Heartless

Det måste vara någon slags hatkärlek som gör att jag envist fortsätter att läsa Gail Carrigers böcker. De är ju så där humoristiska och lagom fåniga på ett sätt som får sur-gothen inom mig att ilsket fälla ut alla taggarna, samtidigt som jag på något annat plan ändå tycker att de har sin charm. Alltså gav jag mig på Heartless, den fjärde och näst sista i serien om den själlösa lady Alexia Maccon. Och jag tycker nog att serien blir bättre och bättre för varje bok – eller också var det jag som inte kände mig riktigt lika humorbefriad just den dagen jag läste den här...

I Heartless blir drottningen hotad till livet av ett synnerligen konstigt spöke, något som naturligtvis engagerar den alltid lika energiska Alexia. Anledningen till spökhotet verkar ligga en bit tillbaka i tiden, men är uppenbarligen fortfarande väldigt känslig för de som var inblandade. Ingen vill nog egentligen att Alexia skall börja röra i varulvars och vampyrers skumma förflutna, men hon vill ändå gå till botten med det här. Hennes varulvsmake är inte heller särskilt förtjust i spökjagandet, som han tycker riskerar att bli litet väl farligt för hans i den här boken synnerligen höggravida hustru.

Rätt kul läsning är det, och jag gillar att vissa personer från tidigare böcker litet mer får visa vad de går för. Men hjälp, så tröttsamt det blir med den ändlösa mängden skämt som bygger på att den gravida Alexia är fet som en flodhäst och därför rör sig klumpigt hela tiden. Graviditeten i sig fyller inte någon egentlig funktion i den här boken, utan bara finns där som en outsinlig källa till dratta-på-ändan-humor. Meh.

En bok kvar nu, och visst kommer jag att orka i mål med den här serien trots allt. Det skall bli intressant att se vad som händer i den sista boken, även om det egentligen inte laddat upp till någon upplösning modell större. Men först får det bli något helt annat, två sådana här böcker på rad blir för mycket för mig...