Från Divergent till Insurgent

Insurgent är andra delen i Veronica Roths dystopiska YA-trilogi som inleddes med förra årets Divergent. I den första boken mötte vi Tris, som lever i samhälle där människor är strikt uppdelade i olika grupper, kallade falanger: de osjälviska, de lärda, de ärliga, de fridfulla och de tappra. Varje falang har sitt eget sätt att vara och lever helt olika liv. Man föds in i en falang, men vid sexton års ålder måste man välja vilken av dem man vill tillhöra för resten av livet. Många stannar kvar där de är från början, andra väljer att byta. För vissa är valet enkelt, men en del är osäkra på var de hör hemma och om de har styrkan att lämna familj och trygghet för att ansluta sig till en annan falang är de tidigare tillhört.

Divergent handlade om hur Tris väljer falang och kämpar för att klara de svåra initieringsproven för att accepteras som fullvärdig falangmedlem. Det var en spännande historia som jag läste nästan i ett svep. Även om det var rätt lätt att förstå hur det skulle sluta var det ändå intressant att följa Tris när hon trots sin ganska tonårstypiska osäkerhet klarar att möta svåra utmaningar. Det handlar om att få vara sig själv och uttrycka sin egen personlighet, samtidigt som man vill bli accepterad och känna samhörighet med andra.

Insurgent utspelar sig direkt efter Divergent, och knyter an till det som hänt där så nära att det nog är omöjligt att förstå den här boken om man inte läst den första delen. I Insurgent har den tydligt uppdelade världen rasat samman och krig utbrutit. De som försöker kämpa emot gör det med livet som insats, vilket för både för Tris  och många andra får svåra konsekvenser då de mister personer som står dem nära. Men hon ser inte något val även om det både är riskfyllt och dessutom inte helt lätt att veta vad striden egentligen gäller.

För mig var inte Insurgent var lika lätt att ta till mig som den första boken. Den är rörigare och inte alls lika omedelbar som Divergent. Jag tyckte att allt för mycket energi lades på att Tris tjafsar och grälar med andra, vilket inte alls känns som det man borde lägga fokus på när revolutionen pågår runt omkring. Jag är inte heller särskilt förtjust i den här dystopiska världen som Veronica Roth har byggt upp. Det är liksom litet svårt att förstå poängen med den, för någon tanke borde väl ändå ligga bakom. Efter alla dystopier jag läst kan jag inte låta bli att tycka att det här är en av de mindre intressanta, långt ifrån såväl gamla klassiker som många nyare varianter.

Behållningen med den här trilogin är inte att man får lära känna en spännande dystopisk värld, utan enda anledningen att läsa är att man vill ha en spännande berättelse att svepas med i. På den punkten är jag alltså inte lika nöjd med Insurgent som jag var med Divergent. Hur som helst skall det bli intressant att läsa upplösningen på det hela i den sista delen i serien.

Dags för dystopier: Brave new world

Något som är spännande med att läsa äldre dystopier är att se hur de skildrar framtiden. Vad man trodde skulle hända ett antal decennier framåt i tiden säger mycket om dåtidens samhälle, men det är också intressant att läsa utifrån vårt nutida perspektiv. Gårdagens oro är inte nödvändigtvis samma som idag, även om de här dystopierna många gånger kan vara träffsäkra på ett sätt som är verkligt obehagligt.

En av de mest klassiska dystopierna är Aldous Huxleys Brave New World, som kom ut redan 1932. Den utspelar sig i en framtid där man med hjälp av genteknik delar upp alla människor i olika kategorier redan på fosterstadiet. Detta kombinerat med hjärntvätt och en social fostran som syftar till att kapa alla känslomässiga bindningar har skapat ett samhälle där alla är lyckliga. Alla arbetar med sådant som de är bäst lämpade för, plågas inte av några känslor för partners eller familj och skulle inte det räcka finns alltid drogen "soma" som effektivt raderar ut alla jobbiga tankar. Det är också ett samhälle där såväl familj som parrelationer är avskaffade. Barnen växer upp utan några föräldrar (alla är resultatet av provrörsbefruktning) och sexualiteten är fri. Eftersom alla går runt i ett ständigt drogrus ägnar man sig inte åt några mer ansträngande intellektuella aktiviteter, utan fritiden går åt till sex, nöjesliv och sport.

Brave New World är en sådan där bok som verkligen kan sätta myror i huvudet på en, även om det gått många år sedan den kommit ut. Jag pendlar mellan att tycka att Huxley är träffsäker och att han helt missuppfattat saker och ting. Ibland tror jag det helt enkelt beror på att han hade rätt i vad som skulle komma att hända, men att jag inte gillar hans åsikter kring det hela. Till exempel att han i boken kopplar ihop att kvinnor har kontroll över sin egen sexualitet med en samhällsutveckling där människor inte längre förmår känna känslor för varandra. Det känns som att författaren verkligen skulle föredra kärnfamilj och kvinnor som inte ens tänker på sex annat för än att skaffa barn med sin make. Som att han skräms av kvinnor som skulle ställa krav på män och faktiskt gå vidare till någon annan om de inte blivit nöjda.

Det som verkligen är ett skräckscenario i boken är ju annars det här med de klonade, söndermedicinerade och hjärntvättade människorna som befolkar Huxelys dystopiska värld. Och tja, det finns väl en del poänger där, som till exempel tendensen som det ibland varnas för att man skulle medicinera bort deppiga tankar istället för ta itu med känslomässiga problem. Men även där blir det alltför hårddraget. Samtidigt som vissa tycker att det skrivs ut för mycket psykofarmaka finns det många som vittnar om att de fått livet tillbaka med hjälp av sådana mediciner. Och handen på hjärtat, är den stora faran i dagens samhälle verkligen att staten skulle vilja satsa överdrivet mycket dyr medicinsk behandling på oss? Snarare är det ju tvärtom, det är inte svårt att hitta människor som är allvarligt sjuka och som får kämpa för att få tillgång till den vård de behöver. Att enorma resurser skulle läggas på människor som inte ens har några medicinska problem är hundra procent orealistiskt. Nej, i vår moderna värld är det varken en dystopi eller en utopi att den som har ett ostimulerande och själsdödande arbete skulle hjärntvättas till att trivas eller få "roliga" droger för att underlätta tristessen. De människorna förutsätts vara glada att de har ett arbete, hur de uppskattar livet är inte något som staten engagerar sig i.

Brave New World är intressant just för att den väcker mycket tankar. Jag tycker ständigt att Huxley går för långt, har direkt fel om vad som är farorna i samhället och att han stundtals känns mer än lovligt reaktionär till exempel i sin syn på kvinnor. Fast samtidigt inser jag att han vill provocera, att han vill få läsarna att på allvar tänka till i vissa frågor. Det lyckas han verkligen med...

Wool

I Wool av Hugh Howey har mänskligheten flyttat ned i underjorden. Något har hänt – oklart vad – som gjort luften giftig och jordytan obebolig för levande varelser. I en gigantisk silo som befinner sig under marknivå har därför ett stort antal människor bosatt sig och bildat ett slags samhälle. Det är dock inte som i till exempel Metro 2033 en slags spontant uppkommen värld av överlevare, utan livet i silon är planerat och noga organiserat från början. Där finns stora odlingar av växter till mat, sjukhus, matserveringar och inte minst en stor mängd mekaniker som servar generatorer och annan teknik som behövs för att allting skall ungera. Dessutom finns polis som håller ordning, en guvernör som väljs för att styra över silon och så en IT-avdelning som ingen riktigt har koll på vad den egentligen gör. Mycket servrar har de i alla fall.

Huvudperson i Wool är Jules, en stentuff och kompetent mekaniker från silons nedre del. Utan att egentligen vilja det själv dras hon in i maktintrigerna i silons över lager, vilket leder till att en kedja av händelser sätts igång som i slutändan får stora konsekvenser. Även om allting i silon bygger på att alla samarbetar är det ändå inte något jämställt eller öppet samhälle. Istället bygger det hela på att den stora massan inte ifrågasätter och framför allt inte tillåts fundera över vad som finns utanför eller varför de bor i silon. De får veta att miljön därute är dödligt giftig, att ingen som går ut ur silon överlever mer än en kort stund. Men vad finns det utanför, mer exakt? Och varför får man inte ens tala om det?

Wool är en dystopi förlagd till en postapokalyptisk värld av en mycket fascinerande slag. Det här är verkligen en bok jag rekommenderar, av flera olika skäl. Dels är det helt enkelt en spännande och gripande bok av det där slaget som är svårt att släppa ifrån sig när man börjat läsa. Det kanske kan låta tråkigt med folk som bor i en underjordisk silo, men trist är det definitivt inte. Dels är det här en bok som sätter igång tankarna på en, för det finns absolut mycket att fundera över. Som konstruktion är silo-samhället mycket fascinerande. Det är designat och uttänkt i minsta detalj för att bevara mänskligheten tills miljökatastrofen gått över så pass att markytan blivit beboelig igen. Men det är inte meningen att folk skall vara fria och självständiga, eller ens leva lyckliga. Den/de som ligger bakom planeringen har inte varit intresserad av folks personliga utveckling, utan det är överlevnad som gäller. Och det är väl rätt tänkt på sätt och vis, samtidigt som det naturligtvis känns helt omänskligt. Men med tanke på alla miljöproblem kanske en sådan här silo skulle behövas, om olyckan skulle vara framme. Eller finns den kanske redan, väntande på ett begränsat urval av människor..?

Alltså: Wool är en modern dystopi av bästa slag. Detta år när det kommer så otroligt mycket bra böcker är det här ändå en klar kandidat till listan över årets bästa. Läs!

Fahrenheit 451

När alla hus är brandsäkra är det brandmännen som tänder på, istället för att de släcker elden. Men de bränner inte urskiljningslöst, utan det är böcker de är ute efter att förstöra. I Ray Bradburys klassiska dystopi Fahrenheit 451 är böcker nämligen förbjudna att både inneha och läsa. De anses sprida  oönskade och oroande idéer och därför bör man se till att ingen har tillgång till dem. Men även om det är staten som hänsynslöst kontrollerar att bokförbudet efterlevs, är den bakomliggande orsaken egentligen att folk tappat intresset för böcker. De allra flesta är fullt nöjda med att ständigt översköljas med lättsam underhållning från sina gigantiska tv-skärmar eller de små radioapparaterna som de ständigt har inpluggade i öronen.

Även om brandmännen kan tyckas vara förskräckande är det  riktigt dystopiska människornas frivilliga förslavande under massmedier fyllda med lättsam underhållning och tillrättalagda nyhetsrapporteringar. På det sättet undviks all form av engagemang både i andra människor och i samhällsfrågor, dessutom vet man inte särskilt mycket om vad som försiggår i omvärlden. I och med detta lämnas fältet fritt för de styrande att till exempel föra krig, utan att någon ifrågasätter varför.

Fahrenheit 451 är en bok som med ganska små medel fångar in och diskuterar frågor som är ständigt aktuella. Det här med att folk inte bryr sig om att läsa böcker, det är verkligen ett tema som är aktuellt i dessa dagar med alla rapporter om att många föräldrar inte längre läser godnattsagor för sina barn, att många pojkar inte läser böcker och så vidare. På många sätt är det här en kärleksförklaring till böcker, men egentligen går boken längre än så. Ray Bradbury säger är att det viktiga inte är böckerna i sig själva utan att de förmedlar idéer, engagemang, får folk att tänka själva. Man kan lika gärna göra det med radio och tv, det påpekar en av personerna i boken. Det handlar om ett förhållningssätt, där man inte kan välja passivitet och bekvämt ointresse för allt runt om kring. Då får vi samhällen som vi själva inte egentligen vill bo i, där de styrande tänker allting åt en. Och så vill man ju inte ha det...

Det var intressant att läsa om Fahrenheit 451 inte minst för att den inte på något sätt tappat i aktualitet. Den gavs ut första gången 1953, men skulle kunna vara skriven för nutiden. Platta tv-skärmar, att folk går runt med hörlurar och tv-program av typen "Cops" spelar alla viktiga roller i boken, och det känns som att det här inte ligger särskilt långt ifrån vår verklighet idag. Visserligen är det ingen som försöker ta böckerna ifrån en om man som jag envisas med att samla på mig stora mängder. Inte heller är bokläsande en garanti för samhällsengagemang, men ändå ... visst får man en gnagande känsla av det här problemet snarare ökat än minskat sedan Fahrenheit 541 först kom ut.

Dags för dystopier

Nu har det varit sommar rätt länge, men än är den inte slut. Facebook och instagram fortsätter att fyllas med bilder på barn som leker på stranden och vuxna som dricker drinkar utomhus. Själv tillhör jag dem vars gråbleka ben inte direkt kommer till sin rätt om de exponeras i dagsljus och som verkligen föredrar lägre temperaturer än vad det är för tillfället. Det blir lätt litet för mycket av det där sommarglättiga, särskilt nu när semestern i princip är slut och jobbet faktiskt står och väntar runt hörnet.

Alltså. Det här går inte längre. Jag behöver ett annat stämningsläge, utan att någon tjatar om sol, rosévin eller badstränder. Det känns som det är dags för något mörkare, dystrare. Dags för hopplöshet och tjurig domedagsromantik. Det är helt enkelt Dags För Dystopier.

En dystopi är en negativ vision av ett framtida samhälle, alltså motsatsen till utopin som är ett drömsamhälle. I denna framtid har samhället utvecklats till att bli totalitärt och ganska omänskligt. Vanligt är att de styrande kräver total kontroll över alla människor, både rent kroppsligt (till exempel när och om man får föda barn) och ifråga om vad man får tänka och säga. Viktigt att notera är att en dystopi inte är samma sak som postapokalyps, där samhället brutit samman helt och hållet. Det finns dock mellanformer, där det dystopiska samhället uppstått som en efterföljd till någon stor katastrof.

Att tänka kring en möjlig dystopisk utveckling verkar ha legat nära till för människor så länge mer avancerade samhällsformer existerat, för de förekommer redan under antiken (se Platon, till exempel). De klassiska dystopierna är dock från mitten av 1900-talet, då stora krig, totalitära regimer och en allt snabbare teknologisk utveckling gjorde att många undrade vartåt mänskligheten var på väg egentligen. En av de första är Jevgenij Zamjatins Vi, som skrevs i Ryssland under åren efter den ryska revolutionen. Den utkom för första gången 1928 och blev en viktig inspirationskälla för många andra författare. Bland de mest kända dystopierna kan man nämna 1984 av George Orwell (1949), Brave New World av Aldous Huxley (1931), Farenheit 451 av Ray Bradbury (1953) och A Clockwork Orange av Anthony Burgess (1963). Man får heller inte glömma Kallocain av Karin Boye (1940).

Nu för tiden är förmodligen postapokalyps en vanligare genre, men det betyder inte att dystopin spelat ut sin roll. Det kommer ständigt nya skildringar av framtida kontrollsamhällen, Hungerspelen är ett exempel som är nästan övertydligt eftersom det varit en av de mest bästsäljande böckerna på senare år. Men det finns flera, till exempel Wool av Hugh Howey, Veronica Roths Divergent-serie och Lauren Oliviers Delirium-böcker. På sätt och vis skulle man kunna säga att dystopier läses som aldrig förr, men samtidigt kan man konstatera att det framför allt verkar röra sig om YA-böcker. Är det kanske så att det är i första hand inom ungdomslitteraturen man vågar lufta oron inför framtiden utifrån olika skräckscenarier, och inte inom den mer renodlade vuxenlitteraturen? Detta dock sagt med förbehållet att det långt ifrån bara är ungdomar som läser till exempel Hungerspelen. Många vuxna, inklusive jag själv, läser gärna de här böckerna.

Dystopier är alltså det läsprojekt som jag antydde var på gång i månadssammanfattningen för juli. Jag har inte bestämt exakt vilka böcker jag skall läsa eller hur många, men ett antal av de klassiska dystopierna hade jag tänkt ta mig igenom. Visserligen är det här i princip bara böcker jag läst förut, men de är definitivt värda en omläsning. Detta inte minst för att de blir rätt annorlunda när de ställs emot samtiden. Många av de här böckerna läste jag i de sena tonåren, vilket innebär slutet av 1980-talet, den tid då det kalla kriget drog sina sista suckar och man inte ens hade hört talas om internet. Det skall bli intressant att se hur de framstår idag, när världen faktiskt blivit rätt annorlunda på de decennier som gått.