Böcker

Böcker

torsdag 30 maj 2013

Böcker och cancer och cancerböcker



Det har inte undgått mig att andra bokbloggare på senare tid läst böcker som handlat om huvudpersoner med svåra sjukdomar. John Greens The Fault in Our Stars, Jonas Gardells senaste två, ni vet. De är säkert otroligt bra, åtminstone har det verkar så att döma av alla recensioner. Ändå har jag valt att hålla mig undan de där böckerna, det har inte känts som något jag velat läsa. Men så damp det ned en recensionsbok i brevlådan häromdagen, Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe. Den fick mig att tänka efter. Och minnas varför jag startade den här bloggen.

Det finns nämligen en sak som ni inte vet, kära läsare, och det är att den här bloggen föddes och tog sina första staplande steg i ett antal väntrum på Karolinska sjukhuset. De senaste åren har nämligen cancer varit något ständigt närvarande i mitt liv. Det var dock inte jag själv som insjuknade utan den jag räknar som min närmast anhörige. Att blogga var till en början ett sätt att komma bort från allt det jobbiga, att fokusera på andra, roligare saker. Men det blev också en slags ställningstagande: att inte låta sjukdomen vinna, att se till att livet inte till 100 procent fylldes med ständiga sjukhusbesök och oro inför provsvar. Nu har vi – förhoppningsvis – i princip lagt det där bakom oss. Men bloggen finns kvar och skall inte alls handla om sådana tråkigheter, det här inlägget är ett undantag från den regeln.

Tillbaka då till boken som satte igång de här tankarna. Bokklubben vid livets slut handlar om Will, vars mamma är döende i cancer. Tillsammans hanterar de situationen genom att läsa och diskutera böcker. Trots det svåra temat är det här en ganska sympatisk bok, där böckerna för mor och son närmare varandra och de lär känna varandra på ett nytt sätt. Jag gillar att läsa om hur de resonerar kring sin läsning och hur Will reflekterar över sitt och mammans liv, men jag har väldigt svårt för boken ändå. Det är för nära, för jobbigt. Jag vill inte läsa om droppställningar, cancerstadier och cellgifter, vill inte tillbaka till den verkligheten. Sådana sorgliga och hemska saker får man hantera när man måste, men det är definitivt inte nöjesläsning för min del. Jag överlåter sjukdomsböckerna till er andra bokbloggare igen, för mig blir det i fortsättningen återigen helt andra böcker!

Recensionsexemplar från Modernista

6 kommentarer:

  1. Jag har insett att jag inte klarar att läsa böcker om cancer efter att ha stått bredvid när min pappa insjuknade i cancer och dog en kort tid därefter. Det är för nära, för jobbigt, och jag kan inte skriva om böckerna rättvist heller (t.ex. Greens bok).
    Jag fick (oönskat) boken du skriver om och jag undrar just om jag ens ska försöka läsa den.
    Min blogg uppstod inte som din men den har med tiden blivit en form av hyllning till min och pappas relation då litteratur och läsning var vårt favoritämne att diskutera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är nog många som känner samma sak för att de själva varit med om det. Man kanske kan läsa en sådan här bok, men man bedömer den inte utifrån de vanliga kriterierna eftersom det blir så känslomässigt.

      Radera
  2. Jag kunde inte läsa om cancer jag heller då när jag var mitt inne i det. Nu har jag "The fault in our stars" i hyllan. Jag får helt enkelt se hur det går.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För min del vet jag inte om jag någonsin kommer att bli redo att läsa om sådana här saker, men kanske en dag. Det är nog långt dit i alla fall!

      Radera
  3. Ja fy cancer är så otroligt jobbigt att läsa om då det finns så nära omkring oss hela tiden. Det var med plåga jag tog mig igenom "The fault in our stars" men den var verkligen värd sin tid. Fast jag tror helt klart att man måste vara mentalt beredd när man läser just böcker om cancer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det, det där är böcker som kräver att man är redo att läsa dem. Då kan de vara hur bra som helst, fast ändå jobbiga att läsa samtidigt...

      Radera