En engelsk spökhistoria

Visst kan man vara rädd för spöken, men verkligheten kan ibland vara mycket mer skrämmande än tanken på det övernaturliga. The Greatcoat av Helen Dunmore utspelar sig i början av 1950-talet, när minnena från andra världskriget fortfarande är ganska färska och saknaden efter alla de som dött ännu var stark. Vad är väl då ett spöke när man man tänka på det hemska öde som många av ens närmaste råkat ut för? 

I boken flyttar den nygifta Isabel till en by i Yorkshire tillsammans med sin make som är läkare. Livet som hustru är dock långt ifrån en dans på rosor. Lägenheten de bor i är sliten och iskall, med en väldigt obehaglig hyresvärdinna. Det är fortfarande ransonering på sådant som mat och bränsle, och lättare blir det inte av att Isabel är osäker i sin roll som god maka – ni vet, det är 1950-tal, de käcka och perfekta hemmafruarnas årtionde. Hennes man arbetar nästan dygnet runt, själv känner hon sig ensam och isolerad. En dag hittar hon en rock som verkar ha tillhört en soldat och för att värma sig lägger hon den på sängen ovanpå sängkläderna. Efter att hennes man kallats iväg på ett akut sjukbesök mitt i natten hör Isabel ett ljud och upptäcker att en ung man knackar på hennes fönster. Han är klädd i flygaruniform, som om kriget fortfarande pågick. Hon har aldrig sett honom förut, men ändå känner hon igen honom. På något sätt är hon del av hans liv, fastän hon efterhand börjar ana att saker inte står rätt till.

I boken får man gradvis veta mer om Isabel och hennes bakgrund, som innehåller en hel del sorgligt. Inte mer än vad många andra också råkade ut för, men ändå tillräckligt för att det skall vara svårt att leva med. Men nu är kriget är slut sedan länge växer hoppet om ett annat liv, bättre och lyckligare än vad Isabel själv någonsin upplevt. The Greatcoat är en spökhistoria, som handlar om att det förflutna ibland har svårt att släppa greppet om vissa människor – och att de ibland inte gärna vill lämna det förgångna bakom sig. Boken är dock till stora delar mer obehagligt stämningsfull än skrämmande. Visserligen förstår man långt tidigare än Isabel att vissa saker inte kan vara verkliga, men så länge hon inte är rädd behöver man som läsare inte heller vara det. Istället får man en ganska gripande berättelse om svårigheterna att finna sig tillrätta i tillvaron efter kriget, i ett samhälle som bara långsamt återgick till det normala. Men stämningen som långsamt byggs upp blir efterhand rätt otäck, för vad gör man med spöken som dröjer sig kvar och inte vill förstå att deras tid är förbi..?