Night film och Nattfilm

Så kom jag äntligen mig för att läsa Night Film, trots att jag haft den liggande hemma sedan den kom ut i höstas. Nu blev den helt plötsligt väldigt aktuell, både för att den kom ut på svenska (med titeln Nattfilm) och för att författaren Marisha Pessl var på besök i Stockholm för att göra reklam för boken. Och visst var det en bra bok, faktiskt det bästa jag läst på ett tag. Det har talats om Twin Peaks-vibbar när det gäller Night Film, och det är en ganska träffande beskrivning. Den är på samma sätt skrämmande, rejält spännande och tidvis lätt surrealistisk, sådär så att läsaren aldrig riktigt skall kunna vara säker på vad det var som hände och än mindre vad som väntar runt hörnet.

Night Film kretsar kring den kultförklarade skräckfilmsregissören Stansilas Cordova, en medieskygg figur med en extremt fanatisk beundrarskara. Fast även om det är hans filmer och honom som person allt kretsar kring är han själv frånvarande. Bokens huvudperson är istället den grävande journalisten Scott McGrath som ett antal år tidigare förstört sin karriär när han försökt avslöja att Cordova inte bara låg bakom skrämmande fiktiva verk utan på riktigt var en synnerligen obehaglig person. Att försöka få fram sanningen om honom hade dock visat sig vara något man inte gör ostraffat, det fick Scott lära sig den hårda vägen. Night Film börjar med nyheten att Cordovas dotter Ashley hittats död, vilket får Scott att återuppta sin research om den mystiske regissören. Inte minst frågan om vad som egentligen hände med Ashley blir en utgångspunkt i detta. Om han lyckas få till en story skulle det innebära en chans för honom att återupprätta sitt skamfilade journalistrykte och göra comeback som reporter. Men inte minst skulle det kunna ge honom svaren på de alla de frågor om Cordova som han inte kunnat låta bli att undra över.

När Marisha Pessl var i Stockholm häromveckan bjöd hennes svenska förlag Natur och kultur in bland annat bokbloggare till ett evenemang där det ingick att hon berättade om boken. Hon pratade då om den som ett slags världsbygge, där hon lagt ned mycket tid på att skapa Cordovas hela universum av galet otäcka filmer, synnerligen hängivna fans och inte minst honom själv som totalt onåbar men ändå hängivet dyrkad av fans, skådespelare och alla andra han någonsin kommit i kontakt med. Marisha Pessl har valt att presentera det här inte bara i den vanliga texten, utan också i tidningsartiklar och utdrag från hemsidor som finns spridda genom boken. Genom att läsa dessa texter får man information om bakgrund och ledtrådar till vad som egentligen händer, mer än vad bokens berättare Scott har att komma med – fast några enkla sanningar är det inte, varken för honom eller läsaren.

Det här världsbygget kan man ha olika åsikter om. Den som vill ha en spännande thriller men inte mer än så kan säkert tycka att det bara gör Night Film onödigt lång och leder läsaren ut i en massa oväsentligheter. Men för den som trivs i den här mystiska världen och bara vill veta mer om allting gör det istället att man får just precis det, det blir mer än bara en vanlig thriller. Det blir på det sättet möjligt att dyka djupare i detaljer och bakgrund istället för att bara hetsläsa för att komma fram till upplösningen. Jag tillhör den senare sortens läsare och tyckte att det bidrog till att göra boken bättre, mer intressant. Men man skall ge Night Film tid och njuta av alla vindlingar och vändningar i handlingen – börjar man tycka det mest känns jobbigt är det här helt enkelt fel bok att läsa.

En styrka med boken är huvudpersonerna, där journalisten Scott är den som för handlingen framåt. Han är egentligen en rätt jobbig typ som dricker för mycket, ständigt glömmer bort sin dotter och inte skyr några medel när han jagar en story. Men samtidigt lyckas han framstå som ganska sympatisk, inte minst för att han om (än litet motvilligt) faktiskt bryr sig om de övriga personer som han tar hjälp av i sitt sökande. Bland dem finns framför allt Nora och Hopper, två ganska osannolika ungdomar som Scott inte riktigt har förmåga att bli av med även om han säger sig hellre vilja göra sina undersökningar ensam. Men de hänger sig på honom och bidrar var och en på sitt sätt till sökandet. Jag har läst en del recensioner där man tyckt att de här bägge borde ha skrivits bättre av Marisha Pessl, för de är ganska snurriga och motsägelsefulla. Men det är nog helt medvetet, för man skall tänka på att de är skildrade ur Scotts perspektiv. Förutom att han ständigt är mer eller mindre berusad är allt som händer honom i den här boken mer och mer mystiskt, förvirrat och mardrömslikt. Självklart innefattar det också hans medhjälpare, varför skulle de vara normala när ingenting annat är det?

Alltså: förra året i maj läste jag det årets bästa bok och det är inte omöjligt att jag gjort det även i år. Night Film lyckas inte ta samma plats i mitt hjärta som NOS4A2 (men det är det ytterst få böcker som kan klara av), men det är ändå helt klart en bok man kan bara förlora sig i. Är man dessutom filmnörd (ja!) är den extra rolig, eftersom den just handlar om filmnörderier på hög nivå. Att det är påhittade filmer och skådespelare gör inte så mycket, även om man verkligen önskar att det vore på riktigt. Det vore sååå underbart om det gick att googla loss och gräva sig ned i den här subkulturen. (Fast det kan man på sätt och vis ... mer om det kommer en annan dag)

 Tack till Natur och kultur för det svenska exemplaret av boken!

Katter, fladdermöss och Neil Gaiman

Veckans tema hos Boktimmen är katter och det är ju trevliga djur både i litterär och levande form. Till exempel kan man läsa om dem i "A Dream of a Thousand Cats", som ingår i Sandman volym 3, Dream Country, en bokstavligt talat drömsk historia om vad som (kanske) rör sig i huvudet på katter. Kanske de egentligen har planer på att ta över världen och inte alls bara är nöjda med att vara husdjur..?

Sandman är som bekant skriven av Neil Gaiman och passar därför utmärkt att nämna just idag när han faktiskt befinner sig i Stockholm för att uppträda på Kulturhusets Internationella författarscen. Nej, jag kommer inte vara där, men tänkte nog titta på livesändningen som streamas på Kulturhusets hemsida. Klockan sju börjar det!

Katter är annars något av standardrekvisita hos bokbloggare, dock inte här hos mig. Så illa är det faktiskt att när Feuerzeug hade sin bloggkattstävling för ett par år sedan fick jag delta med en tygfladdermus istället. Och eftersom jag fortfarande inte har någon katt som kan få illustrera det här inlägget får den kära gamla fladdermusen göra comeback, om än i något dammigt skick.

World Goth Day

En varm och solig dag som denna kunde det inte kännas mer fel med World Goth Day, men det är just idag den 22 maj som den infaller. Fast det är tydligen meningen att det skall vara så, för en mörk höstdag vore det inte alls samma statement. När alla andra plockar fram shortsen och sandalerna för att bege sig ut i solen är det bara en äkta goth som istället drar ned persiennerna och surar bakom svarta solglasögon.

Den som behöver tips på lämpliga sysselsättningar för World Goth Day rekommenderas att läsa Night Film som är både rejält mörk och riktigt bra (recension är på gång inom de närmaste dagarna). Eller titta på den nya tv-serien Penny Dreadful, som verkligen har de rätta goth-vibbarna. Viktorianskt London, övernaturligheter och Eva Green i en av huvudrollerna – verkligen så långt ifrån sommarkänsla som man kan komma!  

Donna var här

Så kom äntligen den där söndagen när Donna Tartt skulle vara i Stockholm, och till slut var hon faktiskt på Kulturhusets Internationella författarscen och blev intervjuad av Jan Gradvall. Och det blev på något sätt precis så som det hade gått att förvänta sig. Hon var liten och svartklädd, välformulerad och helt förtjusande – men samtidigt inte alldeles lättintervjuad. Jag tyckte dessutom att Jan Gradvall inte kändes hundra procent rätt i sammanhanget, han lät på något vis ganska trött mest hela tiden. Men ändå, det var intressant att höra henne berätta om hur hon skriver sina böcker (något som alltid tar lååång tid) och detaljer som att delar av the Goldfinch ursprungligen var tänkta att utspela sig i Stockholm och det märkliga sammanträffandet att en konstutställning med målningen som boken handlar om öppnade i New York samma dag som the Goldfinch släpptes (målningen finns i vanliga fall i Haag och brukar inte flyttas därifrån).

Det var som vanligt när det gäller Donna Tartt strikt fotoförbud, så stolarna på bilden är det närmaste som går att komma i den vägen. Där satt hon, i den vänstra stolen. Om hon kommer tillbaka i ett liknande sammanhang någon mer gång återstår att se, hur som helst blir det inte inom den närmaste tiden. Stockholm var tydligen sista anhalten på den promotionvända hon gjort för the Goldfinch, och nu sade hon sig redo att påbörja nästa bok. Vad det blir kommer vi garanterat få vänta många år på att få veta, så att få se Donna Tartt igen är inte något att räkna med inom en överskådlig framtid. Men i alla fall – hon var här nyss!

Otäcka böcker

Veckans tema hos Boktimmen handlar denna gång om böcker man inte vill läsa, för sådana finns det ju trots allt. Temat är en fråga: När blir det otäckt? (Finns det böcker som skrämmer dig, och i sådana fall varför? Dras du till sådana böcker eller undviker du dem?). 

För egen del läser jag gärna skräck, men tycker sällan att böcker är särskilt otäcka. Kanske är jag alltför van och avtrubbad? I alla fall är det definitivt så att det mörka, mystiska och potentiellt skrämmande i litterär form är sådant jag dras till, om det är något jag undviker är det snarare den direkta motsatsen. Nej, skrämmande för mig handlar om verkliga saker – ni vet allt hemskt som finns i världen som händer på riktigt. Barn som far illa, våld, krig och katastrofer: sådant som man ser på nyheterna. Det är något helt annat, när det gäller böcker däremot är en lagom mängd kalla kårar bara något att njuta av... 

20 snabba val

Från Enligt O (och via Dark Places och Bokbabbel) hämtar jag en enkät med 20 snabba frågor, som under dagen närmast epidemiskt spritt sig till många bokbloggar. Mina svar finns nedan, markerade med fetstil. Det var ibland enkla val, ibland inte. Roliga frågor att hitta snabba svar på var det hur som helst. 

Snabbläsare eller långsamläsare? Definitivt, läser alltid snabbt och mycket. 
Tegelstenar eller tunnisar? Tegeltstenar ftw! I alla fall tycks jag alltid fastna för tjocka böcker. 
Bibliotek eller bokhandel? Gillar egentligen bibliotek, problemet är bara att de ju vill ha tillbaka böckerna... Föredrar att äga dem själv.
Ljudbok eller e-bok? Läser mycket e-böcker, men får sällan till det med ljudböckerna. 
Inbunden eller pocket? Det beror på boken. Riktigt bra böcker vill jag gärna ha inbundna, men annars kan det vara praktiskt med pocket. 
Vampyrer eller spöken? Har åtminstone inte på rätt många år känt större någon entusiasm inför  vampyrböcker. 
En i taget eller slalomläsning? Slalomläsning är en sport jag verkligen excellerar i. Vet nog inte hur man gör för att bara läsa en bok åt gången. 
Nytt eller gammalt? Definitivt bägge. Kan bli otroligt peppad inför nya böcker, men läser också mycket som är gammalt – gärna riktigt gammalt. 
Bokmärke eller hundöra? Frågan är bara varför jag ständigt tappar bort mina bokmärken och alltid måste hitta typ kvitton eller papperslappar att använda istället. 
Snacks eller godis? Det går väl inte att välja emellan? Bägge. 
Biografier eller memoarer? Jag läser både mycket skönlitteratur och facklitteratur, men väldigt sällan biografier eller memoarer. 
Skräck eller chicklit? Inte för att jag är särskilt lättskrämd, men läser gärna skräck. Chicklit däremot aldrig. 
Soffan eller sängen? Jag kan läsa – och läser – i princip var som helst. Alltid. 
Inne eller ute? Jag är inte så mycket av en utomhusmänniska överhuvudtaget, så därför väljer jag inne. Men i princip kan det vara trevligt att sitta ute och läsa också. 
Boken eller filmen? Jag ser mycket film, men när det gäller filmatiseringar av böcker brukar jag föredra bokversionen. 
Twitter eller Facebook? Jag hänger nog mer på Twitter, men ibland också på Facebook eller Instagram. 
Goodreads eller Boktipset? Egentligen sällan Goodreads, men aldrig Boktipset. 
Kokbok eller Bakbok? En bakbok är väl en sorts kokbok? De är i alla fall användbara bägge två. 
Te eller kaffe? Dricker mycket te, flera gånger om dagen. När det gäller kaffe vill jag ha sojamjölk till och det begränsar utbudet rätt mycket... 
Nobelpriset eller Augustpriset? Brukar vara mer engagerad i Nobelpriset, men egentligen känns det inte så viktigt. 

Free Comic Book Day

Som vanligt första helgen i maj är det dags för Free Comic Book Day idag, vilket innebär att det delas ut gratis serier litet här och där – inte minst i bokhandlar som är specialiserade på serier. För egen del tar jag tillfället i akt att påminna om att det inte bara idag utan alla dagar går att läsa serieversionen av Joe Abercrombies The Blade Itself på www.firstlawcomic.com. Eller åtminstone en del av den går att läsa där, för tyvärr verkar det som att det här projektet avbrutits (eller i alla fall lagts på is) efter att 90 sidor blivit klara. De finns också utgivna i tryck, med den i sammanhanget ändå litet lovande underrubriken "volume one". Hoppas det blir fler delar någon gång i framtiden, för jag tycker att Logen Ninefinger & co gör sig väldigt bra även på det här sättet.

Nattläsning

I maj förra året läste jag det som jag senare skulle utse till 2013 års bästa bok – NOS4A2, som jag vid det här laget hyllat ett oändligt antal gånger här på bloggen. Om jag i maj i år lyckas hitta någon bok som jag fastnar för lika mycket får ännu vara osagt, men just nu läser jag i alla fall en bok som hittills verkar riktigt lovande. Night Film är Marisha Pessls andra bok och kom tidigt förra hösten. Jag köpte den då, men det är inte förrän nu jag kommit mig för att läsa den.

Night Film är en mörk och åtminstone till en början en ganska gåtfull historia om den undersökande journalisten Scott McGrath som förstört sin karriär när han misslyckades helt med en story om en tillbakadragen och mediaskygg skräckfilmsregissör. Nu har samma regissörs dotter hittats död och trots allt kan Scott inte låta bli att försöka gräva fram sanningen om det som hänt. Kanske kan han få upprättelse efter sitt tidigare misslyckande, kanske kommer det sluta verkligen illa för både honom och andra som dras in i det hela. Det skall bli intressant att se hur boken utvecklar sig, jag hoppas verkligen den håller hela vägen. Rapport kommer snart!

Aprilsammanfattning

"April is the cruellest month" heter det som bekant i The Waste Land, men i år tyckte jag april var en rätt snäll månad. Ni vet, tidig vår, mycket ledigt på grund av långhelg och så där. Läsmässigt var det kanske inte någon fullträff, men ett par riktigt trevliga böcker blev det i alla fall. Eller snarare är kanske en mer korrekt beskrivning att de var ganska obehagliga fast på det där sättet som ni vet jag gillar. Det gäller framför allt Fågelmannen av Mo Hayder, som dessutom fick mig att inse att böckerna om Jack Caffrey nog var något för mig trots allt. Efterlängtad var Simone St James nya bok Silence for the Dead, som var precis så mörk och lagom ruggig som jag ville att den skulle vara. 

Ett par tematisdagar blev det också under april, om zombier och New York. Däremot har jag inte skrivit något om serier, trots att jag i den förra månadssammanfattningen utlovade att jag skulle läsa en del sådant. Och det har jag gjort – läst alltså, men inte hunnit med att skriva. Men det kommer under maj, det kan jag nästan säkert utlova. 

Maj ser annars ut att kunna bli en mycket spännande månad, inte minst för att det då äntligen är dags för Donna Tartt att komma till Stockholm på Kulturhusets internationella författarscen. Utöver det kan det nog bli ett par (!) andra författarbesök som låter intressanta, mer om det kommer på bloggen framöver!