Yay! återigen för Jennifer McMahon

Jennifer McMahon har skrivit den helt underbara Don't Breathe a Word som jag tyckte var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Självk  lart gjorde det mig nyfiken på övriga böcker hon skrivit och nu under min semester fick därför Dismantled följa med i packningen. Det visade sig vara en bok som visserligen inte har samma magiska stämning som Don't Breathe a Word, men som på många andra sätt är minst lika engagerande och dessutom fylld med nagelbitaraktig spänning.

Dismantled handlar om paret Tess och Henry som bägge från början är konstnärer, även om Henry lämnat det konstnärliga och istället tagit över faderns målarfirma. De bor med sin dotter i ett stort gammalt hus på landet och skulle väl egentligen kunnat ha det ganska bra. Problemet är bara att hela deras liv så att säga vilar i skuggan av hemska händelser från en sommar ett decennium tidigare då de bägge precis hade gått ut college. Då bodde de i ett litet konstnärskollektiv ("the Compassionate Dismantlers") vilket till en början kändes otroligt kreativt och omvälvande. Det som först framstått som ett äventyr slutade dock illa, och vad som egentligen hände vill Tess och Henry inte ens tänka på. Men plötsligt är det som om allt kommer tillbaka, som att det förflutna inte kan hålla sig borta längre. De inser bägge att det kan få helt förödande konsekvenser, men kan inte förstå hur det är möjligt att kunna ske. Deras hemligheter borde vara helt säkert bevarade. Eller..?

Med ganska små medel lyckas Jennifer McMahon skapa en rejält ruggig stämning där man verkligen känner den där isande paniken som huvudpersonerna hela tiden kämpar emot. Handlingen är uppbyggd kring olika berättarperspektiv, framför allt Tess, Henry och deras nioåriga dotter Emma. Det är skickligt sammanvävt så att när det börjar hända mystiska saker vet läsaren från början orsakerna till det som för personerna i boken framstår som otroligt konstigt och kanske till och med övernaturligt. Efterhand blir dock det hela mer och mer komplicerat och svårförklarligt, så att man inte längre kan vara säker på vad som ligger bakom.

Det går att se likheter mellan Dismantled och The Secret History, på så sätt att bägge utgår från en grupp studenter som förenas kring idéer som visar sig vara förödande destruktiva. Och bägge böckerna har huvudpersoner som aldrig kommit bort ifrån den där intensiva tiden de hade tillsammans, som att det var det enda riktigt viktiga de någonsin kommer att få uppleva. Som att deras liv både började och slutade där. Nu är Dismantled inte en kopia av The Secret History, inte alls, på många sätt är böckerna väldigt olika. Inte minst finns inte samma identifikationsfaktor som när det gäller Donna Tartts romanfigurer, men så är ju The Secret History något av ett extremfall bland böcker (jag har ju tidigare utnämnt den till den bästa boken någonsin...). Men något av samma känsla finns ändå där.

När jag läste Don't Breathe a Word blev jag litet besviken på slutet, för det var som att förtrollningen bröts när allt skulle knytas ihop och förklaras. Jag tänker inte avslöja vad som händer i den här boken, mer än att jag tycker att slutet är myyycket bättre. Det är många trådar som skall dras ihop, och det sker med ett antal vändningar som skruvar upp den redan läskiga stämningen mer och mer. När man till slut slår ihop boken är det med en rätt förfärad känsla ... på allra bästa sätt.

Lyckligtvis finns det fler böcker att Jennifer McMahon att ta tag i efter den här, och snart kommer också hennes nya, The Winter People. Är det månne på plats att börja fangirla litet nu?