Illyria

Det finns ingen som är lika bra som Elizabeth Hand på att skildra den där vemodiga känslan av att livet gått en förbi, av att drömmar förblivit just drömmar. Av att ingenting blivit så som man hade hoppats, så som det hade kunnat bli om saker hade varit annorlunda. Om man själv hade varit en annan.

Illyria handlar om Madeline som växer upp i skuggan av en stor familj och minnet av sin gammelmormor som varit en mycket känd skådespelerska. Hennes närmaste vän under barndomen, och stora kärlek i tonåren, är kusinen Rogan. Riktigt lycklig är hon bara i de stulna ögonblick de tillbringar tillsammans, gömda från världen. Problemet är bara att ingen i deras omgivning tycker att deras förhållande är något att satsa på. Det här är en rätt kort roman, men den spänner ändå över flera decennier i Maddys liv. Framför allt handlar dock om hennes tonårstid, och den uppsättning av Trettondagsafton som både hon och Rogan deltar i.

Med Illyria visar Elizabeth Hand än en gång varför hon är husgud hos såväl mig som ett antal andra bokbloggare. Här har vi återigen en rent magisk historia som är både vacker och på något sätt obönhörlig. Maddy är inte en huvudperson som berör på samma sätt som till exempel Cass Neary i Generation Loss, men det är just det som är poängen. Hon är inte destruktiv eller misslyckad, men ändå inte heller en person som någon riktigt lägger märke till eller bryr sig om. Och det är ju verkligen inte så man vill att det skall vara, även om man i likhet med Maddy egentligen inte har något att klaga på. Men hon lever hela tiden med den där känslan av att livet aldrig börjar på riktigt.

Illyria är en otroligt läsvärd bok. Jag har bara en sak att säga: mer Elizabeth Hand!