Gränsen mellan fiktion och verklighet

Skönlitteratur som bygger på verkliga händelser eller personer är något som ständigt varit i hetluften under senare år – ja, och tidigare också givetvis. För min del är gränsen mellan fiktion och verklighet inte något jag brukar fundera så mycket över, utan jag läser skönlitteratur som just fiktion. Andra däremot kan reta upp sig något enormt om det visar sig att författaren agerat just författare och bättrat på verkligheten. Ni vet, det har ju varit en del sådana bråk. Själva bokformen gör ju att man måste välja vad som skall vara med och det är faktiskt nödvändigt att författaren vinklar, bättrar på och utelämnar för att göra berättelsen bättre eller för att man tydligare skall kunna få fram sin poäng. Möjligen är det för att jag är historiker och väldigt van vid att läsa faktalitteratur som jag känner gränsen mot skönlitteraturen rätt tydligt. Läser jag en roman är det för att det skall vara åtminstone delvis fiktion, annars bör man inte välja den formen.

Jag kan till och med tycka att det där med verklighetsbakgrunden kan skymma själva boken. Istället för att se samhällskritik, moralfilosofiska diskussioner, existentiella problemställningar och allt annat som man kan fundera över utifrån riktigt bra litteratur, så fastnar diskussionen i "stämmer det där verkligen". Ni vet, lex Myggor och tigrar. Någon som uppfattat vad som är budskapet i den boken, eller minns vi bara de uppretade rösterna kring vad som var sant eller inte?

En annan sida av det här med verklighet och fiktion är det tema som diskuterades P1:s Kulturradion i morse, nämligen om folk tar illa upp av det som skildras i en bok. På det temat är ju Maja Lundgren ett paradexempel, även om hon inte behandlas i programmet. Det gör däremot Jonas Malmborgs roman Fältöversten, som utspelar sig under 1980-talet och skildrar klassskillnader, ungdomsgäng och drogproblem på Östermalm i Stockholm. Boken har fått helt ok recensioner, problemet är bara att de som bor i kvartetet Fältöversten – som säkert för ganska mycket pengar köpt sina bostadsrätter där – inte blir direkt överlyckliga över att deras hus framställs som en plats där sociala problem frodas och där de boende är långt ifrån lika fina som övriga Östermalmare.

Alldeles oavsett Jonas Malmborgs bok är det här intressanta saker att fundera över. Självklart kan inte författare hela tiden ta hänsyn till vad alla tycker innan de skriver, då skulle det väl inte bli några böcker alls. Har man något att säga och vill göra det i bokform, så måste man kunna göra det. Samtidigt kan jag reta upp mig på både författare och andra konstnärliga utövare som gör allt för att provocera, men som själva blir ytterst upprörda och kränkta när folk blir just provocerade. Författare skall inte låta andras känslor hindra dem från att skriva, men samtidigt måste man respektera deras reaktioner. Särskilt om det egentligen är rätt väntat vilket bemötande man kommer att få. Nu tyckte jag att Jonas Malmborg verkar ha en rätt cool inställning till de ilskna Östermalmsbornas utfall mot honom, så han har nog hanterat det hela ganska bra.



Men det där med verklighetsbakgrunden till romaner är något som blir mindre tydligt med tiden. I Kulturradion påpekade litteraturprofessorn Lisbeth Larsson mycket klokt att många klassiker i sin samtid lästes på ett helt annat sätt än vad vi gör nu. Som exempel tar hon Hjalmar Söderberg, som back in the days gjorde skandal med sina romaner där riktiga personer fått stå förebild för de fiktiva. Idag är det väl inte många läsare av Den allvarsamma leken som bryr sig om de där aspekterna, inte minst därför att man inte känner till de personer som förekommer. Istället kan man se det som tidlösa gestalter och god litteratur – inte en chockerande snaskig historia om att DE DÄR personerna varit otrogna...