Bea Uusma lyckas på ett sätt som berör förmedla känslan av hur osannolikt hemskt slutet blev för André, Fraenkel och Strindberg. Tänk er själva: ingen vet var de är någonstans, de är fast på en öde ö som ingen känner till, inom ett par dagar väntar en många månader lång polarvinter helt utan dagsljus. Runt omkring finns bara isbjörnar och is, ingenting annat. Inga båtar kommer till den här platsen, så de kan inte vänta sig någon räddning. Så börjar de av någon anledning dö, en efter en. Men marken är frusen, så det går inte att begrava den som avlidit. Den som är sist kvar sitter alltså där alldeles ensam med två döda kroppar och vetskapen om att ingen kommer att komma för att hjälpa honom. Gaaah..! 

Men alltså, det här är en otroligt intressant bok, åtminstone för den som gillar gamla döda kroppar, medicinsk forskning och riktigt obehagliga historiska händelser. Jag kan inte heller låta bli att smittas av Bea Uusmas enorma entusiasm för det hon undersöker, det är precis som bokens titel säger verkligen en kärlekshistoria. Och visserligen ägde den här expeditionen rum i slutet av 1800-talet, men boken kan ändå rekommenderas till mossliksfalangen av #boblmaf. Ni kommer att älska varenda sida!