Fantastika drar igång

Så var det äntligen dags för Fantatiska, årets Swecon som hålls i Dieselverkstaden i Nacka. Fredagen började med bland annat intervju med Jo Walton, en av hedersgästerna. Att hon var en bra författare visste jag sedan tidigare, men hon visade sig under intervjun också vara riktigt underhållande att lyssna på. Hon pratade bland annat om hur Among Others hade fått henne att inse att hon inte alls var en så udda person som hon själv hade trott. Samma bok hade dock dessutom fått många att tro att de på något sätt kände henne, bara för att de var lika boknördiga som huvudpersonen (och Jo Walton själv uppenbarligen). Men så självbiografisk tyckte hon verkligen inte att Among Others var...

Fredagen bjöd också på intressanta paneldiskussioner, och fler sådana lär det bli idag, samt mycket annat. En mer utförlig rapport kommer framöver!

Höstläsningsböcker

Hur har ni det där ute i höstmörkret? Själv balanserar jag übermycket jobb med halsont, men har lyckats läsa en del mellan varven också. Det MÅSTE jag för att hinna med mig själv!

Och ser man på vilka två små älsklingar som dök upp i brevlådan idag: två helt färska böcker av Diane Setterfield respektive Carol Goodman. Svarta fåglar är det på bägge omslagen, visst ser de verkligen ut att vara perfekt höstläsning?

Fast det blir inte nu till helgen jag börjar läsa de här böckerna, för då är det ju dags för årets Swecon. Fantastika hålls här i Stockholm fredag till söndag och på programmet finns många spännande punkter. Vi ses kanske där?

Drömgångare

Drömgångare (The Bone Season) av Samantha Shannon utspelar sig i ett dystopiskt framtida Storbritannien, där människor med klärvojanta förmågor jagas av myndigheterna. Paige är en av dem, och hon har dessutom en både sällsynt och kraftfull förmåga. Hon är en "drömgångare", som kan att ta sig in i andras medvetanden –  och samtidigt skada eller till och med döda dem. I London är hon i klorna på ett gangstersyndikat som utnyttjar klärvojantas förmågor för sina syften, vilket kanske inte alltid är så roligt. Hon är dock hellre där än blir infångad av myndigheterna, för då vet ingen vad som händer. Alla som åker fast försvinner, det är allt Paige vet. Själv kommer hon dock så småningom få veta att den värld hon lever i är mycket mer komplicerad än hon hittills känt till. Det finns dessutom andra som också är i högsta grad intresserade av att utnyttja hennes särskilda förmågor.

Samantha Shannon är ytterligare en i raden av författare som sägs vara "den nya J.K. Rowling". Det är hon väl knappast, men jag tyckte ändå att Drömgångare var trevlig läsning i sin genre. Det man kan invända emot är att det här är en bok som inte gör det helt lätt för sig. Samantha Shannon har konstruerat en värld som på sitt sätt är väldigt invecklad. Det finns en otrolig mängd klärvojanta och blir ganska snart stört omöjligt att hålla ordning på terminologin. Vad är skillnaden mellan en kartomantiker och en rabdomantiker, till exempel. Men man behöver inte lära sig allt det där, boken fungerar utmärkt om man struntar i alla namn och bara hänger med i handlingen istället. Även om man inte kommer ihåg varje persons titel, så är det ingen risk att man blandar ihop dem eller missförstår vad som händer.

Drömgångare är urban fantasy med en tuff tjej i huvudrollen, inte helt ovanligt om man ser till de senare årens bokutgivning. Rätt förutsägbart är det också vad som kommer hända, men det är ändå spännande läsning. Huvudpersonen Paige är litet lagom kantig, men på samma gång sympatisk och handlingskraftig. Övriga personer lär man dock inte känna särskilt väl, även om den så kallade väktaren framstår som en intressant person (eller vad han nu är). Sådär väldigt originell är Drömgångare alltså inte, men kan verkligen rekommenderas till den som vill hitta något nytt att läsa efter att ha avverkat böcker som Divergent och Hungerspelen. Vi kommer säkert få höra mer om Samantha Shannon i framtiden, om inte annat verkar det bli fler böcker i serien om drömgångaren Paige. Hoppas bara att den mystiske väktaren får vara med på ett hörn i nästa bok också...

Recensionsexemplar från Modernista

Nobelprisspekulationer även här

Så var det återigen dags, i morgon kommer Svenska akademiens ständige sekreterare kliva ut genom den där dörren i Börssalen och tala om namnet på den författare som blivit årets litteraturpristagare. Själv brukar jag inte engagera mig så där väldigt djupt i vem det blir, men det går ändå inte att låta bli att vara nyfiken.

Jag tänker inte tippa årets pristagare, däremot framhålla två författarskap som jag definitivt tycker borde vara värda att belöna. Den första är Margaret Atwood som nyligen kommit ut med MaddAdam, den tredje delen i hennes dystopiska trilogi där också Oryx & Crake och Year of the Flood ingår. Hon har en lång rad mycket bra böcker bakom sig, för egen del tycker jag också att bland annat The Robber Bride var en verklig läsupplevelse.

Mitt andra förslag är Joyce Carol Oates – ständigt omtalad som Nobelpriskandidat, men verkar ändå aldrig komma på tal när det verkligen gäller (tja, inte för att man vet vad akademien egentligen tycker, men det är intrycket som ges). Och när jag såg omslaget till hennes senaste bok, The Accursed, tyckte jag att det kändes som "gå och dränk er, Svenska akademien!" Visserligen är det väl inte rätt att kalla det här för en vampyrbok, men det är nog tillräckligt mycket gotisk skräck för att diskvalificera Oates som potentiell pristagare. Med tanke på vilken total beröringsskräck akademien verkar ha för litteratur med fantastikinslag är det inte särskilt troligt att priset någonsin blir hennes. Synd, tycker jag och hoppas att jag har fel på den här punkten.

Varken Margaret Atwood eller Joyce Carol Oates är som bekant särskilt originella förslag i sådana här sammanhang, men jag vill ändå passa på att framhålla dem bägge. De är strålande författare, men i ärlighetens namn har de oddsen emot sig: dels är de engelskspråkiga, dels är de kvinnor. Det brukar inte direkt vara en vinnande kombination, och efter Doris Lessing får vi nog vänta många år på ytterligare en. I alla fall: Go, team Margaret och Go, team Joyce!

Lacey Flint är tillbaka

Odödlig är S.J. Boltons senaste bok, den som på engelska har titeln Like this, forever. I den möter vi återigen polisen Lacey Flint, som dock är sjukskriven efter äventyren i Camebridge i den förra boken (Dead Scared/Livrädd). Den här gången kretsar handlingen kring en seriemördare som kidnappar och döda unga pojkar. Det är fasansfulla mord, så hemska att till och med vana utredare som Dana Tulloch inte kan undgå att bli riktigt illa berörda. Frågan är dessutom om man kan hitta mördaren innan han hinner slå till igen, innan nästa pojke försvinner.

Här har vi alltså tredje boken om Lacey Flint – tyvärr, måste jag säga. Odödlig är stundtals verkligen spännande, det är absolut en bladvändare för den som gillar blodiga deckare. Problemet är bara Lacey Flint och polischefen Dana Tulloch, trots att de skall föreställa huvudpersoner känns de väldigt platta och på något sätt helt enkelt överflödiga. Jag kan inte låta bli att önska att S.J. Bolton hade låtit bokens verklige huvudperson, pojken Barney, få sällskap av ett annat gäng poliser som skötte utredningen. Och då har vi ännu inte kommit fram till mannen med de lysande turkosa ögonen, Mark Josebury. Han och Lacey är tillsammans som två truliga tonåringar som överhuvudtaget inte vet hur man har en relation med någon annan. De kan inte kommunicera och har känslor som är otroligt draaamatiska på ett sätt som bara framstår som barnsligt. Barney och hans jämnåriga kompisar beter sig mycket mer vuxet än vad de gör. Jag hoppas att Lacey, Mark och Dana kan få semester ett tag nu, för det är ju de här återkommande karaktärerna som drar ned betyget på boken.

Nej, om man skummar de för handlingen ganska oväsentliga partierna med Lacey Flint och Mark Josebury, går den här boken definitivt att läsa även om den långtifrån är Boltons bästa. Det finns ett vagt vampyrtema, och sådant är jag ju alltid rätt svag för. Inga "riktiga" vampyrer dock, det här är en polisdeckare utan övernaturliga inslag. Upplösningen känns dock bara trist och snabbt ihopkommen, som att det var tvunget att mördaren skulle avslöjas utan att det gick att hitta på någon intressant.

Slutligen måste jag också varna för att Odödlig innehåller en del saker att reta upp sig på. SPOILERVARNING utfärdad! Det dummaste av allt är när det verkar som polisen hittat mordplatsen, där alltså en eller flera personer skall ha fått halsen avskuren så att allt blod runnit ut. Men istället är förklaringen att en menstruerande kvinna råkat göra så det kommit blod på lakanen i sängen och på golvet (?!). Eh, har man så kraftig mens är det nog bäst att söka läkare... Sedan kan jag inte låta bli att sucka djupt när Lacey, som är polis, inte ringer sina kollegor när hon tror sig fått korn på mördaren. Det är ju verkligen jättesmart när det är en galen mördare som går lös. Naturligtvis klantar hon till det så att hon själv nästan blir ett offer, för tredje boken i rad. Det börjar kännas förutsägbart nu...

Recensionsexemplar från Modernista

Trailerfredag

Mycket bra böcker skall komma ut under hösten, och det är ju en evig väntan innan man får chansen att lägga vantarna på dem. Och sedan är ju problemet att när böckerna väl kommit måste det finnas tid att läsa dem. Ack ja, så besvärligt allt kan vara... Hur som helst, ett sätt att öka peppen ännu mer är att titta på boktrailers. Här är några exempel på trailers för en mycket efterlängtad bok och tre alldeles nyutkomna som jag verkligen vill hinna läsa så snart som möjligt.

Den 15 november kommer ä-n-t-l-i-g-e-n Nyckeln, och nu finns det också en boktrailer.



Doctor Sleep, Stephen Kings senaste, har ingen som läser den här bloggen kunnat undgå eftersom jag tjatat om den oändligt mycket. Boktrailern tar sin utgångspunkt i det som Kingen vet att vi är som allra mest rädda för ... badrummet.



En annan trailer som sätter stämningen på ett lagom ruggigt sätt är den till The Coldest Girl in Coldtown, alltså Holly Blacks nya YA-vampyrbok.



The Bone Season av Samantha Shannon har precis kommit på svenska med titeln Drömgångare och handlar om människor med paranormala förmågor som jagas i en dystopisk framtid. Jag håller på och läser den nu, en recension kommer inom kort. Tills dess får ni titta på trailern.

Cthulhu kommer

Var det inte en tentakel som snabbt slank runt hörnet nyss, precis när du vände dig om..? Och de där slemmiga spåren i köket, som du skylde på katten ... fast du egentligen vet att det inte kan stämma. Borde du inte känna dig väldigt orolig nu..? För visst är det Cthulhu som är ute och rör på sig, eller egentligen författaren H P Lovecraft själv som är aktuell överallt just i dessa dagar.

Som jag skrivit om tidigare här på bloggen skall Dramaten sätta upp skräckmusikalen Necronomicon på Elverket. Premiären är idag, så snart lärt vi få veta vad den här uppsättningen går för. För egen del är det väl snarare ordet "musikal" än Lovecraft som ger mig kalla kårar, men jag kommer nog ändå våga mig dit. Förhandsrapporterna utlovar scendekor som skall föreställa en gruva med åtta meter höga stalaktiter. Det ser effektfullt ut på bild, förhoppningsvis är det stämningsfullt och skrämmande också.

Ett kortare reportage sändes tidigare idag på Kulturnyheterna, där regissören Rikard Lekander berättar litet om sina tankar kring Necronomicon.



Dessutom drar nu årets Lovecraftfestival igång i Stockholm, den tredje i ordningen. Programmet utlovar bokuppläsningar, filmvisningar, diskussioner om Lovecraftinfluenser i serier och en del annat. Festivalen pågår både denna helg och nästa, och går av stapeln på Kulturhuset (Serieteket), Rönnells antikvariat, SF-bokhandeln med flera ställen. Mer information och fullständigt program finns på festivalens hemsida.