Madame Xanadu och synen på serier

Jag tror inte att Dagens Nyheters litteraturskribent Lotta Olsson har för vana att läsa serier, åtminstone inte att döma av hennes uttalande om denna litteraturform för ett tag sedan:

"Egentligen ska ju böcker bara innehålla text. Jag har alltid haft rätt svårt för serier eftersom det kommer en massa störande bilder i vägen för texten. Böcker är språk, och bilderna ska komma av sig själva i huvudet när man läser. Bra text reder sig själv."

Det är verkligen inte så att alla måste gilla att läsa serier, oavsett om man är litteraturkritiker eller vanlig nöjesläsare. Men Lotta Olsson uttalande är så naivt att det känns som något en tioåring skulle kunna säga, samtidigt som det är otroligt föraktfullt. Med några slängiga meningar avfärdar hon en hel konstform, bara så där. Litet mer intellektuell höjd trodde jag man kunde vänta sig från en kulturjournalist på en av landets stora dagstidningar?

Den som har något emot bilder bör naturligtvis lämna serierna därhän, eftersom det är just detta som är hela grejen med dem. Det framgår tydligt i Disenchanted, en volym med Vertigo-hjältinnan Madame Xanadu som huvudperson. I denna samling får man följa henne från början, vilket för hennes del är kung Arthurs tid i England. Sedan följer ett antal nedslag i hennes extremt långa liv, via mongolhärskaren Kublai Khans hov, Marie Antoinettes Frankrike, Jack the Rippers England och slutligen 1930-talets New York. Madame Xanadu är en sierska som härstammar från fefolket, och det är därifrån hon har sina förmågor och sitt långa liv. Men att kunna se faror som lurar framöver betyder inte att man kan styra händelseutvecklingen, även om hon flera gånger försöker ställa allt till rätta inte minst för att rädda andra undan hemskheter som väntar. Problemet är bara att det är svårt även för en sierska att kunna förutse konsekvenserna av sådana ingripanden, samtidigt som det är lätt att man blir utnyttjad och snarare gör saker värre.

Disenchanted fylld med vackra bilder, och det är verkligen för dem man skall läsa den här boken (inte trots dem!). Madame Xanadu är en figur som förekommer tillsammans med andra mer actionbetonade superhjältar (t.ex. Justice League Dark), men hennes egna äventyr är av ett lugnare, mörkare och mer suggestivt slag. Som hjältinna är hon sympatisk och kämpar verkligen med att försöka använda sin siarförmåga till att åstadkomma bra saker. Men var hon än kommer breder istället död och våld ut sig – betänk att det bland annat handlar om franska revolutionen och Jack the Ripper. På grund av detta kommer det också med tiden att ligga ett allt mörkare och mer förtvivlat drag över henne. Inte så att Madame Xanadu någonsin ger upp hoppet, men det är med en vemodig blick hon tar sig fram mellan århundradena.