Det här är alltså boken som jag blev skeptisk till för att den enligt författaren är en rolig bok om vampyrer och varulvar. Och på sätt och vis hade jag rätt i mina misstankar, men det var ändå trevlig läsning. Själlös är en charmerande bok som man helt enkelt inte kan värja sig emot. Det är till och med helt korrekt att kalla den för just "rolig"... Alexia Tarabotti är en sympatisk hjältinna som inte finner sig i att vara tillbakadragen, tystlåten eller något annat som kan anses passande för en kvinna i det viktorianska England. Hon är alltså tuffare än de flesta andra samtida damer, men så saknar hon också en själ. Detta innebär bland annat att hon genom beröring kan få vampyrer och varulvar att tappa sin kraft.
Fast vissa problem hade jag med den här boken. Nivån på humorn förstår man redan av baksidan där det står att den skall vara "fylld av spänning, romantik, humor, luftskepp, bläckfiskar och bakelser". Inne i boken finns vampyrer som ramlar på kolabakelser, en väninna med fula hattar och en alfahanne till varulv med kärleksbekymmer. Jag tyckte nog inte att de här inslagen riktigt behövdes, eller åtminstone är det inte min sorts humor. Det blev ibland litet krystat att det alltid skulle finnas någon tokrolig detalj, även när det inte kändes nödvändigt.
Sedan tyckte jag väl också att Alexias kärleksaffärer fick alltför stor plats i boken, först på slutet blir det litet mer spänning i berättelsen (men då är det rätt bra fart). Och jag måste erkänna att jag inte riktigt fattade det här med att Alexia är ”själlös”. Att hon har en förmåga att neutralisera varulvar och vampyrer, varför betyder det att hon saknar själ? Frånvaron av en själ tycker man ju borde få andra konsekvenser, men i boken försäkras att Alexia har ”en egen personlighet och ett hjärta med känslor”. Den enda konsekvensen tycks vara att hon påstås sakna moralbegrepp. ”Påstås” alltså, för jag tycker att hon ständigt ger uttryck för åsikter som har med moral att göra. När hennes romantiska äventyr tar fart tycker hon att en massa saker är skandalösa, opassande och upprörande (vilket förmodligen är tänkt att spegla den viktorianska tidsandan). Med andra ord känns själens funktion rätt oproblematiserad, för på något sätt borde man väl påverkas av att inte ha någon själ utöver att det är ett försvar om man blir anfallen av övernaturliga varelser…?
Allt som allt är ändå den själlösa Alexia Tarabotti en trevlig bekantskap och jag kommer definitivt läsa nästa bok. Men jag väntar tills den kommer på svenska (i höst), för effekten av att läsa Själlös är ungefär som när man äter alltför mycket smågodis – visst är det gott, men det blir snabbt alldeles för mycket. Flera roliga och romantiska böcker i rad skulle ge åtminstone mig en total sockerchock – en bok till i den här serien på direkten och jag skulle utveckla litterär diabetes! Nu känner jag behov av något nattsvart dystopiskt som kompensation…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar