The Book of Life

The Book of Life är sista delen i Deborah Harkness All Souls-trilogi. Tyvärr är den också den svagaste av de tre böckerna, så det här är alltså den efterlängtade bok som jag tidigare här på bloggen har antytt gjort mig besviken. Det finns väldigt mycket att klaga på i den är boken, egentligen mycket mer än det finns plats för här. Men innan jag börjar med det vill jag framhålla att jag ändå utan att det var förknippat med något lidande snabbt tog mig igenom The Book of Life och faktiskt tyckte att det var rätt trevlig läsning. Har man gillat de tidigare två böckerna bör man definitivt läsa den här också, så är det. Man ska dock inte förvänta sig att den ska leva upp till de två föregående, för det gör den inte och det finns mycket i den som vid närmare granskning inte håller ihop. The Book of Life är slutpunkten på en trilogi som verkar ha börjat med entusiasm och en bra idé i den första boken, A Discovery of Witches (på svenska Alla själars natt). Sedan fortsatte det i den andra delen, A Shadow of Night, där historikern Deborah Harkness verkar ha haft riktigt roligt när hon fick nörda loss med sina stora kunskaper om 1500-talet.  Men sedan skulle det hela få en avslutning i den tredje boken, och där verkar författaren tyvärr haft slut på både idéer och skrivlust. 

Huvudpersonen i trilogin är Diana Bishop, en amerikansk vetenskapshistoriker som när det hela börjar fått tillfälle att forska i Oxford. Hon kommer från en släkt med häxor, men ser sig inte själv som någon sådan, utan som en forskare. I Oxford råkar hon på en märklig gammal bok, en upptäckt som utan att hon själv först förstår varför väcker oroande mycket uppmärksamhet bland såväl andra häxor som vampyrer och demoner. Diana hittar dock en allierad i vampyren Matthew Clairmont, som hon dras till allt mer samtidigt som hon börjar inse att hon inte i längden kan fly undan sin identitet som häxa. Så långt trilogins första del. I den andra tar sig Diana tillsammans med Matthew tillbaka i tiden till 1590-talet. Syftet med det är att söka efter den mystiska boken, som efter att hon stött på den första gången försvunnit och inte gått att återfinna. 

När Book of Life börjar har Diana och Matthew kommit tillbaka till nutiden och nu återstår att slutgiltigt hitta boken som de letat efter hela tiden. Dessutom måste de reda ut en mängd trassliga relationer som bland annat försvåras av att vampyrer och häxor egentligen inte får ha med varandra att göra i deras värld. Utöver detta försöker de hitta ett botemedel mot en sjukdom ("blod rage") som kan göra Matthew och en del andra vampyrer helt galna. Allt kompliceras samtidigt av att de måste försöka bekämpa en synnerligen illasinnad och farlig vampyr vid namn Benjamin som tillfångatagit och dödat ett antal häxor. Om någon tycker att det låter rörigt och som att allt inte hänger ihop, så är det en korrekt iakttagelse. Handlingen består av alltför många tämligen disparata delar och ett myller av personer som man som läsare måste hålla reda på. I denna avslutande del blir det många trådar som ska dras ihop, men det blir i de flesta fall inte ordentligt gjort. 

Det är mycket saker som på något sätt pågår i den här boken, men det är faktiskt inte mycket som händer. Istället är det ett evigt tjafsande om relationer, rangordning och vem som ska lyda vem inom Matthews vampyrklan (som visar sig vara väldigt stor), samtidigt som Diana utvecklats till en rätt märklig superhäxa. Båda sakerna ger mig Anita Blake-vibbar och inte i någon positiv bemärkelse. På samma sätt som Laurell K Hamilton gjorde sin bokserie allt tristare låter Deborah Harkness sin hjältinna få så stora magiska förmågor att hon blir helt ointressant. Man undrar hela tiden varför hon inte bara löser alla problem snabbt och enkelt när hon kan göra det på magisk väg (hittar den elake Benjamin eller letar rätt på den där eländiga boken till exempel). Och alla intriger kring vampyrklanerna blir oändligt långdragna och i slutänden ganska poänglösa. Visst, de kommer till slut överens om hur allt ska vara, men varför var det nödvändigt att lägga så många sidor på det i boken? För min del känns allt det där helt överflödigt. 

En annan sida av problemen med den här boken är sättet som den är skriven på. Istället för att saker händer får man ständigt veta allting via personer som pratar om det, vilket ger en känsla av att man som läsare får bokens handling refererad – inte att den verkligen utspelar sig. Rent berättartekniskt är det också ganska valhänt, med konstiga byten av berättarperspektiv. Ibland berättar Diana ur första person, ibland är det någon annan som skildras som tredje person. Så kan en författare naturligtvis göra, men här är det som att perspektiven flyter i varandra så att man lätt tappar bort vem det för stunden handlar om.  

Förutom berättarperspektiven finns det också annat som känns som att det inte är genomtänkt ordentligt. Till exempel gäller det Benjamin. Tydligen hade Matthew gjort honom till vampyr någon gång på 1100-talet och då konstaterat han var en riktigt ondsint och obehaglig blodsugare, men sedan glömt bort honom ända till nutid.  Eftersom Benjamin beskrivs som att han varit i princip likadan hela tiden under närmare ett årtusende borde väl någon ha försökt ta tag i det hela liiiitet tidigare? Det stora problemet är annars Matthew själv. I den första boken framstod han som en rätt charmant typ, om än något personlighetslös. I The Book of Life framhålls han som den perfekte älskaren till Diana, som gärna bortser från att han är våldsamt svartsjuk (ingen annan får ens peta på henne utan att han blir helt galen) och utan större betänkligheter dödat så många andra vampyrer att det knappt går att räkna. Men eftersom han på något sätt har en känslig natur är det här helt ok, både för Diana och andra runt honom. Det sägs hela tiden i boken att han är extremt farlig, men samtidigt är det uppenbarligen inte något som stör hans omgivning. Visst finns det litterära stalkers och massmördare som man som läsare kan tycka är både fascinerande och sympatiska. Men Matthew? Nej, honom begriper jag mig inte på. Han är bara trist. Jag klagade över honom redan när jag recenserade A Shadow of Night, och tyvärr har han inte förändrats i positiv riktning i den här boken. 

Allt som allt är The Book of Life minst av allt en stand alone – det är svårt nog för den som läst de tidigare två delarna att hålla reda på alla små detaljer i handlingen och alla personer som förekommer. Det finns också som sagt väldigt mycket att haka upp sig på. När jag tänker tillbaka på boken fastnar jag ständigt i "men det där blev väl väldigt konstigt", "varför gjorde de så där egentligen" och "vad hände med den där saken som framställdes som så viktig men sedan glömdes bort". Det är synd, för de två första delarna i trilogin är definitivt värda att läsa för tegelstensälskare som gillar övernaturligheter och 1500-talshistoria. Kanske hade det bästa varit om Deborah Harkness hade valt att avsluta redan i den andra boken och inte nödvändigtvis pressat fram en tredje del?