Wool

I Wool av Hugh Howey har mänskligheten flyttat ned i underjorden. Något har hänt – oklart vad – som gjort luften giftig och jordytan obebolig för levande varelser. I en gigantisk silo som befinner sig under marknivå har därför ett stort antal människor bosatt sig och bildat ett slags samhälle. Det är dock inte som i till exempel Metro 2033 en slags spontant uppkommen värld av överlevare, utan livet i silon är planerat och noga organiserat från början. Där finns stora odlingar av växter till mat, sjukhus, matserveringar och inte minst en stor mängd mekaniker som servar generatorer och annan teknik som behövs för att allting skall ungera. Dessutom finns polis som håller ordning, en guvernör som väljs för att styra över silon och så en IT-avdelning som ingen riktigt har koll på vad den egentligen gör. Mycket servrar har de i alla fall.

Huvudperson i Wool är Jules, en stentuff och kompetent mekaniker från silons nedre del. Utan att egentligen vilja det själv dras hon in i maktintrigerna i silons över lager, vilket leder till att en kedja av händelser sätts igång som i slutändan får stora konsekvenser. Även om allting i silon bygger på att alla samarbetar är det ändå inte något jämställt eller öppet samhälle. Istället bygger det hela på att den stora massan inte ifrågasätter och framför allt inte tillåts fundera över vad som finns utanför eller varför de bor i silon. De får veta att miljön därute är dödligt giftig, att ingen som går ut ur silon överlever mer än en kort stund. Men vad finns det utanför, mer exakt? Och varför får man inte ens tala om det?

Wool är en dystopi förlagd till en postapokalyptisk värld av en mycket fascinerande slag. Det här är verkligen en bok jag rekommenderar, av flera olika skäl. Dels är det helt enkelt en spännande och gripande bok av det där slaget som är svårt att släppa ifrån sig när man börjat läsa. Det kanske kan låta tråkigt med folk som bor i en underjordisk silo, men trist är det definitivt inte. Dels är det här en bok som sätter igång tankarna på en, för det finns absolut mycket att fundera över. Som konstruktion är silo-samhället mycket fascinerande. Det är designat och uttänkt i minsta detalj för att bevara mänskligheten tills miljökatastrofen gått över så pass att markytan blivit beboelig igen. Men det är inte meningen att folk skall vara fria och självständiga, eller ens leva lyckliga. Den/de som ligger bakom planeringen har inte varit intresserad av folks personliga utveckling, utan det är överlevnad som gäller. Och det är väl rätt tänkt på sätt och vis, samtidigt som det naturligtvis känns helt omänskligt. Men med tanke på alla miljöproblem kanske en sådan här silo skulle behövas, om olyckan skulle vara framme. Eller finns den kanske redan, väntande på ett begränsat urval av människor..?

Alltså: Wool är en modern dystopi av bästa slag. Detta år när det kommer så otroligt mycket bra böcker är det här ändå en klar kandidat till listan över årets bästa. Läs!