Den gula hästen

När det är långhelg och många lediga dagar, då kan man ta tillfället i akt att läsa några av alla de där böckerna som ligger på hög och väntar. Eller så rotar man igenom bokhyllan och hittar en sliten och lätt sönderfallande sak som känns som lagom lättsam för stunden. Gamla deckare passar bra i sådana sammamhang, och den bok jag plockade fram just den här julen var Agatha Christies Den gula hästen (The Pale Horse).

Den gula hästen är en ganska sen Christie, och det är inte miss Marple eller Poirot som är mysterielösare den här gången. Den rollen har istället Mark Easterbrook, historiker med mongolisk arkitektur som specialområde. Han är bosatt i London, närmare bestämt i Chelsea där han går på espressobarer och betraktar ungdomar i för honom obegripliga kläder och frisyrer. Det är 1960-tal, men Mark tillhör inte riktigt den unga coola generationen. I alla fall inträffar en serie till synes orelaterade dödsfall i hans närhet, vilket skulle kunna ha naturliga förklaringar. Enligt polisen finns det ingen anledning att misstänka mord. Men det hela kan också på något sätt ha att göra med de mystiska kvinnor (häxor, säger de själva) som bor i det nedlagda värdshuset Gula hästen.

Den gula hästen är en rolig bok att läsa, både för den lätt storögda tidsskildringen av det tidiga 1960-talet (boken kom ut 1961) och för de mysrysliga häxorna som är så överdrivna att det hela bara kan bli rätt charmigt. Själva upplösningen är dock inte det intressanta med boken och tyvärr får den mig att komma ihåg varför jag ytterst sparsamt konsumerar sådana här pusseldeckare. Det blir alltid ganska konstruerat och tillrättalagt när trådarna skall dras ihop och mördaren obönhörligt avslöjas. Men ändå, i sin genre är Den gula hästen ett utmärkt alternativ att plocka fram när man känner för några timmars litet lagom och trevlig läsning.