Påskekrim med benknotor

Det här med att man skulle läsa deckare på påsken har jag aldrig riktigt förstått mig på, men kanske finns det en logik i att folk vill ha något spännande att försjunka i när de är lediga. För egen del är det nog inte deckare som ligger överst i bokhögen den här påsken, men jag har faktiskt läst några under de senaste veckorna som jag tänkte passa på att skriva om. Påsken är som bekant en tid då man kan gluffa i sig mat, godis och böcker, men jag har redan under fastetiden frossat i Elly Griffiths böcker om arkeologen Ruth Galloway. På svenska har det hittills utkommit fyra delar i den här serien, på engelska finns ytterligare en (kommer på svenska under våren med titeln En orolig grav). Eftersom det är nätta små pocketböcker som är enkla att ha i väskan har de fått följa med mig på sistone när jag jobbat väldigt mycket, men ändå hittat små lässtunder på tunnelbana och tåg.

Det här är trevliga deckare utan särskilt mycket blod och våld, även om mord definitivt förekommer i dem alla. Bland offren finns dock både barn och husdjur, så visst blir det litet otäckt ibland. Arkeologen och benexperten Ruth Galloway är en sympatisk bekantskap som fungerar så bra som huvudperson att det mycket är för hennes skull man vill plocka upp nästa bok. Själva mordhistorierna är väl aldrig egentligen så intressanta, åtminstone tycker jag att de i regel känns rätt konstlade på det där sättet som intrigerna så ofta är i pusseldeckare. Utmaningen ligger i att räkna ut vem som är mördaren och vad som är motivet, men om man tänker närmare på saken är det svårt att förstå varför morden egentligen begåtts.

Flickan under jorden är upptakten på Ruth Galloways samarbete med polisen i olika rättsfall, och särskilt med kommissarien Harry Nelson. Deras första gemensamma fall rör kroppen av en flicka som hittats, där Nelson söker upp Ruth för att hon skall fastställa om det här är en forntida grav eller en nutida flicka som varit försvunnen i flera år.

Janusstenen har på sätt och vis ett liknande tema, där det på en byggarbetsplats hittas något som ser ut som ett romerskt människooffer till guden Janus. Problemet är bara att huset där det hittats inte är så gammalt. Återigen är mordoffret en ung flicka, och liksom i den förra boken finns det personer som gör allt för att Ruth inte skall kunna ta reda på sanningen om det som hänt.

Om de två första böckerna flera sätt är lika, är handlingen annorlunda i Huset vid havets slut. Där hittas en grav på stranden som innehåller kropparna av sex personer som mist livet under andra världskriget. Uppenbarligen har det funnits mörka hemligheter som bevarats under många decennier, och nu är det så länge sedan att knappt någon som var med längre finns i livet. Ändå verkar det som skett vara så känsligt att någon eller några fortfarande inte vill att det skall avslöjas och gör allt för att hindra andra att erkänna sanningen.

Ytterligare ett annat tema möter man i Känslan av död, där fyndet av en medeltida biskops grav sätter igång en serie märkliga händelser. Över graven lär det vila en förbannelse, som skall slå till mot den som öppnar kistan. Samtidigt mottar museet dit kistan förts en rad hotbrev för att dess ägare vägrat återlämna en samling ben från aboriginer.

Jag tycker att de två senare böckerna har mer intressant tematik än Flickan under jorden och Janusstenen, som mer handlar om antika ritualer utförda i nutid och möjliga galningar som lurpassar i mörkret. Det är två spännande böcker, men handlingen blir litet lika. Dessutom tycker jag alltid det känns konstigt i deckare när alltför mycket bygger på att huvudpersonen själv blir förföljd och hotad, istället för att bara utreda de begångna brotten. En gång fungerar det, men inte om och om igen. Huset vid havets slut känns därför intressantare och innehåller svårare ställningstaganden, inte minst därför att andra världskriget och det i tid mer närliggande kriget på Balkan i viss mån flyter ihop i boken. Var går gränsen för vad man har rätt att göra när det är krig? Vad får man göra för att skydda andra? Har man alltid rätt att få veta sanningen om sådant som hänt – och hur handskas man med den information man fått?

Känslan av död tar bland annat upp återlämnande av ben från ursprungsbefolkningar som finns på museer och som deras nu levande ättlingar vill ha tillbaka för att kunna begrava på ett riktigt sätt. Det här är känsliga frågor för museer runt om i världen, och det kan konstateras att svåra övergrepp i många fall har begåtts när både ben och föremål har samlats in. Samtidigt har de här sakerna blivit en del av vårt kulturarv och man kan också säga att det bidrar till att sprida kunskap om olika kulturer att det finns föremål på museerna. Föremål alltså, jag tycker verkligen inte att döda människor skall behöva bli utställningsföremål efter sin död. I boken förekommer en grupp som kallas "Elginisterna", som agerar för att museer skall återbörda ben till sina ursprungsbefolkningar. Även om det i boken framställs som att de har rätt i sak framställs gruppen som en både färgstark, flummig och ibland rätt skum skara. Jag kan tycka att det är synd, för jag har träffat på människor som jobbar med sådana här frågor i verkligheten och de har varit högst normala. Man kan engagera sig i sådant här utan att vara en wanna be-schaman...

Elly Griffiths böcker är trevliga deckare där ond bråd död korsas med arkeologi och personliga relationer. Jag kan dock tycka att det blir litet väl mycket bebisgullande ibland och att det dessutom tjatas alldeles för mycket om Ruths vikt. Hon sägs väga 80 kilo, vilket tydligen gör henne otroligt tjock. Jag vet inte hur lång hon skall föreställa vara, men förutsatt att hon är av normallängd är väl inte det där en vikt som gör henne till en Jabba the hutt-look alike? Att hon själv kanske vill gå ned ett antal kilo är väl en sak, men jag tycker att det går för långt när i en av böckerna en person undrar angående Ruths sexliv "hur det är att ligga med någon som är så fet" (Känslan av död, s. 72). En huvudpersonen som inte nödvändigtvis är trådsmal och supervacker är välkommen, men måste alla som inte har heroin chic-kroppar alltid må dåligt av sitt utseende?