Kärt återseende av barndomens spöken

Att läsa om böcker som man verkligen gillade som barn kan vara ett vågspel, för ibland håller de verkligen inte samma nivå som de gör i ens eget minne. Har det gått rätt många år och man har många andra läsupplevelser emellan så kan ju ens preferenser ha förändrats – eller mer korrekt, det vore väl otroligt tråkigt om man inte utvecklats både som läsare och när det gäller litterär smak sedan barndomen...

I alla fall, med det här i bakhuvudet var det med viss bävan som jag satte tänderna i en gammal klassiker som jag verkligen älskade hur mycket som helst när jag var liten, nämligen Spöket på Canterville av Oscar Wilde. Även om det numera är länge sedan har jag läst den så många gånger att jag fortfarande kan stora delar av den i princip utantill. Jag har också sett den i ett antal tv-versioner, både med skådespelare och i en slags tecknad version. På den tiden tyckte jag att det här var en helt otroligt bra och läskig bok med ett riktigt rysligt spöke, och det vemodiga slutet var för mig oändligt gripande och vackert. Idag då? Jomen visst, det här är Oscar Wilde i toppform med en underbart roligt bok. Med ett längre perspektiv på saker och ting förstår jag varför jag tyckte så mycket om den – det här är på många sätt en bok som definierar mig som läsare, både då och faktiskt än idag.

Spöket på Canterville, eller The Canterville Ghost som den heter i original, kom ut för första gången 1887 och utspelar sig i ett riktigt gammalt spökhus på den engelska landsbygden. Där har Sir Simon skrämt vettet ur tidigare invånare ända sedan 1500-talet, vilket gör honom rätt självsäker i sin roll som fasansfullt spöke. Föga anar han vad som väntar när den amerikanska familjen Otis flyttar in, för de förhåller sig inte alls till spökerierna på det sätt som man skulle kunna förvänta. Blodfläcken i mattan som funnits där i flera hundra år torkar de bort med ett modernt och effektivt rengöringsmedel, och de har dessutom mage att kräva att Sir Simon skall använda ett smörjmedel till sina kedjor så att det inte skall störa så mycket när han rasslar med dem. De vägrar helt enkelt att bli skrämda, hur mycket han än försöker med sina beprövade rysliga metoder.

Som barn fokuserade jag mest på att det var kittlande otäckt, för skrämmande historier drogs jag till redan då. Idag ser jag snarare att det här är en väldigt rolig bok, inte minst i kulturkrocken mellan det som framställs som stelbent gammalt engelskt och nytt smaklöst amerikanskt. Spökets helt överdrivna arsenal av skrämseltaktiker är också otroligt komisk, inte minst för en van läsare av gotisk skräck – en genre som vanligtvis brukar ta sig själv på mycket stor allvar. Samtidigt är det en kärleksfullt gjord parodi, som aldrig blir fånig eller förlöjligar skräckgenren. Det finns också mer allvarliga budskap i berättelsen, där kärlek och förlåtelse visar sig vara krafter som övervinner till och med döden.

Alltså, Spöket på Canterville visade sig vara ett mycket kärt återseende, och jag skall nog återuppta vanan jag hade som barn: att med jämna mellanrum läsa den här boken igen. Och igen. Och igen.