Sagan om ringen – Selma style

Tolkien var knappast den förste att skriva om en magisk ring som sprider olycka och habegär. Liknande ringar förekommer i den fornnordiska Völsungasagan och i den tyska Nibelungenlied från 1200-talet (som Wagner sedan gjorde opera av). En annan författare som skrivit en bok med en ring i centrum är Selma Lagerlöf, med Löwensköldska ringen. Här förekommer det dock inte några drakar som dräps och det saknas både trollkarlar och magiska djur, men den som kommer över berättelsens ring blir i likhet med Gollum en rätt sorglig figur som för alltid förblir besatt av den.

Löwensköldska ringen börjar med att generalen Bengt Löwensköld för att ha utfört krigiska bedrifter i Karl XII:s tjänst belönas med adelstitel, gods och en värdefull ring. Han är så stolt över sin ring att han kräver att den efter hans död skall följa honom i graven. Men är det inte ett väldigt slöseri att en så dyrbar sak skall ligga där till ingen nytta? Inte kan väl en död ha någon glädje av ett jordiskt ting? Utan att avslöja något om vad som händer kan jag säga att självklart kommer inte ringen att få vila i frid tillsammans med sin ägare. Men något positivt innebär den inte för de som den hamnar hos, för det här är en ring som sprider habegär och olycka – samtidigt som det inte går att komma undan tanken att generalen kan vilja hämnas den som tagit hans allra käraste ägodel.

Det här är en av de böcker som visar att Selma Lagerlöf inte bara rent generellt är en av de stora författarna i den svenska litteraturhistorien, utan också att hon är en skräckförfattare av rang. Löwensköldska ringen är en obehaglig historia, som innehåller både spökerier och en tät psykologisk spänning. Det otäcka i boken är nämligen inte bara de övernaturliga inslagen utan också det nät av lögner och rädsla som huvudpersonerna obönhörligt trasslar in sig i mer och mer. Den som lockas lägga beslag på ringen får hand om så värdefullt stöldgods att det skulle leda till hårda straff om det avslöjades – kanske till och med dödsstraff. Det är därför inte så enkelt att bli av med den när man väl fått den i sin ägo, hur rädd man än är för att någon skall hämnas från andra sidan graven.

Löwensköldska ringen är första boken i trilogin med samma namn. De två efterföljande delarna Charlotte Löwensköld och Anna Svärd är dock rätt annorlunda i jämförelse, inte minst för att de inte är spök- och skräckhistorier även om vissa saker från den första boken återkommer även senare. Det är inte heller något problem att bara läsa första delen, däremot hänger de två andra nära ihop.