Nyårslöften ... nej då!

Nytt år betyder inte nödvändigtvis nyårslöften, för inför 2014 kan jag inte komma på något jag skulle vilja lova. Förra året hade jag däremot ett par stycken, det var att jag skulle läsa mer serier och klassiker samt att jag skulle införa månadssammanfattningar på bloggen. Och faktiskt har jag uppfyllt alla tre, helt utan problem.

Tanken med nyårslöften är att de inte bara skall vara ambitioner som man tappar bort efter ett par veckor, utan att det skall bli en god vana som man inte behöver kämpa för att upprätthålla. Nu var mina tre löften från förra året egentligen rätt mesiga, särskilt som serier och klassiker är något som jag har genom åren läst mycket och inte alls behöver tvinga mig för att fortsätta med. Men ändå.

Nej, är det något jag kan lova inför 2014 så är det att fortsätta läsa böcker som jag tror att jag kommer gilla, förhoppningsvis kommer många av dem att vara riktigt bra. Dessutom kommer jag helt säkert fortsätta att vara konstant nyfiken på böcker jag ännu inte har läst, både nya och gamla. Jag kan lova att jag garanterat kommer peppa stenhårt inför en del nya böcker under 2014, men det gör jag ju alltid, varje år. Inget nytt alltså. Kanske är mitt säkraste nyårslöfte att jag kommer försöka se till att allt fortsätter som vanligt här på bloggen? Så får det bli, och ha ett riktigt GOTT NYTT ÅR allihopa!

Den gula hästen

När det är långhelg och många lediga dagar, då kan man ta tillfället i akt att läsa några av alla de där böckerna som ligger på hög och väntar. Eller så rotar man igenom bokhyllan och hittar en sliten och lätt sönderfallande sak som känns som lagom lättsam för stunden. Gamla deckare passar bra i sådana sammamhang, och den bok jag plockade fram just den här julen var Agatha Christies Den gula hästen (The Pale Horse).

Den gula hästen är en ganska sen Christie, och det är inte miss Marple eller Poirot som är mysterielösare den här gången. Den rollen har istället Mark Easterbrook, historiker med mongolisk arkitektur som specialområde. Han är bosatt i London, närmare bestämt i Chelsea där han går på espressobarer och betraktar ungdomar i för honom obegripliga kläder och frisyrer. Det är 1960-tal, men Mark tillhör inte riktigt den unga coola generationen. I alla fall inträffar en serie till synes orelaterade dödsfall i hans närhet, vilket skulle kunna ha naturliga förklaringar. Enligt polisen finns det ingen anledning att misstänka mord. Men det hela kan också på något sätt ha att göra med de mystiska kvinnor (häxor, säger de själva) som bor i det nedlagda värdshuset Gula hästen.

Den gula hästen är en rolig bok att läsa, både för den lätt storögda tidsskildringen av det tidiga 1960-talet (boken kom ut 1961) och för de mysrysliga häxorna som är så överdrivna att det hela bara kan bli rätt charmigt. Själva upplösningen är dock inte det intressanta med boken och tyvärr får den mig att komma ihåg varför jag ytterst sparsamt konsumerar sådana här pusseldeckare. Det blir alltid ganska konstruerat och tillrättalagt när trådarna skall dras ihop och mördaren obönhörligt avslöjas. Men ändå, i sin genre är Den gula hästen ett utmärkt alternativ att plocka fram när man känner för några timmars litet lagom och trevlig läsning.

Bästa böckerna under 2013

Som sagts många gånger förut här på bloggen har 2013 varit ett helt sjukt bra år när det gäller bokutgivning. Inte minst har ett antal riktigt tunga namn kommit med nya böcker och förväntningarna har tidvis legat på närmast ohälsosamt höga nivåer. Men åtminstone när det gäller de böcker som jag peppat mest för är det bara att konstatera: på det stora hela har de här författarna levererat, med besked.

När det då är dags att se bakåt och plocka ut favoriterna i det gångna årets utgivning är det därför på sätt och vis inte enkelt att välja, för de tänkbara kandidaterna är så många. Samtidigt vet den som följer den här bloggen att det finns några som jag fastnat mer för än andra och som verkligen förtjänat sina hedersplatser i min bokhylla. Särskilt svårt att tippa vilka böcker som kommer att nämnas nedan är det inte egentligen. Alltså, årets bästa böcker 2013 är enligt min mening följande:

Årets bästa bok: NOS4A2 av Joe Hill 
Det här var verkligen inte ett svårt val. Visst har det kommit många bra böcker under året, men det finns en som jag verkligen tokälskat: NOS4A2. Mörker, skräck och en storslaget galen historia ... det är vägen till mitt hjärta för en bok! Nej, det var inte någon slump att jag kommit tillbaka till den många gånger här på bloggen och att det var den jag citerade ur på julafton (även om jultemat har något att göra med just den saken).

Käraste återkomsten: The Goldfinch av Donna Tartt
Självklart måste The Goldfinch också få vara med bland årets bästa. Visserligen var inte Donna Tartts förra bok riktigt i min smak, men det var ändå omöjligt att inte hoppas på något riktigt bra av författaren till en av de böcker som jag älskat mest någonsin. Men The Goldfinch är inte någon ny The Secret History, utan mycket mer än så. Varenda ord in den här tegelstenen känns perfekt avvägt, varenda mening kan läsas om och om igen för att de alla är så välkomponerade och innehållsrika. The Goldfinch är kvalitet in i minsta bisats (och bisatserna är många!).

Bästa svenska bok: Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Återigen ett helt givet val. En värdig avslutning på en trilogi som tillhör de bättre jag läst på svenska på många år, sorgligt bara att det nu inte finns fler delar att se fram emot...

Bästa serie: Locke & Key av Joe Hill och Gabriel Rodriguez
Se där, Joe Hill dyker upp i ännu en kategori! Men så är Locke & Key en av de bästa serierna just nu. Jag har under året läst alla delar som än så länge getts ut (den femte kom i somras, den sjätte och sista förhoppningsvis snart).

Bästa fackbok: Expeditionen – Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Det kan kanske tyckas litet konstigt att ha med kategorin bästa fackbok eftersom jag bara skrivit om en enda sådan under året. Den här bloggen tar ju normalt inte upp fackböcker alls, även om en och annan av olika anledningar kan smita med ibland. Av jobbmässiga skäl läser jag dock mycket framför allt inom ämnet historia, så jag har både bra koll på vad som ges ut och är van att både läsa och recensera sådana böcker. Expeditionen valde jag att skriva om på bloggen för att det var en så fantastisk bok, den gick ju bara inte att sluta läsa! Det här är en bok som andas oändligt mycket kärlek till sitt ämne, samtidigt som den är välskriven och fylld med bilder, utdrag ur källor och annat material som man kan bli sittande med hur länge som helst.

Förutom de ovan nämnda böckerna har det också kommit många andra under 2013 som är riktigt läsvärda. Bland alla tänkbara bubblare vill jag särskilt nämna The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman, Wool av Hugh Howey (med reservation för att den kanske kom redan 2012?), Joyland av Stephen King, An inquiry into love and death av Simone St James, Six Years av Harlan Coben, Den mörka staden av Carrie Ryan och Doktor Joseph av Andreas Roman. Men utöver dem finns det också väldigt många andra att välja på, vilket gör att 2013 helt enkelt kan utnämnas till det bästa bokåret på länge.

Vågar vi hoppas att 2014 för med sig lika mycket intressanta böcker? Det finns tecken som tyder på det, mer nyheter om nästa år kommer inom kort. Men då uppstår också den inte minst lika viktiga följdfrågan: när skall jag egentligen ha tid att läsa allting? Va?

zombiesteampunk

Av något oklara skäl kändes zombiesteampunk som helt rätt sak att läsa över juldagarna. Det visade sig vara ett bra val, för Susan Dennards A Darkness Strange and Lovely passade utmärkt att klämma in mellan julmatsätande och tv-tittande. Precis som i Something Strange and Deadly, den första boken i serien, får vi här steampunk med mystiska maskiner, vackra klänningar, litet romantik och ständiga zombieattacker. Och precis som i första boken är uppföljaren riktigt trevlig läsning. Det är ganska spännande, romantik i rätt små doser (lagom för mig!) och en hjältinna som kan ta vara på sig utan att vara varken överdrivet superstark eller så där otroligt vacker som huvudpersonerna alltför ofta är i böcker nuförtiden.

Utan att avslöja handlingen i första boken kan jag säga att efter det som hände där är huvudpersonen Eleanor i en rätt svår situation. Hon är i det närmaste pank, de flesta vännerna har vänt henne ryggen (zombier, uuugh!), kärlekslivet är verkligen inte på topp och hon har ... förlorat en hel del (inga spoilers här, men den som läst första boken förstår vad jag menar). Frågan är dessutom om zombiepaniken verkligen är över, eller om det finns risk att den kommer tillbaka. Både för att söka skydd och för att ta itu med zombieproblemet en gång för alla söker Eleanor upp en grupp av zombiejägare som hon tidigare fått hjälp av. De befinner sig nu i Paris, så det är dit hon måste åka. Och där finns också synnerligen aggressiva och bitska zombier.

A Darkness Strange and Lovely är sympatisk inte minst för att ingenting är så enkelt i den. Även om det finns vissa riktigt läskigt onda typer i boken, är det i övrigt inte alltid så lätt att avgöra vem som står på den "goda" sidan – eller ens vad det där goda är för något. Visst, det är fel att döda andra eller göra dem till zombier, men är det helt fel att använda litet magi ibland? Eller riskerar man bara att råka riktigt illa ut då? För Eleanor blir valen svåra, när hon för att rädda livet på sig själv måste lita på personer som i längden kan visa sig vara ytterst farliga – eller som kanske inte är det. Men det kan hon inte veta förrän det är för sent.

Som huvudperson är Eleanor som sagt inte någon vek och vacker liten varelse, men inte heller som den alltid lika starka och självsäkra Alexia Tarabotti (även om de bägge gärna bär parasoll och åker luftskepp). Istället är hon en rätt normal och vanlig person, vilket fungerar väldigt bra i handlingen. Hon försöker göra vad hon måste för att rädda sig själv och sina närmaste, men det är inte särskilt enkelt när det är mörka krafter i rörelse.

När jag läste Something Strange and Deadly tyckte jag att slutet var rätt chockerande, men så blir det inte den här gången. A Darkness Strange and Lovely innehåller inte någon avslutad handling, utan det hela är uppenbarligen tänkt att fortsätta i åtminstone en bok till. Men spännande är det, så jag tänker definitivt läsa vidare så fort tillfälle ges. Den tredje delen, med titeln Strange ever and after, kommer enligt uppgift nästa sommar, så tills dess får jag ge mig till tåls.

God jul!

"After all: Christmas is just a state of mind, and as long as you keep a little holiday spirit in your heart, every day is Christmas Day."

Visst låter det fint, det där citatet ur en av årets allra bästa böcker: Joe Hills NOS4A2. Fast den som läst boken vet att det egentligen i sitt rätta sammanhang är isande otäckt, men det kan vi strunta i för stunden. Istället önskar jag er alla kära läsare en riktigt God Jul. Ta en fladdermuspepparkaka och ha det så bra var du än är!

Har du varit riktigt snäll kanske tomten kommer med julklappar fyllda med böcker. Eller så blir det Charlie Manx som kommer istället. Lycka till i sådana fall...

Salamandertider

Folk prövar olika metoder för att slippa ha någon som trängs på sätet intill dem på bussen. Man kan lägga väskan där, sätta sig på ytterplatsen eller bara i allmänhet bre ut sig så att ingen tycker det är värt att försöka tränga in sig. En person som tar den här kampen om sittplatserna på bussen till hittills oanade nivåer är Helena Dahlgren, för efter att ha läst hennes nya novell Salamandertider kommer ingen att våga sätta sig bredvid henne.

Salamandertider är en slags övernaturlig stalkerhistoria, mer suggestivt kuslig än rent ut skrämmande. Vad det hela går ut på tänker jag inte avslöja, men att det hela utspelar sig i kollektivtrafiken framgår av omslaget. Skräckinslag som placeras i en vardaglig miljö är ett väl beprövat knep som fungerar alldeles utmärkt även här. Dessutom får det en att tänka till, kanske borde man vara mer försiktig på bussen på väg till jobbet? Är de andra passagerarna egentligen är mycket mer mystiska än man kan ana när man ser dem gråbleka och trötta om morgnarna?

Eftersom Salamandertider utspelar sig i december passar den att läsa vid den här tiden, precis före jul. Så här när dagarna är som kortast på året kan man väl behöva en extra dos med mörker, om än i litterär form? Det kan aldrig bli för mörkt, vet ni.

Och så tycker jag att titeln är helt underbar, jag vill bara säga den om och om igen. Salamandertider, salamandertider, salamandertider!

Recensionsexemplar från Mix förlag.

Bokbloggare mot rasism

"Bokbloggare mot rasism" är dagens tema på ett stort antal bokbloggar just idag. För egen del tänkte jag i det här sammanhanget passa på att skriva om det här med att böcker förmedlar värderingar och speglar vårt samhälle. Litteraturen har en makt att påverka, för den som beskriver en verklighet påverkar samtidigt hur den som läser ser på sin omvärld. Och det gäller oberoende av genre, oavsett om det är realistiska samtidsskildringar eller ren fantastik. Om kvinnor alltid skildras som underordnade och svaga, då framstår det som naturligt med ett samhälle som inte är jämställt. Och om litteraturen alltid är begränsad till människor med gråblek hudfärg, då blir ett segregerat samhälle också en slags naturtillstånd.

Av det här resonemanget följer att det inte räcker med att det finns böcker som tar upp frågor kring rasism, jämställdhet och lika rättigheter. Alla sorters människor måste också finnas med helt naturligt i litteraturen, annars upprätthålls ju en sorts segregation även där. Det kan inte vara så att vissa alltid definieras utifrån hudfärg och religion eller förföljelser de utsätts för på grund av detta. Missförstå mig inte, det är otroligt viktigt att uppmärksamma missförhållanden av alla de slag. Men om man istället för människor bara ser offer, då blir de ju ändå en sorts "den andra" även om det är gjort i all välvilja. Segregationen fortsätter att reproduceras.

En författare som jag vill framhålla i det här sammanhanget är Ben Aaronovitch, som jag hyllat här på bloggen flera gånger förut. Han gör just det där jag efterfrågar, nämligen skildrar det moderna multikulturella England på ett sätt som ligger långt ifrån de helbleka Morden i Midsummer-varianter man så ofta får annars. Här förekommer personer med den mest skiftande etnisk bakgrund, så som det i verkligheten är i London. Alla sorters människor får vara med på sina villkor och vara trevliga, osympatiska eller helt dumma i huvudet, bara för att de är sådana.

Huvudpersonen Peter Grant är polis, trollkarlslärling och till hälften svart. Det är en rätt udda kombination inte bara för att polisarbete knappast inkluderar jakt på mordiska demoner. Ni vet, de trollkarlslärlingar som förekommer inom fantastiklitteraturen brukar inte ha Peters hudfärg. Och det här är en poäng som är otroligt viktig: jo, det kan handla om magi, spöken och skräck och ÄNDÅ skildra samhället så som det faktiskt ser ut. Att en del av handlingen i en bok är totalt hitte-på behöver inte betyda att ingenting skall kunna kännas igen från den värld vi lever i idag.

Poliserna hos Ben Aaronovitch är ibland blonda och blåögda, som Peters kompis och kollega Leslie. Men det förekommer också bland annat en kvinnlig polis som bär slöja och som skildras som en helt supercool person – som inte definieras bara av den där slöjan. Det är dock inte så att Ben Aaronovitch helt bortser från fördomar och stereotyper. Till exempel när Peter möter en äldre herre anställd vid Bodleian Library blir denne först rätt ställd över att han inte har samma utseende som lärlingar förr uppenbarligen har haft. Men huvudsaken med de här böckerna är inte problematisera sådana saker, utan att vara spännande, otäcka och otroligt underhållande. Att handlingen inte öppet fokuserar på att bekämpa fördomar eller rasism betyder inte att de inte fyller den funktionen – tvärtom. Just genom att de inkluderar många sorters människor fungerar Ben Aaronivitch böcker effektivt på just det sättet.

Ben Aaronovitch har hittills skrivit fyra böcker om Peter Grant: Rivers of London, Moon over Soho, Whispers underground och Broken homes. Jag rekommenderar dem starkt – de är på många sätt bland det bästa som finns att läsa just nu!