Sommar och städning

I år har jag knappt lyssnat på en enda av radions sommarpratare, men idag kommer en av dem som jag verkligen inte vill missa. Det är dags för Bea Uusma och på SR:s hemsida beskriver hon sitt program så här: 

"I femton år har jag försökt komma fram till en öde ö i Norra ishavet, trots att jag egentligen hatar att frysa. Jag ska berätta om när jag äntligen lyckades. Jag kommer prata om ett stulet revben i ett vadderat kuvert på Ica Dalagatan. Om paniken man får när man har råkat äta lera från Nordpolens havsbotten och inser att den kanske är full av bakterier, tidigare okända för mänskligheten. Dessutom ska jag spela ljuden från havsdjupen, som ingen kan förklara varifrån de kommer."

För alla som läst Expeditionen – Min kärlekshistoria låter det här underbart, för den boken innehåller så mycket fascinerande saker som man vill veta mer om. Och då menar jag inte i första hand fakta om själva expeditionen (även om den är intressant i sig) utan framför allt om Bea Uusmas efterforskningar, som ju innefattande ett antal polarresor, många arkivbesök och sådant som den där historien med revbenet som nämns ovan. 

I eftermiddag hade jag ändå tänkt röja litet i bokhyllorna hemma och flytta över en del böcker till den nya hylla som jag nyligen införskaffat (och lyckats klämma in i ett hörn i lägenheten). Förhoppningsvis kommer bokhögskaoset att minska åtminstone för en tid, även om jag givetvis vet att det snart är lika fullt igen. Hur som helst blir det perfekt att städa runt bland böckerna och lyssna på Bea Uusma samtidigt. Med tanke på att det ska bli 30 grader varmt – hemma hos mig betyder det tyvärr nästa samma temperatur inomhus – så låter Nordpolen som rätt plats att drömma sig bort till... 

Och alla vi som gillar riktigt gamla döingar får inte heller glömma att genetikforskaren och neandertalexperten (med mera) Svante Pääbo sommarpratar 14 augusti. Det tänker jag också lyssna på! 

Bästa böckerna under 2013

Som sagts många gånger förut här på bloggen har 2013 varit ett helt sjukt bra år när det gäller bokutgivning. Inte minst har ett antal riktigt tunga namn kommit med nya böcker och förväntningarna har tidvis legat på närmast ohälsosamt höga nivåer. Men åtminstone när det gäller de böcker som jag peppat mest för är det bara att konstatera: på det stora hela har de här författarna levererat, med besked.

När det då är dags att se bakåt och plocka ut favoriterna i det gångna årets utgivning är det därför på sätt och vis inte enkelt att välja, för de tänkbara kandidaterna är så många. Samtidigt vet den som följer den här bloggen att det finns några som jag fastnat mer för än andra och som verkligen förtjänat sina hedersplatser i min bokhylla. Särskilt svårt att tippa vilka böcker som kommer att nämnas nedan är det inte egentligen. Alltså, årets bästa böcker 2013 är enligt min mening följande:

Årets bästa bok: NOS4A2 av Joe Hill 
Det här var verkligen inte ett svårt val. Visst har det kommit många bra böcker under året, men det finns en som jag verkligen tokälskat: NOS4A2. Mörker, skräck och en storslaget galen historia ... det är vägen till mitt hjärta för en bok! Nej, det var inte någon slump att jag kommit tillbaka till den många gånger här på bloggen och att det var den jag citerade ur på julafton (även om jultemat har något att göra med just den saken).

Käraste återkomsten: The Goldfinch av Donna Tartt
Självklart måste The Goldfinch också få vara med bland årets bästa. Visserligen var inte Donna Tartts förra bok riktigt i min smak, men det var ändå omöjligt att inte hoppas på något riktigt bra av författaren till en av de böcker som jag älskat mest någonsin. Men The Goldfinch är inte någon ny The Secret History, utan mycket mer än så. Varenda ord in den här tegelstenen känns perfekt avvägt, varenda mening kan läsas om och om igen för att de alla är så välkomponerade och innehållsrika. The Goldfinch är kvalitet in i minsta bisats (och bisatserna är många!).

Bästa svenska bok: Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Återigen ett helt givet val. En värdig avslutning på en trilogi som tillhör de bättre jag läst på svenska på många år, sorgligt bara att det nu inte finns fler delar att se fram emot...

Bästa serie: Locke & Key av Joe Hill och Gabriel Rodriguez
Se där, Joe Hill dyker upp i ännu en kategori! Men så är Locke & Key en av de bästa serierna just nu. Jag har under året läst alla delar som än så länge getts ut (den femte kom i somras, den sjätte och sista förhoppningsvis snart).

Bästa fackbok: Expeditionen – Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Det kan kanske tyckas litet konstigt att ha med kategorin bästa fackbok eftersom jag bara skrivit om en enda sådan under året. Den här bloggen tar ju normalt inte upp fackböcker alls, även om en och annan av olika anledningar kan smita med ibland. Av jobbmässiga skäl läser jag dock mycket framför allt inom ämnet historia, så jag har både bra koll på vad som ges ut och är van att både läsa och recensera sådana böcker. Expeditionen valde jag att skriva om på bloggen för att det var en så fantastisk bok, den gick ju bara inte att sluta läsa! Det här är en bok som andas oändligt mycket kärlek till sitt ämne, samtidigt som den är välskriven och fylld med bilder, utdrag ur källor och annat material som man kan bli sittande med hur länge som helst.

Förutom de ovan nämnda böckerna har det också kommit många andra under 2013 som är riktigt läsvärda. Bland alla tänkbara bubblare vill jag särskilt nämna The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman, Wool av Hugh Howey (med reservation för att den kanske kom redan 2012?), Joyland av Stephen King, An inquiry into love and death av Simone St James, Six Years av Harlan Coben, Den mörka staden av Carrie Ryan och Doktor Joseph av Andreas Roman. Men utöver dem finns det också väldigt många andra att välja på, vilket gör att 2013 helt enkelt kan utnämnas till det bästa bokåret på länge.

Vågar vi hoppas att 2014 för med sig lika mycket intressanta böcker? Det finns tecken som tyder på det, mer nyheter om nästa år kommer inom kort. Men då uppstår också den inte minst lika viktiga följdfrågan: när skall jag egentligen ha tid att läsa allting? Va?

Vad var det jag sade...

Ser man på, idag kom nomineringarna till Augustpriset och i fackboksklassen finns Bea Uusmas Expeditionen – Min kärlekshistoria. Precis som jag skrev så sent som igår kväll här på bloggen är det en bok att tokälska för alla som intresserar sig för gamla döda kroppar, medicinsk forskning och riktigt obehagliga historiska händelser. Fast litet bredare än så är nog den potentiella läsekretsen, för det här är en bok skriven med verklig passion för sitt ämne. Men glöm inte: ni måste läsa den illustrerade utgåvan. Inte den andra!  

Den stora besattheten

Expeditionen – Min kärlekshistoria handlar på sätt och vis om ingenjör Andrés misslyckade ballongfärd över Nordpolen. Fast i ännu högre grad är det en skildring av Bea Uusmas sökande efter ledtrådar till vad som egentligen hände med besättningsmedlemmarna André, Fraenkel och Strindberg. För det är faktiskt rätt konstigt. Efter att ha lämnat sin störtade ballong och vandrat i ett antal veckor över isen lyckas de tre ballongfararna sätta sig i säkerhet på en liten ö (Vitön). De har tält, varma kläder, mat, vapen (mot isbjörnar) och mediciner. Ändå dör de alla tre, uppenbarligen bara ett par dagar efter att de kommit till ön. Det finns många tänkbara dödsorsaker, som till exempel att de ätit kött med trikiner, men skrapar man på ytan håller inte någon av de förklaringsmodeller som brukar föras fram när det gäller Andréexpeditionen. Så vad var det då egentligen som hände?

Om Bea Uusma blivit närmast besatt av att få svar på frågorna om vad som hände med Andrés polarexpedition, så blir jag lika fanatiskt förtjust i den här boken. Jag kunde verkligen inte släppa den, så fascinerande tyckte jag att följa med i analyser av revben, detaljstudier av besättningsmedlemmarnas dagböcker och noggranna genomgångar av hypotetiska dödsorsaker, kompletta med medicinska förklaringar. Boken finns i två versioner, en med bara text och en med illustrationer. Jag läste den med bilder i, och hävdar bestämt att det är den man måste läsa. Att få se bilder på dagböcker och besättningsmedlemmarnas packning som de släpade med sig på tunga slädar över isen skapar en känsla av att vara närvarande. Att läsa om det vindpinade lägret på Vitön är en sak, att se det på bild något helt annat.

Dessutom får vi i detalj uppritade förklaringar av skadorna på de tre personerna, kartor över lägret med kroppsdelar (jo, just det), tält, packning och diverse föremål inplacerade. Det är en stor mängd små pusselbitar som försiktigt fogas samman så att man kan ana ett mönster. Kanske inte någon slutgiltig förklaring, men i alla fall tillräckligt mycket för att man skall kunna bilda sig någon slags uppfattning om vad som troligtvis hände (och kunna avfärda sådant som inte kan stämma). Just det här att det inte presenteras någon entydig lösning gillar jag. Det är snarare så att läsaren får följa med i en forskningsprocess som aldrig kan bli helt avslutad. Det finns fler trådar att följa upp, fler analyser som kan ge nya svar. För visst kommer Bea Uusma aldrig bli helt färdig med den här expeditionen och de människor som genomförde den?  

Som framgått verkligen tokälskar jag den här boken, och en anledning till det är sättet den är skriven på. Det är korta, luftiga texter utan onödiga utvikningar, varvat med bilder, sammanställningar och utdrag ut dagböcker och brev som expeditionsmedlemmarnas själva skrivit samt Beas Uusmas egna reflektioner från sina resor i polarområdena. Den här blandningen av olika sorters texter fungerar utmärkt för att både belysa väsentliga faktauppgifter och att sätta stämningen. Utan att fastna i långa beskrivningar dras läsaren effektivt med rent känslomässigt i sökandet efter ledtrådar, samtidigt som man lär känna människorna som deltog i expeditionen. Det gäller inte minst Nils Strindberg, som var 24 år och nyförlovad. Det är extremt hjärteknipande att läsa hans brev hem till fästmön, med vetskapen om att de aldrig fick återse varandra igen. 

Expeditionen – Min kärlekshistoria är om man fördjupar sig i den också en riktigt otäck bok. Vana läsare av den här bloggen vet att jag är en sedan många år ytterst förhärdad skräckläsare som verkligen inte brukar skrämmas särskilt lätt. Men Bea Uusma lyckas på ett sätt som berör förmedla känslan av hur osannolikt hemskt slutet blev för André, Fraenkel och Strindberg. Tänk er själva: ingen vet var de är någonstans, de är fast på en öde ö som ingen känner till, inom ett par dagar väntar en många månader lång polarvinter helt utan dagsljus. Runt omkring finns bara isbjörnar och is, ingenting annat. Inga båtar kommer till den här platsen, så de kan inte vänta sig någon räddning. Så börjar de av någon anledning dö, en efter en. Men marken är frusen, så det går inte att begrava den som avlidit. Den som är sist kvar sitter alltså där alldeles ensam med två döda kroppar och vetskapen om att ingen kommer att komma för att hjälpa honom. Gaaah..! 

Men alltså, det här är en otroligt intressant bok, åtminstone för den som gillar gamla döda kroppar, medicinsk forskning och riktigt obehagliga historiska händelser. Jag kan inte heller låta bli att smittas av Bea Uusmas enorma entusiasm för det hon undersöker, det är precis som bokens titel säger verkligen en kärlekshistoria. Och visserligen ägde den här expeditionen rum i slutet av 1800-talet, men boken kan ändå rekommenderas till mossliksfalangen av #boblmaf. Ni kommer att älska varenda sida!