Helvetet enligt Dan Brown

Robert Langdon har det besvärligt. Inte bara vaknar han upp på ett sjukhus i Florens med en skottskada som han inte minns hur han fått, dessutom har sedan sist han gått och blivit expert på Dante. Detta gör honom något överraskande till högintressant för WHO i kampen mot överbefolkningen av jorden. Låter det snurrigt och ologiskt? Visst, det stämmer. Fungerar det som en trovärdig plot i en spännande bok? Nej, inte alls.

Jag har läst Dan Browns tidigare böcker och tyckt att de varit spännande och fyllda med en särskild mystik som jag är rätt svag för. Inte för att jag tror att han fått ihop alla fakta på ett korrekt sätt, men visst är det fantasieggande med påståenden om dolda sanningar som katolska kyrkan hållit hemliga i årtusenden (Da Vinci-koden) eller att frimurarna skulle ha spelat en stor och okänd roll i amerikansk politisk historia (The Lost Symbol). Dan Browns nya bok Inferno handlar dock inte om några sådana mystiska hemligheter. Visserligen finns saker som avslöjas, som varför Robert Langdon befinner sig i Florens och varför konstiga typer verkar vilja döda honom. Utan att spoila kan jag avslöja att när man får veta orsakerna framstår det hela bara som dumt och ologiskt. Hela upplägget är också väldigt krystat med folk som när hela världen hotas av en ond galning inte direkt ringer polisen och berättar det, utan istället väljer att lämna kryptiska meddelanden med hänvisningar till Dante.

En utmaning för alla författare är att få handlingen trovärdig inom bokens egna premisser. Är det fantasy kan trollkarlar och flygande drakar kännas helt ok, men det måste hålla sig till det som gäller i den värld som skildras. Dan Brown misslyckas i Inferno rejält med att få saker att hålla ihop. Hur kan Langdon vara bekant med varenda museiintendent över hela Europa och dessutom få tillgång till både museiföremål och få springa omkring som han vill både på museer och sevärdheter? Jag jobbar själv inom kulturarvssektorn, och believe me: säkerhetsarrangemangen i sådana byggnader är väldigt strikta. Aldrig i livet att någon skulle få bete sig som Langdon. Nåväl, det kanske man kan ha överseende med för att få fart på handlingen. Mer skrattretande är att Dan Brown verkar helt handfallen inför modern teknik. En viktig poäng i handlingen är att en ond och superrik vetenskapsman betalar enorma summor till ett skumt företag för att de skall lägga ut en film på nätet en viss dag. Men vem som helst kan ju enkelt och helt gratis kan schemalägga en publicering på t.ex. en blogg. Jag själv gör det hela tiden. Det behövs varken miljoner i betalning eller skumma kriminella mellanhänder för en sådan sak. I den här boken liksom i de tidigare handlar mycket om att hitta ledtrådar på kända konstverk och historiska byggnader. Mycket av det som eftersöks är sådant som läsaren inser att man enkelt kan hitta via internet. Dan Brown låter dock Langdon hela tiden tappa bort sin Iphone så att han därför måste jaga runt Europa för att uppsöka de här platserna på riktigt. Det känns tröttsamt och bakvänt när han kastar sig på en privatjet istället för att göra en snabb googling.

Överhuvudtaget finns det mycket detaljer att reta sig på. Den kvinnliga huvudpersonen Sienna Brooks sägs vara otroligt intelligent och påstås ha ett IQ på 208. Problemet är bara att det är helt osannolikt högt, det har knappast någonsin uppmätts så höga resultat på IQ-tester. Vid ett annat tillfälle tycker Langdon inte att det är konstigt att det finns kvinnor iklädda burka bland besökarna på en konsert med klassisk musik med kristet tema. En psykiatriker som behandlar ett barn med depression råder henne att "flytta fokus från sig själv och sina egna bekymmer, och istället tänka på omvärlden ... och dess problem" (s. 412). Man kan ju undra vid vilket Kalle Anka-universitet de lär ut sådana visdomar på läkarutbildningen. Och så fortsätter det. För att man skall kunna ha överseende med sådana konstigheter krävs att en bok är tillräckligt spännande och medryckande, men det tycker jag inte att Inferno är. Det är ett väldigt jagande hela tiden, men att handlingen är hetsig gör inte att den automatiskt blir intressant eller bra.

Hur är det med miljöerna då, de brukar ju vara Dan Browns starka sida? Nja, även på den punkter tycker jag att det här är ett misslyckande. Inferno innehåller en hel del kulturarvsporr, från Florens via Venedig till Istanbul. Men det är annorlunda än i till exempel Da Vinci-koden där det påstås finnas dolda meningar i kända konstverk, kyrkor med mera. Även om man inte tror på teorin om konspiration inom katolska kyrkan var det här rätt övertygande skrivet. Man känner sig helt enkelt tvungen att ta en titt på till exempel Leonardo Da Vincis Nattvarden för att se själv om det stämmer som står i boken. Inferno innehåller inte något sådant. Det är vacker konst och fantastiska byggnader hit och dit, men det blir som beskrivningar ur en reseguide, utan att Dan Brown tillför något eget eller extra. Särskilt sugen på att läsa Dante blir man inte heller. Tvärtom är känns han mest bara påklistrad i sammanhanget. Det är som att Dan Brown till varje pris skulle komma på något nytt att låta handlingen kretsa kring men utan att lyckas hitta någon bra vinkel på det hela.

Alltså: Inferno är ett misslyckande, även bedömd utifrån sin egen genre. Jag hade faktiskt vissa förhoppningar på den här boken, men de infriades inte. Läser ni den trots allt ändå kan ni dock passa på att ta en funderare på moralen i det som händer. Håller Dan Brown med bokens skurk om hur man skall lösa överbefolkningsproblemet? Att döma av hur den slutar kan man faktiskt tro det ... och vad är då budskapet i den här boken egentligen?

Joe Hill om Gone Girl och NOS4A2

Bokomaten säger att det är fight club fredag, men jag känner mig litet för snäll idag för att bråka med någon. Men ni kommer få se på andra takter i helgen när jag tänkte ta mig samman och berätta vad jag egentligen tycker om Dan Browns nya!

I väntan på det kommer här litet fredagsunderhållning som rör hur olika böcker påminner om varandra. Än en gång återvänder jag till NOS4A2, en bok som man verkligen inte vill lämna bakom sig bara så där. Joe Hill har gästbloggat på "Kindle Daily Post" och drar där paralleller mellan sin egen läskige Charlie Manx och ett antal obehagliga typer från andra författares verk. Bland annat jämför han intressant nog med Gone Girl av Gillian Flynn. Hennes vackra huvudperson Amy är väl så långt från Charlie Manx som man kan tänka sig ... eller? Dessutom retas han genom att antyda att han vet spännande saker om Neil Gaimans kommande The Ocean at the End of the Lane. Hmmpf, den har ju inte kommit ut ännu! Men som Joe Hill försäkrar oss: "as we all know, bad things come to those who wait."

Ett återbesök i zombieapokalypsen

"When death was no longer a promise but pressing reality, I asked her if she regretted this dawn-inspired commitment to survival. Her answer had been a simple yes. That if she'd had it to do over again, knowing that rescue would never come, she'd have killed herself on that first morning."

Den mörka staden, sista delen av Carrie Ryans zombiepostapokalypstrilogi kom tidigare i år och hyllades här på bloggen. Även om den var bra kändes det dock trist att det var sista delen, eftersom jag kommit att uppskatta de här böckerna väldigt mycket. Men riktigt färdig med den söndertrasade värld som hon byggt upp i sina böcker är nog inte Carrie Ryan, trots allt. Alldeles häromdagen utkom nämligen What Once We Feared, en e-novell som utspelar sig precis i början av den stora katastrofen. Den handlar om en liten grupp ungdomar vars liv helt plötsligt rasar samman när det hemska zombieviruset förvandlar alla i deras omgivning. Desperat tar de skydd i ett ultramodernt lägenhetskomplex där pappan till en av dem har en lägenhet. Problemet är bara att ganska snart inser de att deras räddning är högst provisorisk, det finns ingenstans att ta vägen och överhuvudtaget ingen synbar lösning på hur de skall klara sig i längden.

Böckerna i zombietrilogin var verkligen inte hejsan-hoppsan, men det här är rejält mörkt. Nattsvart, no future, the end of the world as we know it. Och bra! Jag gillade verkligen What Once We Feared även om den är ganska kort, jag hade gärna velat läsa mycket mer. Men samtidigt bidrar formen till att ge en stämning av hur fasansfull situationen är för huvudpersonerna. De räddar sig för en kort stund, men sedan då? Hur hemskt är det inte att tänka sig att man ena sekunden är en tonåring med hela livet framför sig, och nästa inser att allt det där reducerats till ett fragment, där den framtid man har kvar kanske bara räcker en kort stund till. Rent berättartekniskt är den här novellen också ganska intressant och effektivt skriven. Den utspelar sig i en slags nutid, men med många korta framåtblickar: "senare förstod vi att..." Det skapar en slags förlamande känsla av hopplöshet inför det som händer, samtidigt som man som läsare förstår att det ändå på något sätt finns en fortsättning. Det vet vi ju också eftersom de tre delarna i zombietrilogin utspelar sig ganska många år efteråt. På något sätt överlever åtminstone en del av mänskligheten, även om det kan tyckas omöjligt från början. Men någon lätt väg till att skapa det nya livet finns uppenbarligen inte.

Har man läst Carrie Ryans tidigare böcker är det här verkligen vad man vill ha: mer om hur zombiekatastrofen går till och hur den värld som skildras i de tre böckerna byggs upp. För vem är det som designar byarna med stängslen (De vassa tändernas skog), som skapar fristaden Vista (De dödas strand) och hur har man egentligen klarat sig i de stora städerna, med de hemska vaktstyrkorna som verkar lika farliga som zombierna (Den mörka staden)? Allt det här vill man ju veta mer om, så snälla Carrie Ryan: skriv mer! What Once We Feared ger en liten pusselbit till hur själva apokalypsen går till, den är en slags ögonblicksbild av när katastrofen slår till. Men det finns så mycket mer att berätta om det här!

Jag offrar mig för er skull...

Nu har den kommit, boken som förutspås bli den största bästsäljaren i år: Inferno av Dan Brown. Att något är på gång märker jag inte minst på sökstatistiken till bloggen, där helt plötsligt Dan Brown trendar. Jag har visst skrivit något inlägg om honom för länge sedan, och det har nu återigen många läsare hittat fram till. Den här boken har redan på förhandsbeställningarna sålt enorma mängder, så den kommer säkert i alla fall få en hög placering på försäljningslistorna. Och då skall man betänka att i princip ingen har vetat något om den, massor med människor har beställt den ändå. Det har inte skickats ut några recensionsexemplar i förväg till pressen och Dan Brown har tydligen bara gett en enda intervju, författaren själv har alltså inte för avsikt att marknadsföra sin bok. Det enda som på förhand varit känt om handlingen i Inferno är att huvudpersonen är symbolexperten Robert Langdon precis som i tre av de tidigare böckerna. Det skall också på något sätt beröra Dante och utspela sig i Florens.

Och kära läsare, jag vet ju att ni är litet nyfikna på det här, men att ni själva har fullt upp med alla de där andra böckerna som man ju också verkligen vill läsa. Så för er skull kommer jag att offra mig och läsa Inferno. Ni kan läsa min recension och så slipper ni. Bra va!

Nej, skämt åsido. Jag måste erkänna att jag gärna kastar mig över en sådan här bok. Som alltid med Dan Brown vet man att det handlar om mystiska budskap som förmedlas genom historien, att något hemligt sällskap alltid figurerar och att det utspelar sig i kulturhistoriskt intressanta miljöer som man blir hysteriskt sugen på att besöka efter att ha läst boken. Rätt spännande brukar det vara också även om boken förmodligen rent språkligt och stilistiskt lämnar en del att önska, så att säga. Förknippat med något större lidande skall det väl dock inte vara att läsa Inferno, jag räknar med att det går rätt fort. När ni andra kollar på Melodifestivalen (erkänn nu!), då plöjer jag mig igenom den här boken. Snart får ni veta vad den går för!

Vad väljer du: Joe Hill eller lolcats?

Jag har litet svårt att släppa NOS4A2, så fascinerande tyckte jag att den boken var. Förutom att helt enkelt vara en spännande och bra bok finns det i den också mycket detaljer man kan roa sig med att fundera över. Bland annat finns en del blinkningar till Joe Hills tidigare böcker, till exempel nämns vid ett tillfälle den lilla hålan Lovecraft som ett konstigt ställe (det är där böckerna i serien Locke & Key utspelar sig). En del Josh Whedon-nörderier finns det också, bland annat ett skämt om browncoats som man måste vara en äkta fan för att förstå på rätt sätt... Och visst kan man hitta hintar till Stephen King också. Att en bil spelar en viktig roll för tankarna till Kings eget bilmonster i Christine, men det finns även andra småsaker som man hittar om man letar efter dem. Det är dock inte alls nödvändigt att man har alla referenser i huvudet när man läser, de är bara bonus. NOS4A2 är helt och hållet begriplig även om man aldrig läst varken Joe Hills tidigare böcker eller något av pappa King.

En del sådana här saker talar Joe Hill om i en rätt kul intervju med honom som publicerades i Toronto Sun häromdagen. Det är där han säger att början av en bok är viktig, för annars kanske läsaren tröttnar och börjar titta på katter på internet istället. Roliga kattbilder är ju alltid trevliga, så det är naturligtvis ett reellt hot för alla författare...

I intervjun talar Joe Hill också litet om filmen Horns, som enligt planerna skall ha premiär till hösten. Det är Daniel Radcliffe som spelar huvudrollen som den hornförsedde Ig, och det kan säkert bli bra. Fast han ser verkligen inte klok ut på bilderna! Titta här till exempel, Daily Mail har en artikel med en serie bilder ur filmen. De där hornen alltså...

Ett annat hemsökt Hill House

The Tale of Halcyon Crane av Wendy Webb börjar med att huvudpersonen Hallie James får ett brev som hennes mamma skrivit kort före sin död. För Hallie kommer det här som en chock, hon har nämligen trott att mamman varit död sedan många år. Nu visar det sig att så inte varit fallet, och att Hallie ärvt både en rejäl förmögenhet och ett stort hus som gått i arv i släkten i flera generationer. För att reda ut det hela åker hon till den plats där modern levt, en avlägsen ö i det stora sjödistriktet i den amerikanska mellanvästern. Väl på plats blir hon mottagen med mycket misstänksamhet av den buttra lokalbefolkningen på orten och hon inser att det nog finns många mörka hemligheter i familjens historia. Huset hon ärvt visar sig var stort och ståtligt, men samtidigt också på sitt sätt skrämmande. Även om hon är den enda som bor där verkar det inte som att hon är helt ensam.

Det här är en gotisk skräckroman med alla obligatoriska inslag: hemsökt hus, mystisk hushållerska, ogästvänliga bybor, stormigt väder och dimma, mystiska ljud i natten och en släkthistoria fylld av ond bråd död. Det är så totalt genomfört att författaren inte ens kan låta bli att låta huvudpersonerna själva kommentera detta. "It all sounds quite Gothic" säger Hallies exman till henne när hon berättar om allt som hänt (s. 178). Allt man kan önska av en sådan här roman finns alltså med, och det är både ganska spännande och välskrivet. Fast samtidigt blir det också litet förutsägbart och inte heller helt originellt. Bitvis är det lagom otäckt med de långa nätterna i det uppenbart hemsöka stora huset. Men nagelbitarläskigt som hos till exempel Simone St James blir det inte. Även om spökena i den här boken åtminstone stundtals är tämligen mordiska känns det aldrig så väldigt skrämmande. Man litar på att Hallie skall klara upp allting och helt i linje med detta slutar heller inte boken med någon stor uppgörelse, vilket blir något av ett antiklimax. Utan att avslöja vad som händer kan jag säga att det går ganska enkelt. Det går inte riktigt att skaka av sig känslan av att författaren fick slut på sidor och därför fick stryka de sista kapitlen...

Förutom att de gotiska elementen sitter perfekt på plats finns även vissa blinkningar till annan litteratur inom samma genre. Det stora huset som Hallie ärver visar sig vara byggt av en man med efternamnet Hill, vilket gör att en bit in i boken börjar huset kallas för Hill House. Det känner vi givetvis igen från The Haunting of Hill House av Shirley Jackson, som jag skrev om häromdagen. I den boken hade också huset ägts av en familj med efternamnet Crain, i den här boken är familjenamnet snarlikt: Crane. Det finns många andra likheter mellan de bägge böckerna, till exempel den strama hushållerskan som förekommer på båda håll. Ändå är The Tale of Halcyon Crane absolut inte någon kopia, för på många andra sätt har den inte alls samma upplägg som Shirley Jacksons bok.

Styrkan i den här boken är miljöskildringarna, som är helt förföriska. Jag vill också befinna mig på en vacker och stillsam badort off season, där jag kan sitta inne framför brasan medan det stormar och regnar utanför. Eller cykla längs en liten enslig väg i den klara och kalla höstluften medan solen blekt lyser på de sista gula höstlöven som sitter kvar på träden. Och visst är det här trevlig läsning, vill man ha en gotisk roman med spökiga inslag kan definitivt Wendy Webb rekommenderas.

Slutet för Sookie

Häromdagen hade Eli läser och skriver ett inlägg som handlade om bokserier som hon inte avslutat. För egen del har jag också påbörjat väldigt många serier utan att läsa klart dem, men jag ser inte det som ett så stort problem. I vissa fall är det helt enkelt så att jag inte hunnit med alla delar, men att jag tänker mig att någon gång i framtiden läsa mer i samma serie. Även bra böcker kan bli för mycket om man överdoserar, så det gäller att gå fram med måtta. Men i många andra fall har jag medvetet valt att inte fortsätta med fler böcker. Jag ser det som en slags timing, där det gäller att veta när man skall lägga av. Det finns serier där de första böckerna är riktigt bra, men där det helt enkelt inte håller hela vägen. Ett sådant exempel är Laurell K. Hamiltons böcker om Anita Blake, där jag tyckte att de första böckerna var helt ok varulvs-/vampyraction. Sedan efter ungefär bok fem blev det helt obegripligt tråkigt och dåligt. Någon gång skall jag berätta vad jag verkligen tycker om Anita Blake...

Idag tänkte jag istället fundera litet kring en annan serie som jag gav upp efter ett tag, nämligen Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse. Jag började läsa de här böckerna för rätt länge sedan, när bara de allra första hade kommit ut. Då tyckte jag att de var smått harmlösa, men ändå trevliga att lägga ett par timmar på. Jag läste en om året ungefär och efter ett tag hade det blivit rätt många böcker. Men där någonstans blev det som att det inte längre hände något spännande längre och ärligt talat var jag rätt trött på Sookies kärleksliv. Helt och hållet har jag inte gett upp de här böckerna, vi får väl se om andan faller på någon gång.

Intressant i sammanhanget är dock att den sista boken i serien kommit ut häromdagen, där man skall få veta hur allting slutar för Sookie och de andra. Dead Ever After heter den, och det är uppenbarligen en bok som orsakat mycket raseri hos den trogna läsarskaran. Kolla till exempel läsarrecensionerna på Amazon eller Goodreads, många av dem är helt galet arga. Visst finns det en del som är positiva, men väldigt många är det inte – och man får en känsla av att de som skriver verkligen gillat de tidigare böckerna i serien. Författaren själv anade säkert vad som var på gång, för hon hade redan i förväg meddelat att hon inte tänkte göra någon promotionturné för boken. Hon ville nog inte ville utsätta sig för en lång räcka med besvikna läsare som hon var tvungen att förklara sig för dag efter dag...

Visst har jag kollat upp vad det är som gjort folk så upprörda, men det är egentligen inte det intressanta i sammanhanget (ni får inga spoilers av mig!). Riktigt fascinerande tycker jag istället att förhållandet mellan författare och läsare är, där enligt vad jag förstått de ilskna fansen tycker att den sista boken inte passar ihop med de tidigare. De menar att det som byggts upp i bok efter bok helt plötsligt inte finns där längre, och att vissa huvudpersoner inte alls beter sig och resonerar som man kommit att förvänta sig efter att ha läst så många böcker om dem. Charlaine Harris tycker givetvis att hon som författare har rätt att bestämma över vad hon själv skall skriva och att läsarna inte har något att säga till om vad som skall hända. Av hennes facebook-sida framgår att hon känner sig rätt sårad över reaktionerna som boken fått, och det kan man ju förstå. Detta särskilt som vissa enligt Aftonbladet påstås ha gått så långt att de både hotat henne till livet och sagt att de själva skulle begå självmord. De där sakerna har jag svårt att tro att någon menar på allvar, men däremot kan det nog stämma att en del blivit så upprörda över förhandsinformationen om boken att de bestämt sig för att inte köpa den.

Ja, vad tycker ni: får en författare göra vad som helst med sina fiktiva karaktärer? Det anser väl jag, men samtidigt är det ett problem om det som händer i en bok inte känns trovärdigt. Om tuffa coola vampyrer helt plötsligt är tandlösa mesar (en alltför vanlig utveckling i många vampyrböcker) – det är precis just sådant som får en att tänka att ääh, den här bokserien tänker jag inte slösa mer tid på. Jag läser något annat!