Hemlös

I en värld där varulvar, vampyrer och spöken är helt vardagliga företeelser är lady Alexia Maccon något unikt. Hon är nämligen "själlös", viket bland annat betyder att varulvar och vampyrer tappar sina övernaturliga krafter tillfälligt om hon rör dem. Spöken kan hon exorcera på samma sätt, om än med ett permanent resultat. Alexia är med andra ord rätt skrämmande i andras ögon, något som är påtagligt även i den tredje boken om henne, Hemlös. I den möter man samma steampunkiga alternativa viktorianska värld som i de två tidigare böckerna i serien av Gail Carriger. Det betyder förutom övernaturliga varelser av olika slag också samma humoristiska ton och ständiga inslag av fula hattar, ett intensivt tedrickande och ett antal udda färdmedel (t.ex. luftskepp och en märklig "ornihopter"). Den här gången blir det dessutom ett livsfarligt parasoll, mekaniska nyckelpigor, underbart god pesto och – ve och fasa! – kaffe.

Jag tycker att ett problem med Gail Carrigers böcker är att det komiska så lätt får slagsida mot att bli fånigt, vilket är synd. För det är nämligen en väldigt trevlig bokserie med en sympatisk hjältinna och många engagerande bifigurer. Men jag tycker att Hemlös lider mycket mindre av det fåniga än de tidigare två böckerna. Framför nummer två i serien, Chanslös, gick litet på tomgång. I den tog en lång resa alldeles för mycket tid från själva handlingen och dessutom blev det rätt tjatigt att Alexia hela tiden skulle kommentera att hennes varulvsmake hade snygg ända. I Hemlös känns det som att Gail Carriger tagit ett mer fast grepp om handlingen, för nu börjar det hända saker. Alexia får veta mer om vad det innebär att vara själlös och börjar inse att det finns många som är så rädda för henne att de gärna skulle röja henne ur vägen. Samtidigt finns det andra krafter i rörelse som vill utnyttja henne för sina egna syften. Såväl vampyrer som tempelriddare, mystiska vetenskapsmän och uppfinnare samt den engelska drottningen har alla sina egna orsaker att intressera sig för Alexia. Och långt ifrån alla är vänligt inställda till henne, om ens någon. Flera av bifigurerna i handlingen börjar också få litet mer fasta konturer i den här boken. Det gäller inte minst ett antal kvinnor som tidigare framstått som tämligen hönsiga, som väninnan Ivy och Alexias systrar. När de övergår från att vara småkorkade till att bli intriganta gillar jag dem mycket mer än förut.

För att sammanfatta känns det verkligen inte som att den här bokserien håller på att tappa fart, utan tvärtom som att den blir bättre och bättre efterhand. Jag ser fram emot de kommande delarna, inte minst därför att Hemlös slutar på ett sätt som gör att man bara måste få veta vad som händer. Slutet blir ett enda "va, nämen, så kan de väl inte göra!?" Nästa bok nu på en gång, tack!

Recensionsexemplar från Styxx fantasy.