Silence for the dead

Aah, en ny bok av Simone St James är ett alltid lika säkert och efterlängtat vårtecken. Och som vanligt blir man inte besviken, för Silence for the Dead har verkligen alla ingredienser som behövs för en riktigt trevlig gotisk skräckhistoria. Den utspelar sig strax efter första världskriget på ett halv förfallet och möjligen också hemsökt mentalsjukhus på den engelska landsbygden – visst är väl bara det upplägget är nog för att för att en obotlig goth skall börja oooaah av förtjusning.

Huvudpersonen i Silence of the Dead är Kitty Weeks som utan att egentligen vara kvalificerad för det får jobb som sjuksköterska på Portis House, ett sjukhus för krigsveteraner som drabbats av psykiska problem. Sjukhuset är inrymt i en ståtlig byggnad som tidigare varit privatbostad åt en förmögen familj, men som lämnat det under ganska oklara omständigheter. Kanske är de på något sätt försvunna. De är dock långt ifrån de enda som lämnat Portis House, för de anställda tycker stället är så obehagligt att personalen ständigt säger upp sig. Där hamnar alltså Kitty, som snart börjar inse att en del av de obehagligheter som patienterna upplever inte kan förklaras med posttraumatisk stress, depressioner eller andra problem som de har.

På många sätt påminner Silence of the Dead om Simone St James tidigare böcker. Precis som i The Haunting of Maddy Clare och An Inquiry into Love and Death är det tidigt 1920-tal, ett lantligt England, män som inte kan lämna krigets fasor bakom sig och kvinnor som försöker klara sig i en efterkrigstid där de faktiskt kan vara ganska självständiga, skaffa sig arbeten och försörja sig själva. Trots detta är ändå alla tre böckerna sinsemellan ganska olika, även om de på många sätt utspelar sig i en gemensam värld. Kitty är en annorlunda huvudperson jämfört med överklasstudenten Jillian (i An Inquiry into Love and Death) eller den utfattiga sekreteraren Sarah (i The Haunting of Maddy Clare). I den här boken liksom i de andra två är dessutom huvudpersonerna såpass intressanta att skräckinslagen egentligen inte hade behövts, det hade varit klart läsvärt ändå. Men det känns ändå inte överflödigt, utan det spökiga och mörka flyter bra in i handlingen utan att få dominera alltför mycket. Det är inte renodlad skräck, även om det på sina ställen kan bli litet nagelbitarkänsla, utan mer av en ganska stillsam rysare.

Men alltså, den som behöver en lagom dos gotiskt litterärt mörker att fördriva en helg med kan rekommenderas den här boken – och Simone St James tidigare om ni till äventyrs inte läst dem. Men det har ni väl, efter allt peppande för hennes böcker som båda jag, Lingonhjärta och Calliope ägnat oss åt. Har du anglofila böjelser och går igång på kombinationen hemsökta hus och 1920-tal, då är den här boken ett måste. Så är det bara.