Dags för dystopier

Nu har det varit sommar rätt länge, men än är den inte slut. Facebook och instagram fortsätter att fyllas med bilder på barn som leker på stranden och vuxna som dricker drinkar utomhus. Själv tillhör jag dem vars gråbleka ben inte direkt kommer till sin rätt om de exponeras i dagsljus och som verkligen föredrar lägre temperaturer än vad det är för tillfället. Det blir lätt litet för mycket av det där sommarglättiga, särskilt nu när semestern i princip är slut och jobbet faktiskt står och väntar runt hörnet.

Alltså. Det här går inte längre. Jag behöver ett annat stämningsläge, utan att någon tjatar om sol, rosévin eller badstränder. Det känns som det är dags för något mörkare, dystrare. Dags för hopplöshet och tjurig domedagsromantik. Det är helt enkelt Dags För Dystopier.

En dystopi är en negativ vision av ett framtida samhälle, alltså motsatsen till utopin som är ett drömsamhälle. I denna framtid har samhället utvecklats till att bli totalitärt och ganska omänskligt. Vanligt är att de styrande kräver total kontroll över alla människor, både rent kroppsligt (till exempel när och om man får föda barn) och ifråga om vad man får tänka och säga. Viktigt att notera är att en dystopi inte är samma sak som postapokalyps, där samhället brutit samman helt och hållet. Det finns dock mellanformer, där det dystopiska samhället uppstått som en efterföljd till någon stor katastrof.

Att tänka kring en möjlig dystopisk utveckling verkar ha legat nära till för människor så länge mer avancerade samhällsformer existerat, för de förekommer redan under antiken (se Platon, till exempel). De klassiska dystopierna är dock från mitten av 1900-talet, då stora krig, totalitära regimer och en allt snabbare teknologisk utveckling gjorde att många undrade vartåt mänskligheten var på väg egentligen. En av de första är Jevgenij Zamjatins Vi, som skrevs i Ryssland under åren efter den ryska revolutionen. Den utkom för första gången 1928 och blev en viktig inspirationskälla för många andra författare. Bland de mest kända dystopierna kan man nämna 1984 av George Orwell (1949), Brave New World av Aldous Huxley (1931), Farenheit 451 av Ray Bradbury (1953) och A Clockwork Orange av Anthony Burgess (1963). Man får heller inte glömma Kallocain av Karin Boye (1940).

Nu för tiden är förmodligen postapokalyps en vanligare genre, men det betyder inte att dystopin spelat ut sin roll. Det kommer ständigt nya skildringar av framtida kontrollsamhällen, Hungerspelen är ett exempel som är nästan övertydligt eftersom det varit en av de mest bästsäljande böckerna på senare år. Men det finns flera, till exempel Wool av Hugh Howey, Veronica Roths Divergent-serie och Lauren Oliviers Delirium-böcker. På sätt och vis skulle man kunna säga att dystopier läses som aldrig förr, men samtidigt kan man konstatera att det framför allt verkar röra sig om YA-böcker. Är det kanske så att det är i första hand inom ungdomslitteraturen man vågar lufta oron inför framtiden utifrån olika skräckscenarier, och inte inom den mer renodlade vuxenlitteraturen? Detta dock sagt med förbehållet att det långt ifrån bara är ungdomar som läser till exempel Hungerspelen. Många vuxna, inklusive jag själv, läser gärna de här böckerna.

Dystopier är alltså det läsprojekt som jag antydde var på gång i månadssammanfattningen för juli. Jag har inte bestämt exakt vilka böcker jag skall läsa eller hur många, men ett antal av de klassiska dystopierna hade jag tänkt ta mig igenom. Visserligen är det här i princip bara böcker jag läst förut, men de är definitivt värda en omläsning. Detta inte minst för att de blir rätt annorlunda när de ställs emot samtiden. Många av de här böckerna läste jag i de sena tonåren, vilket innebär slutet av 1980-talet, den tid då det kalla kriget drog sina sista suckar och man inte ens hade hört talas om internet. Det skall bli intressant att se hur de framstår idag, när världen faktiskt blivit rätt annorlunda på de decennier som gått.