Månaden mars

Mars blev inte någon bra läsmånad för min del. Jag har varit fokuserad på annat, framför allt väldigt mycket jobb. Så mycket att jag beklagat mig över min läsfrustration här på bloggen. På grund av det här har jag fortfarande flera stora tegelstenar som ligger och väntar på att jag skall kunna varva ned tillräckligt för att kunna fokusera på dem. Men jag vet i alla fall att jag har bra saker som väntar framöver.

Hur som helst blev det ändå några bra böcker den här månaden. Höjdpunkterna var två helt nyutkomna böcker: Kretsen av Maggie Stiefvater och Doktor Joseph av Andreas Roman, två riktigt bra saker där jag verkligen ser fram emot att det kommer fortsättningar. Några klassiker blev det också: Spöket på Canterville av Oscar Wilde och Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf. Bägge var omläsningar av gamla favoriter som visade sig vara lika bra som jag mindes dem. En rysk klassiker som inte funnits att läsa på svenska tidigare var Demonen av Michail Lermontov, ett fascinerande och vackert diktverk. Klassiker var också temat för slutet på månaden, då det var dags för Jane Austen-dagen.

Ett par bra spökiga böcker blev det också: Girl of Nightmares och The Greatcoat. Utöver detta har jag tuggat i mig en del deckare, funderat över Dracula-trenden inom film och tv, varit på en trevlig Londonresa, konstaterat att sommarens utgivning av böcker inte verkar innehålla så mycket för mig och diskuterat gränsen mellan fiktion och verklighet inom litteraturen.

Förhoppningsvis kommer jag kunna fokusera mer både på läsning och på bloggen under april månad. En spännande sak kan jag flagga för redan nu: sista delen i Carrie Ryans zombieapokalypstrilogi som jag håller på att läsa nu under påskhelgen. Ni vet, det är ju uppståndelsens tid – då måste väl zombier passa bra, inte sant!

Jane Austen, cyniker och samhällsskildrare

P1:s Vetenskapsradion Historia hade nyligen ett program som handlade om att det nu är 200 år sedan Pride and Prejudice kom ut för första gången. I det funderade man bland annat över varför de här 1800-talsromanerna fortfarande uppskattas av så många. Ett svar som historikerna David Tjeder gav är att: "egentligen handlar det nog om att många av oss har ett nostalgiskt behov av en tid då män fick vara män och kvinnor fick vara kvinnor". Men alltså, om man läser Jane Austen och utifrån hennes böcker tror att början av 1800-talet bara omgavs av ett romantiskt skimmer med frasande kjolar, tebjudningar och trevliga kärleksintriger – då har man läst böckerna väldigt selektivt och verkligen inte alls förstått vad de handlar om. 

Jane Austen levde i en tid när kvinnans plats enbart var inom hemmet, där hon skulle ägna sig helt åt sin roll som maka och mor. Att hon skulle kunna vara en självständig varelse som tog del av det offentliga livet, det sågs som mer eller mindre otänkbart. Det här så kallade domesticity-idealet var faktiskt något nytt, går man tillbaka till 1700-talets mitt och århundradena före dess såg det delvis annorlunda ut. Visserligen fanns tydliga könsskillnader, men det krävdes på ett helt annat sätt att både kvinnor och män arbetade, till exempel inom jordbruket eller inom någon slags näringsverksamhet. Detta gällde även folk från högre samhällsklasser, att vara hustru till en godsägare innebar verkligen inte att man pysslade om de egna barnen hela dagarna. När vi kommer fram till 1800-talet finns ett hemmafruideal, där mannen förutsattes helt och hållet stå för familjens försörjning medan kvinnan ägnade sig åt det egna hemmet. Problemet var bara vad som hände om mannen inte gjorde det han skulle, eller om det inte fanns någon man.

Jane Austen var väl medveten om vilken enorm fälla kvinnans maktlösa position kunde vara, och det här framkommer i flera (om inte alla) av hennes böcker. I Pride and Prejudice är utgångspunkten att huvudpersonen Elizabeth Bennet tillhör en familj med fem döttrar, där alla ekonomiska tillgångar är uppbundna i ett fideikommiss. När fadern dör kommer allt att gå till en avlägsen släkting och döttrarna får ingenting. För dem gäller det alltså att se till att bli gifta, annars kommer de att bli utfattiga och tvingas bli beroende av andras välvilja för sin överlevnad. Det är alltså inte så konstigt att mamman i familjen lätt hysteriskt försöker fixa fram lämpliga äktenskapsparters åt döttrarna. Liknande problem förekommer i Sense and Sensibility, där utgångspunkten är att Mr Dashwood avlider och hans son ärver allting. Sonen hade lovat fadern på dödsbädden att han skulle försörja sina bägge halvsystrar, men detta bestämmer han sig för att inte göra. För dem återstår att försöka hitta något annat sätt att klara sig på, vilket i princip innebär att de måste hitta lämpliga män att gifta sig med – vilket inte är helt lätt när man själv är utfattig. 

Fredrika Bremer har skildrat hur det var att växa upp som en fin familjeflicka i början av 1800-talet. Familjen bodde i paradvåningar i Stockholm och tjusiga gods på landet, men samtidigt fick hon och systern så litet mat som möjligt (för att de skulle hålla sig smala och "zephyrlika") och när de var i Stockholm fick de i princip inte gå ut. Allt i deras uppfostran syftade till att de skulle kunna få ett så bra giftermål som möjligt. Vissa kanske trivdes med det här, men den unga Fredrika höll på att tråkas ihjäl. Hon hade dock kraften att bryta sig loss och kom ju senare att både bli en pionjär inom den tidiga kvinnorörelsen och resa jorden runt. För kvinnorna som Jane Asten skildrar finns inga sådana alternativ. Visserligen säger hon om och om igen i sina böcker att kvinnor har ett val, de måste inte gifta sig med den som andra tycker är lämplig för dem om de inte vill. Men för dem krävs mycket för att gå emot omgivningen, att helt och hållet välja ett annat liv (som Fredrika Bremer gjorde) förefaller vara helt otänkbart. Man anar också i böckerna att priset för att göra egna val kan vara högt, inte minst föratt det kunde resultera i att man inte blev gift alls. Austens hjältinnor lyckas undvika ett sådant olyckligt slut, men man anar att risken var stor. I Persuasion har Anne Elliot vid 27 års ålder fått ställa in sig på att förbli ogift, efter att flera år tidigare tackat nej till ett frieri från en man som hade kunnat ge henne en trygg tillvaro. Då följde hon sig hjärta, vilket hon inte gjorde när hon bröt förlovningen med en ung och fattig officer som hon hade velat gifta sig med. Detta kom hon bittert att ångra, och i boken blir budskapet tydligt att hon borde ha följt sitt hjärta den gången. 

Med andra ord är det som Jane Austen skildrar verkligen inte någon tid att längta tillbaka till som kvinna. Visst kunde man ha turen att få det bra, men som framgår tydligt i hennes böcker var framför allt kvinnor rätt maktlösa inför ödets nycker. Hade familjen Bennet fått en son, hade problemen varit lösta – eftersom det bara blev döttrar kan deras privilegierade tillvaron när som helst slås i spillror. Det här tycker jag är en intressant aspekt när det gäller henne, för på det här sättet blir hon en samhällsskildrare som verkligen kan säga någon om hur könsrollerna upplevdes av den tidens människor. Betraktat ur den här synvinkeln är hennes böcker rätt cyniska skildringar av ett för kvinnor ganska tufft samhälle. 

Men Jane Austen är samtidigt verkligen inte den som betraktar människor som offer. Det är med en lagom återhållen ironi hon skildrar såväl rika överklassnobbar som inte förstår andra personers villkor, unga flickor som kastar sig i famnen på karlar som egentligen är helt fel för dem att gifta sig med och inte minst alla de medelklasspersoner som kämpar för att passa in i det fina folkets salonger. Hon kan vara rätt skoningslös ibland, samtidigt som hon verkligen har ett öga för hur det sociala samspelet i de här miljöerna fungerar. 

Vill man läsa mer om domesticity och familjeliv under 1700- och 1800-talet finns det en hel del historiker som skrivit om det. Jag rekommenderar Family Fortunes. Men and Women of the English Middle Class, 1780-1850 av Leonore Davidoff och Catherine Hall. Fredrika Bremers liv kan man läsa om i Sjelfbiografiska anteckningar, bref och efterlemnade skrifter, som man hittar bland annat hos Projekt Runeberg (se särskilt inledningen som är skriven av systern Charlotte Bremer).

Visserligen retade jag upp mig på citatet ovan från Vetenskapsradion Historias program om Jane Austen, men programmet som helhet var inte alls tokigt. Lyssna gärna på det!

Jane Austen och jag

Trodde ni att det bara var en vanlig påskafton idag? Det är det inte, för idag är nämligen den stora Jane Austen-dagen! Det är Fiktiviteter som har arrangerat det hela, och det innebär alltså att det runt om på ett antal bokbloggar kommer att publiceras Jane Austen-relaterade inlägg hela dagen. Ett schema för alla deltagare finns hos Fiktiviteter. Jag tror att det kommer bli lika trevligt som under Doctor Who-helgen i september.

Att jag skulle delta i något som har med Jane Austen att göra kan kanske tyckas litet förvånande, för det är inte direkt den typen av böcker som brukar förekomma här på bloggen. Jag är ju egentligen så att säga mer lagd åt Wuthering Heights-hållet. Men det betyder inte att jag inte läst Jane Austen och definitivt inte att jag saknar åsikter om hennes böcker eller de filmatiseringar av dessa som gjorts. Tvärtom. Det är nämligen så att jag är uppväxt i en familj med synnerligen hängivna anglofiler, vilket gör att Jane Austen är något jag varit välbekant med sedan barnsben. Det gäller även allt annat engelskt – christmas pudding till jul och Cadburys creme eggs till påsk – som liksom alltid funnits där. Och engelsk litteratur i massor, självklart inklusive Jane Austen.

För egen del uppskattar jag verkligen allt engelskt, det är bara det att jag inte begränsar mig till det. Som märkts här på bloggen läser jag inte alls bara engelsk litteratur, utan gärna också bland annat rysk och svensk. Dessutom förekommer det att jag – ve och fasa – läser svenska översättningar av engelskspråkiga böcker (förlåt mamma, hoppas du inte läser det här!). Ingen sann anglofil, med andra ord. Men visst är England underbart, och så sent som förra veckan var jag på ett mycket trevligt besök i London. När morgon-tvn har initierade diskussioner om vilken skådespelare som kan passa att bli nästa Doctor Who, då kan jag inte annat än trivas!

En engelsk spökhistoria

Visst kan man vara rädd för spöken, men verkligheten kan ibland vara mycket mer skrämmande än tanken på det övernaturliga. The Greatcoat av Helen Dunmore utspelar sig i början av 1950-talet, när minnena från andra världskriget fortfarande är ganska färska och saknaden efter alla de som dött ännu var stark. Vad är väl då ett spöke när man man tänka på det hemska öde som många av ens närmaste råkat ut för? 

I boken flyttar den nygifta Isabel till en by i Yorkshire tillsammans med sin make som är läkare. Livet som hustru är dock långt ifrån en dans på rosor. Lägenheten de bor i är sliten och iskall, med en väldigt obehaglig hyresvärdinna. Det är fortfarande ransonering på sådant som mat och bränsle, och lättare blir det inte av att Isabel är osäker i sin roll som god maka – ni vet, det är 1950-tal, de käcka och perfekta hemmafruarnas årtionde. Hennes man arbetar nästan dygnet runt, själv känner hon sig ensam och isolerad. En dag hittar hon en rock som verkar ha tillhört en soldat och för att värma sig lägger hon den på sängen ovanpå sängkläderna. Efter att hennes man kallats iväg på ett akut sjukbesök mitt i natten hör Isabel ett ljud och upptäcker att en ung man knackar på hennes fönster. Han är klädd i flygaruniform, som om kriget fortfarande pågick. Hon har aldrig sett honom förut, men ändå känner hon igen honom. På något sätt är hon del av hans liv, fastän hon efterhand börjar ana att saker inte står rätt till.

I boken får man gradvis veta mer om Isabel och hennes bakgrund, som innehåller en hel del sorgligt. Inte mer än vad många andra också råkade ut för, men ändå tillräckligt för att det skall vara svårt att leva med. Men nu är kriget är slut sedan länge växer hoppet om ett annat liv, bättre och lyckligare än vad Isabel själv någonsin upplevt. The Greatcoat är en spökhistoria, som handlar om att det förflutna ibland har svårt att släppa greppet om vissa människor – och att de ibland inte gärna vill lämna det förgångna bakom sig. Boken är dock till stora delar mer obehagligt stämningsfull än skrämmande. Visserligen förstår man långt tidigare än Isabel att vissa saker inte kan vara verkliga, men så länge hon inte är rädd behöver man som läsare inte heller vara det. Istället får man en ganska gripande berättelse om svårigheterna att finna sig tillrätta i tillvaron efter kriget, i ett samhälle som bara långsamt återgick till det normala. Men stämningen som långsamt byggs upp blir efterhand rätt otäck, för vad gör man med spöken som dröjer sig kvar och inte vill förstå att deras tid är förbi..?

Påskekrim med benknotor

Det här med att man skulle läsa deckare på påsken har jag aldrig riktigt förstått mig på, men kanske finns det en logik i att folk vill ha något spännande att försjunka i när de är lediga. För egen del är det nog inte deckare som ligger överst i bokhögen den här påsken, men jag har faktiskt läst några under de senaste veckorna som jag tänkte passa på att skriva om. Påsken är som bekant en tid då man kan gluffa i sig mat, godis och böcker, men jag har redan under fastetiden frossat i Elly Griffiths böcker om arkeologen Ruth Galloway. På svenska har det hittills utkommit fyra delar i den här serien, på engelska finns ytterligare en (kommer på svenska under våren med titeln En orolig grav). Eftersom det är nätta små pocketböcker som är enkla att ha i väskan har de fått följa med mig på sistone när jag jobbat väldigt mycket, men ändå hittat små lässtunder på tunnelbana och tåg.

Det här är trevliga deckare utan särskilt mycket blod och våld, även om mord definitivt förekommer i dem alla. Bland offren finns dock både barn och husdjur, så visst blir det litet otäckt ibland. Arkeologen och benexperten Ruth Galloway är en sympatisk bekantskap som fungerar så bra som huvudperson att det mycket är för hennes skull man vill plocka upp nästa bok. Själva mordhistorierna är väl aldrig egentligen så intressanta, åtminstone tycker jag att de i regel känns rätt konstlade på det där sättet som intrigerna så ofta är i pusseldeckare. Utmaningen ligger i att räkna ut vem som är mördaren och vad som är motivet, men om man tänker närmare på saken är det svårt att förstå varför morden egentligen begåtts.

Flickan under jorden är upptakten på Ruth Galloways samarbete med polisen i olika rättsfall, och särskilt med kommissarien Harry Nelson. Deras första gemensamma fall rör kroppen av en flicka som hittats, där Nelson söker upp Ruth för att hon skall fastställa om det här är en forntida grav eller en nutida flicka som varit försvunnen i flera år.

Janusstenen har på sätt och vis ett liknande tema, där det på en byggarbetsplats hittas något som ser ut som ett romerskt människooffer till guden Janus. Problemet är bara att huset där det hittats inte är så gammalt. Återigen är mordoffret en ung flicka, och liksom i den förra boken finns det personer som gör allt för att Ruth inte skall kunna ta reda på sanningen om det som hänt.

Om de två första böckerna flera sätt är lika, är handlingen annorlunda i Huset vid havets slut. Där hittas en grav på stranden som innehåller kropparna av sex personer som mist livet under andra världskriget. Uppenbarligen har det funnits mörka hemligheter som bevarats under många decennier, och nu är det så länge sedan att knappt någon som var med längre finns i livet. Ändå verkar det som skett vara så känsligt att någon eller några fortfarande inte vill att det skall avslöjas och gör allt för att hindra andra att erkänna sanningen.

Ytterligare ett annat tema möter man i Känslan av död, där fyndet av en medeltida biskops grav sätter igång en serie märkliga händelser. Över graven lär det vila en förbannelse, som skall slå till mot den som öppnar kistan. Samtidigt mottar museet dit kistan förts en rad hotbrev för att dess ägare vägrat återlämna en samling ben från aboriginer.

Jag tycker att de två senare böckerna har mer intressant tematik än Flickan under jorden och Janusstenen, som mer handlar om antika ritualer utförda i nutid och möjliga galningar som lurpassar i mörkret. Det är två spännande böcker, men handlingen blir litet lika. Dessutom tycker jag alltid det känns konstigt i deckare när alltför mycket bygger på att huvudpersonen själv blir förföljd och hotad, istället för att bara utreda de begångna brotten. En gång fungerar det, men inte om och om igen. Huset vid havets slut känns därför intressantare och innehåller svårare ställningstaganden, inte minst därför att andra världskriget och det i tid mer närliggande kriget på Balkan i viss mån flyter ihop i boken. Var går gränsen för vad man har rätt att göra när det är krig? Vad får man göra för att skydda andra? Har man alltid rätt att få veta sanningen om sådant som hänt – och hur handskas man med den information man fått?

Känslan av död tar bland annat upp återlämnande av ben från ursprungsbefolkningar som finns på museer och som deras nu levande ättlingar vill ha tillbaka för att kunna begrava på ett riktigt sätt. Det här är känsliga frågor för museer runt om i världen, och det kan konstateras att svåra övergrepp i många fall har begåtts när både ben och föremål har samlats in. Samtidigt har de här sakerna blivit en del av vårt kulturarv och man kan också säga att det bidrar till att sprida kunskap om olika kulturer att det finns föremål på museerna. Föremål alltså, jag tycker verkligen inte att döda människor skall behöva bli utställningsföremål efter sin död. I boken förekommer en grupp som kallas "Elginisterna", som agerar för att museer skall återbörda ben till sina ursprungsbefolkningar. Även om det i boken framställs som att de har rätt i sak framställs gruppen som en både färgstark, flummig och ibland rätt skum skara. Jag kan tycka att det är synd, för jag har träffat på människor som jobbar med sådana här frågor i verkligheten och de har varit högst normala. Man kan engagera sig i sådant här utan att vara en wanna be-schaman...

Elly Griffiths böcker är trevliga deckare där ond bråd död korsas med arkeologi och personliga relationer. Jag kan dock tycka att det blir litet väl mycket bebisgullande ibland och att det dessutom tjatas alldeles för mycket om Ruths vikt. Hon sägs väga 80 kilo, vilket tydligen gör henne otroligt tjock. Jag vet inte hur lång hon skall föreställa vara, men förutsatt att hon är av normallängd är väl inte det där en vikt som gör henne till en Jabba the hutt-look alike? Att hon själv kanske vill gå ned ett antal kilo är väl en sak, men jag tycker att det går för långt när i en av böckerna en person undrar angående Ruths sexliv "hur det är att ligga med någon som är så fet" (Känslan av död, s. 72). En huvudpersonen som inte nödvändigtvis är trådsmal och supervacker är välkommen, men måste alla som inte har heroin chic-kroppar alltid må dåligt av sitt utseende?

En sommar utan böcker? Nej då!

Svensk bokhandels katalog över sommarens böcker har kommit, och självklart kastade jag mig över den för att se om det var något spännande på gång. Nu måste man komma ihåg att sommaren väl inte är den bästa tiden att ge ut böcker, utan de flesta kommer antingen på våren eller hösten. Men ändå, något lockande kanske man kunde hitta..? 

Tyvärr fanns det ingenting som jag föll för varken i katalogen över vuxenböcker eller den för barn och ungdom. Det kommer många böcker, visst, men ingenting som kändes omedelbart tilltalande. Jag kunde dock konstatera att två böcker som jag läst på engelska och recenserat här på bloggen kommer i svenska översättningar. En av dem är riktigt bra: Justin Cronins The Twelve, som på svenska får titeln De första tolv. I maj kommer den ut. I juni kommer filmen City of Bones på biograferna, och lagom tills dess kommer boken med samma namn på svenska. Stad av skuggor heter den då och författaren är alltså Cassandra Clare. 

Betyder det här att det inte kommer finnas något att läsa till sommaren? Nej, så blir det naturligtvis inte. Det brukar alltid dyka upp titlar som jag antingen missat när jag tittat igenom katalogen eller som inte funnits med där. Och även om det inte skulle komma ut en endaste liten pocket på flera månader är det inte någon brist på böcker att läsa här hemma. Verkligen inte... 

Våren i London

Titta på bilden här, den är faktiskt tagen i London i förrgår! Det finns alltså påskliljor i Londons parker, även om det vita som man ser på bilden är spår av snöblandat regn. Jag kom just tillbaka från en mycket trevlig Londonresa, bland annat fylld med massor av bokshopping (såklart, vad väntade ni er?). Bokhandlarna i London är ju välsorterade på ett sådant där sätt som man sällan hittar i Sverige och det är ju inte heller fel att det brittiska pundet står rätt lågt i jämförelse med kronan för tillfället.

Även för denna resa gäller den vanliga regeln att jag inte avslöjar hur mycket böcker jag köper (jag erkänner det helst inte ens för mig själv), men jag vill i alla fall passa på att visa upp de här tegelstenarna som jag släpade hem. Joyce Carol Oates nya bok the Accursed har ett dramatiskt omslag, och ser mycket lovande ut. Det gör även Kate Atkinsons Life after life, där dessutom expediten på Waterstones brast ut i hyllningar över boken när jag köpte den.

Och titta här, det var ett signerat exemplar av Life after life som jag köpte. Superfint! Och visst är det en dalek som smugit sig med där på bilden. Med tanke på att de strävar efter world domination är det väl inte så konstigt att en av dem kan slinka med i resväskan..?