Böcker

Böcker

tisdag 26 juni 2012

Forever girl

Jag plockade upp Forever girl av Rebecca Hamilton i tron att det var vampyrer den skulle handla om. Istället börjar boken med att huvudpersonen Sophia, som bor i ett hus som tillhört hennes morföräldrar, hittar ett gammalt dokument som handlar om häxprocesserna i Salem 1692. Och tänka sig, hon är släkt med en av de anklagade häxorna och den kvinnan var inget mindre än en riktig häxa (inte oskyldigt anklagad). Dessutom visar sig huvudpersonen ha egna häxkrafter. Känns det igen? Just det, precis lagom när jag skakat av mig The Physick Book of Deliverance Dane hittar jag en till bok som har ett precis likadant upplägg. Har ett gäng deltagare som gått en skrivkurs tillsammans skrivit varsin bok på samma ämne, eller vad är det fråga om?

Nåväl, det där med häxprocesserna i Salem får inte särskilt stor plats i Forever girl och rätt snart börjar vampyrerna faktiskt dyka upp. Den här boken har dessutom inte någon ambition att försöka berätta en alternativ sanning om vad som hände i Salem, så författaren må väl vara förlåten för att hon plockade upp den trista tråden. Boken är som helhet ok, man läser den snabbt och den är lagom underhållande. Handlingen är litet ojämn, vissa delar känns dock litet utdragna och händelselösa. Dessutom måste jag säga att huvudpersonen Sophia mest känns som en jobbig typ. Hon framstår som rätt barnslig, trots att hon skall föreställa vara 22 år och ha en universitetsexamen i historia. Till exempel verkar hon aldrig ens ha övervägt möjligheten att ha en pojkvän...

Utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag säga att den närmast obligatoriska förälskelsen i en vampyr givetvis finns med, om än i rätt märklig form. Kärleksparet ifråga har knappast ens börjat fundera på att gå på date innan Sophia kräver att hennes blivande vampyrpojkvän skall ge upp sin odödlighet. Fast själv kan hon inte tänka sig att flytta hem till honom (det är ett för stort steg för henne!), trots att hon på så sätt skulle vara skyddad mot diverse onda vampyrer. Det hela är minst sagt ologiskt, med andra ord.

Omslaget till boken är sådant att jag som femtonåring skulle ha älskat den innan jag ens hade börjat läsa, men nu var det rätt länge sedan jag var i den åldern. Och bilden ljuger faktiskt i det här fallet, för huvudpersonen är visserligen blond men hon klär sig inte på det där sättet. Hon är en tönt. Försök lura oss att tro något annat genom att sätta en goth-flicka på omslaget!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar