Bokbloggare mot rasism

"Bokbloggare mot rasism" är dagens tema på ett stort antal bokbloggar just idag. För egen del tänkte jag i det här sammanhanget passa på att skriva om det här med att böcker förmedlar värderingar och speglar vårt samhälle. Litteraturen har en makt att påverka, för den som beskriver en verklighet påverkar samtidigt hur den som läser ser på sin omvärld. Och det gäller oberoende av genre, oavsett om det är realistiska samtidsskildringar eller ren fantastik. Om kvinnor alltid skildras som underordnade och svaga, då framstår det som naturligt med ett samhälle som inte är jämställt. Och om litteraturen alltid är begränsad till människor med gråblek hudfärg, då blir ett segregerat samhälle också en slags naturtillstånd.

Av det här resonemanget följer att det inte räcker med att det finns böcker som tar upp frågor kring rasism, jämställdhet och lika rättigheter. Alla sorters människor måste också finnas med helt naturligt i litteraturen, annars upprätthålls ju en sorts segregation även där. Det kan inte vara så att vissa alltid definieras utifrån hudfärg och religion eller förföljelser de utsätts för på grund av detta. Missförstå mig inte, det är otroligt viktigt att uppmärksamma missförhållanden av alla de slag. Men om man istället för människor bara ser offer, då blir de ju ändå en sorts "den andra" även om det är gjort i all välvilja. Segregationen fortsätter att reproduceras.

En författare som jag vill framhålla i det här sammanhanget är Ben Aaronovitch, som jag hyllat här på bloggen flera gånger förut. Han gör just det där jag efterfrågar, nämligen skildrar det moderna multikulturella England på ett sätt som ligger långt ifrån de helbleka Morden i Midsummer-varianter man så ofta får annars. Här förekommer personer med den mest skiftande etnisk bakgrund, så som det i verkligheten är i London. Alla sorters människor får vara med på sina villkor och vara trevliga, osympatiska eller helt dumma i huvudet, bara för att de är sådana.

Huvudpersonen Peter Grant är polis, trollkarlslärling och till hälften svart. Det är en rätt udda kombination inte bara för att polisarbete knappast inkluderar jakt på mordiska demoner. Ni vet, de trollkarlslärlingar som förekommer inom fantastiklitteraturen brukar inte ha Peters hudfärg. Och det här är en poäng som är otroligt viktig: jo, det kan handla om magi, spöken och skräck och ÄNDÅ skildra samhället så som det faktiskt ser ut. Att en del av handlingen i en bok är totalt hitte-på behöver inte betyda att ingenting skall kunna kännas igen från den värld vi lever i idag.

Poliserna hos Ben Aaronovitch är ibland blonda och blåögda, som Peters kompis och kollega Leslie. Men det förekommer också bland annat en kvinnlig polis som bär slöja och som skildras som en helt supercool person – som inte definieras bara av den där slöjan. Det är dock inte så att Ben Aaronovitch helt bortser från fördomar och stereotyper. Till exempel när Peter möter en äldre herre anställd vid Bodleian Library blir denne först rätt ställd över att han inte har samma utseende som lärlingar förr uppenbarligen har haft. Men huvudsaken med de här böckerna är inte problematisera sådana saker, utan att vara spännande, otäcka och otroligt underhållande. Att handlingen inte öppet fokuserar på att bekämpa fördomar eller rasism betyder inte att de inte fyller den funktionen – tvärtom. Just genom att de inkluderar många sorters människor fungerar Ben Aaronivitch böcker effektivt på just det sättet.

Ben Aaronovitch har hittills skrivit fyra böcker om Peter Grant: Rivers of London, Moon over Soho, Whispers underground och Broken homes. Jag rekommenderar dem starkt – de är på många sätt bland det bästa som finns att läsa just nu!