Sommarlovsskräck

Igår skrev jag om skolavslutning, så då passar det utmärkt att det idag blir en bok om sommarlov. Fast ett rätt otäckt sådant blir det i Barnkolonin av Kerstin Lundberg Hahn. Boken handlar om Joel, som under sommarlovet innan han skall börja åttan flyttar ut på landet med sin familj. I ett hus som för länge sedan varit en kolonianläggning för barn skall hans föräldrar driva ett vandrarhem. Att bo mitt ute i ingenstans är väl inte det som de flesta tonåringar önskar sig, särskilt som det visar sig att internetuppkopplingen minst sagt fungerar dåligt och mobiltäckningen är nästan ickeexisterande. Om det var illa från början blir det efterhand värre, för Joel börjar höra saker som ingen annan uppfattar och träffar personer som ingen annan verkar lägga märke till. Frågan är också om det som sker bara är konstigt eller om det finns anledning att bli rädd på allvar. Har det hänt hemska saker i det där huset – och kommer de att hända igen?

Det här är en riktigt bra bok, med huvudpersoner som verkligen fungerar. Jag gillar hur Joel och hans ungefär jämnåriga syster både bråkar och står varandra nära, och hur de samtidigt upplever sina två småsyskon som jobbiga och tycker om att leka med dem. Miljöerna i boken är också skildrade på ett sätt som gör att man på samma gång får en skön sommarkänsla och tycker att stället som de flyttar till är rätt så creepy. Fast trevligt ändå, om det inte vore för vissa saker ... Kerstin Hahn Lundberg lyckas bra med att bygga upp en stämning som blir otäck samtidigt som man i det längsta inte kan vara säker på om det är något riktigt ondskefullt i görningen eller om det finns naturliga förklaringar till allt. Ett konstigt ljussken kan ju vara en reflex, det måste inte vara något övernaturligt. Eller..?

Barnkolonin är en kuslig och stämningsfull skräckis som garanterat är perfekt sommarlovsläsning för någon som är i ungefär samma ålder som Joel själv (eller yngre om man är av den orädda typen). Jag själv hade verkligen älskat den här boken, den är sådär läskig och mystisk som jag ville att böcker skulle vara. Men det  är klar, alla är inte på det sättet. Jag har varit en passionerad skräckfantast så länge jag kunnat minnas, vilket när jag var barn ibland ledde till att kompisarnas föräldrar blev arga för att de tyckte att jag hade lurat deras barn att läsa böcker som gav dem mardrömmar...