The Walking Dead, än en gång

Det har kommit några fler volymer av The Walking Dead på svenska, så det kändes som att det var dags att ge sig i kast med den här serien igen. Precis som tidigare väljer jag att läsa ett par böcker i taget därför att jag tycker att böckerna är så ojämna, ibland är det riktigt utmärkt nattsvart zombieapokalyps, andra gånger bara smetigt, dumt och hjärndött fast inte på zombievis. Den strategin kommer jag hålla fast vid framöver, för även denna gång visade sig de två böcker jag läste vara en riktigt hit respektive en rejäl miss.

I mitt senaste inlägg om The Walking Dead konstaterade jag att volym åtta var det dittills bästa i serien, vilket givetvis höjde förväntningarna inför fortsättningen. Volym nio med titeln Det som inte dödar lever faktiskt i ganska hög grad upp till det, även om den är rätt annorlunda än den föregående boken. Den här gången handlar det rätt mycket om bara Rick Grimes och hans son, som tillfälligt kommit ifrån de övriga i gruppen som de tidigare hållit ihop med. Det blir en rätt tät stämning med bara de två, samtidigt som den här boken faktiskt rätt mycket kretsar kring hotande zombier – vilket känns välkommet i en serie som ju ändå utger sig för att handla om just den saken. När det gäller de tidigare böckerna har jag klagat över att zombierna i allt för stor utsträckning blivit som en slags rekvisita, medan allt kommit att fokusera på överlevarnas inbördes relationer. Så inte den här gången, även om andra människor liksom tidigare är minst lika farliga som zombierna.

En annan sak som jag gillade med den här boken var att frågan om vad som orsakat zombiekatastrofen kommer upp på allvar för första gången. Visserligen får man egentligen inte veta något, men det känns som att här finns riktigt intressanta saker som borde komma tillbaka i senare böcker. Mer sådant hoppas jag på!

Som jag redan antytt finns det dock saker som är mindre bra även den här gången, och de dyker upp på allvar i volym tio, Att vara eller inte vara. Den börjar i och för sig i samma stil som bok nio, men blir efterhand mer problematisk på samma sätt som tidigare böcker i serien. Ni vet, könsroller som får mig att bara sucka och rulla med ögonen. Ett par av männen ägnar en stor del av boken åt att filosofera kring det faktum att de sedan zombieutbrottet dödat rätt många människor, inte bara zombier. De har på sätt och vis litet dåligt samvete över det här, men samtidigt är det en bra sak eftersom det gör dem till överlevare. Jag kan köpa resonemangen och de är inte ointressanta, men varför är det bara männen som det handlar om? För det här blir till en diskussion om manlighet som definieras genom att förmåga, vilja och beredskap att döda andra. Det finns i serien även kvinnor – framför allt en – som beter sig på samma sätt, men skillnaden är att med henne diskuteras uppenbarligen inte sådant här. Att prata om tunga saker är något som bara görs män emellan.

Samtidigt har en av kvinnorna i gruppen hamnat i en djup depression eftersom hon inte lyckas bli gravid. Jo, hon är knäckt över att personer som stod henne nära har dött också, men ändå. Jag blir så trött på att de där sakerna alltid ska smyga sig in och jag tycker att de förstör. Det hade gått att få till något intressant kring frågan om hur länge man orkar fly, hur länge människor tycker att det är värt att bli jagade och se allt omkring dem raseras innan de bara ger upp. Men istället landar vi i den där sortens irrationella och oresonliga kvinnlighet där driften att bli gravid överskuggar allt annat, inklusive horder med zombier som bokstavligt talat hoppar fram ur varje buske.

Allt som allt är mitt slutomdöme efter ytterligare två volymer The Walking Dead ändå att serien blir bättre och bättre. Fler delar är på gång och jag kommer definitivt att läsa vidare.

Mina tidigare inlägg har handlat om volym 1-4, volym 5-6 och volym 7-8.