Därför hatar jag Island

Island är som bekant sagornas, vikingarnas och de lurviga ponnyhästarnas magiska land, och det måste man ju bara tycka är helt underbart. Berättar man för någon om en Islandsresa och beskriver det som en förskräcklig upplevelse kommer personen ifråga att spärra upp ögonen av förvåning (och ett tydligt stänk av misstro) samt med darrande underläpp säga "men det menar du väl ändå inte ...". Att tala illa om Island är likvärdigt med att svära till en snäll gammal tant eller säga till någon att deras lilla hund är ful. Så gör man bara inte.

 Men den gången jag var på Island var det verkligen inte roligt. Först var planet försenat, hela 8 timmar. Väl framme spöregnade det varenda minut. Jag var magsjuk. Allt var sjukt dyrt (det här var innan krisen). Dessutom var jag där i jobbet och hade massor med saker jag helt enkelt var tvungen att göra, så det var bara att bita ihop trots att jag var konstant illamående och dödstrött. Jobbgrejerna gick faktiskt bra, men som kronan på verket blev det fel med bagaget på hemvägen så på Arlanda stod jag och alla andra passagerare från mitt plan och väntade förgäves på våra väskor... Summan av det hela var att det var hemskt från början till slut och att jag inte har minsta lust att åka tillbaka.

Det verkliga Island lockar mig alltså inte ett dugg. Men Island som sagans land betyder ju inte att man måste åka dit, utan man kan faktiskt njuta av landet ändå via läsvärda isländska författare. En som varit en favorit för mig i flera år är Yrsa Sigurdardottir, som jag fastnade för när jag läste hennes första bok Det tredje tecknet. Det är en underbart otäck historia om en tysk student som hittas död under minst sagt mystiska omständigheter. Advokaten Thóra Guðmundsdóttir får i uppdrag att undersöka fallet, som visar sig på något sätt ha kopplingar till den tid då det var häxprocesser på Island. I nästa bok, Den som gräver en grav, har en kvinna hittats mördad i närheten av ett hotell där det sägs att det spökar. Dessutom är hotellet ifråga ett slags new age-center. Thora checkar in för att undersöka vad som hänt, och det visar sig att den mördade kvinnan hade många fiender som hade all anledning att vilja döda henne. Den tredje boken om Thora, Aska, var jag inte lika förtjust i. Kanske berodde det på att stämningen i boken är rätt deprimerande, den handlar om mord som har kopplingar till en by som täckts helt av aska efter vulkanutbrottet på Västmannaöarna 1973. Och så var ett fel med boken att Matthew, seriens andra huvudperson, knappast var med alls. Inför nästa del i serien har jag oroat mig litet för att han kanske skulle försvinna helt, för i böckerna jobbar han på bank och som vi alla vet har bankkrisen slagit hårt mot Island.

Men ett större problem har varit att del fyra i serien har dröjt, åtminstone på svenska. På isländska kom den redan 2009 och vad jag förstår har Yrsa Sigurdardottir dessutom skrivit ett par böcker till efter det. Att läsa på originalspråk går ju an om det är något språk man förstår, men isländska behärskar jag inte alls. Men äntligen har del fyra kommit och nu är det Modernista som tagit över utgivningen. De första tre böckerna gavs ut av Damm förlag.

Eldnatt kom i min brevlåda igår och ser i alla fall väldigt lovande ut, även om jag inte kan bestämma mig för om det är en bra eller dålig sak att det är silverglitter på omslaget. Eftersom jag precis fått boken har jag inte hunnit läsa något i den ännu, men av allt att döma har Thora även denna gång ett hemskt fall att lösa. För egen del ser jag fram emot att återbekanta mig med Island i bokform, någon ny resa dit har jag inte planerat...