Helvetet enligt Dan Brown

Robert Langdon har det besvärligt. Inte bara vaknar han upp på ett sjukhus i Florens med en skottskada som han inte minns hur han fått, dessutom har sedan sist han gått och blivit expert på Dante. Detta gör honom något överraskande till högintressant för WHO i kampen mot överbefolkningen av jorden. Låter det snurrigt och ologiskt? Visst, det stämmer. Fungerar det som en trovärdig plot i en spännande bok? Nej, inte alls.

Jag har läst Dan Browns tidigare böcker och tyckt att de varit spännande och fyllda med en särskild mystik som jag är rätt svag för. Inte för att jag tror att han fått ihop alla fakta på ett korrekt sätt, men visst är det fantasieggande med påståenden om dolda sanningar som katolska kyrkan hållit hemliga i årtusenden (Da Vinci-koden) eller att frimurarna skulle ha spelat en stor och okänd roll i amerikansk politisk historia (The Lost Symbol). Dan Browns nya bok Inferno handlar dock inte om några sådana mystiska hemligheter. Visserligen finns saker som avslöjas, som varför Robert Langdon befinner sig i Florens och varför konstiga typer verkar vilja döda honom. Utan att spoila kan jag avslöja att när man får veta orsakerna framstår det hela bara som dumt och ologiskt. Hela upplägget är också väldigt krystat med folk som när hela världen hotas av en ond galning inte direkt ringer polisen och berättar det, utan istället väljer att lämna kryptiska meddelanden med hänvisningar till Dante.

En utmaning för alla författare är att få handlingen trovärdig inom bokens egna premisser. Är det fantasy kan trollkarlar och flygande drakar kännas helt ok, men det måste hålla sig till det som gäller i den värld som skildras. Dan Brown misslyckas i Inferno rejält med att få saker att hålla ihop. Hur kan Langdon vara bekant med varenda museiintendent över hela Europa och dessutom få tillgång till både museiföremål och få springa omkring som han vill både på museer och sevärdheter? Jag jobbar själv inom kulturarvssektorn, och believe me: säkerhetsarrangemangen i sådana byggnader är väldigt strikta. Aldrig i livet att någon skulle få bete sig som Langdon. Nåväl, det kanske man kan ha överseende med för att få fart på handlingen. Mer skrattretande är att Dan Brown verkar helt handfallen inför modern teknik. En viktig poäng i handlingen är att en ond och superrik vetenskapsman betalar enorma summor till ett skumt företag för att de skall lägga ut en film på nätet en viss dag. Men vem som helst kan ju enkelt och helt gratis kan schemalägga en publicering på t.ex. en blogg. Jag själv gör det hela tiden. Det behövs varken miljoner i betalning eller skumma kriminella mellanhänder för en sådan sak. I den här boken liksom i de tidigare handlar mycket om att hitta ledtrådar på kända konstverk och historiska byggnader. Mycket av det som eftersöks är sådant som läsaren inser att man enkelt kan hitta via internet. Dan Brown låter dock Langdon hela tiden tappa bort sin Iphone så att han därför måste jaga runt Europa för att uppsöka de här platserna på riktigt. Det känns tröttsamt och bakvänt när han kastar sig på en privatjet istället för att göra en snabb googling.

Överhuvudtaget finns det mycket detaljer att reta sig på. Den kvinnliga huvudpersonen Sienna Brooks sägs vara otroligt intelligent och påstås ha ett IQ på 208. Problemet är bara att det är helt osannolikt högt, det har knappast någonsin uppmätts så höga resultat på IQ-tester. Vid ett annat tillfälle tycker Langdon inte att det är konstigt att det finns kvinnor iklädda burka bland besökarna på en konsert med klassisk musik med kristet tema. En psykiatriker som behandlar ett barn med depression råder henne att "flytta fokus från sig själv och sina egna bekymmer, och istället tänka på omvärlden ... och dess problem" (s. 412). Man kan ju undra vid vilket Kalle Anka-universitet de lär ut sådana visdomar på läkarutbildningen. Och så fortsätter det. För att man skall kunna ha överseende med sådana konstigheter krävs att en bok är tillräckligt spännande och medryckande, men det tycker jag inte att Inferno är. Det är ett väldigt jagande hela tiden, men att handlingen är hetsig gör inte att den automatiskt blir intressant eller bra.

Hur är det med miljöerna då, de brukar ju vara Dan Browns starka sida? Nja, även på den punkter tycker jag att det här är ett misslyckande. Inferno innehåller en hel del kulturarvsporr, från Florens via Venedig till Istanbul. Men det är annorlunda än i till exempel Da Vinci-koden där det påstås finnas dolda meningar i kända konstverk, kyrkor med mera. Även om man inte tror på teorin om konspiration inom katolska kyrkan var det här rätt övertygande skrivet. Man känner sig helt enkelt tvungen att ta en titt på till exempel Leonardo Da Vincis Nattvarden för att se själv om det stämmer som står i boken. Inferno innehåller inte något sådant. Det är vacker konst och fantastiska byggnader hit och dit, men det blir som beskrivningar ur en reseguide, utan att Dan Brown tillför något eget eller extra. Särskilt sugen på att läsa Dante blir man inte heller. Tvärtom är känns han mest bara påklistrad i sammanhanget. Det är som att Dan Brown till varje pris skulle komma på något nytt att låta handlingen kretsa kring men utan att lyckas hitta någon bra vinkel på det hela.

Alltså: Inferno är ett misslyckande, även bedömd utifrån sin egen genre. Jag hade faktiskt vissa förhoppningar på den här boken, men de infriades inte. Läser ni den trots allt ändå kan ni dock passa på att ta en funderare på moralen i det som händer. Håller Dan Brown med bokens skurk om hur man skall lösa överbefolkningsproblemet? Att döma av hur den slutar kan man faktiskt tro det ... och vad är då budskapet i den här boken egentligen?

Jag offrar mig för er skull...

Nu har den kommit, boken som förutspås bli den största bästsäljaren i år: Inferno av Dan Brown. Att något är på gång märker jag inte minst på sökstatistiken till bloggen, där helt plötsligt Dan Brown trendar. Jag har visst skrivit något inlägg om honom för länge sedan, och det har nu återigen många läsare hittat fram till. Den här boken har redan på förhandsbeställningarna sålt enorma mängder, så den kommer säkert i alla fall få en hög placering på försäljningslistorna. Och då skall man betänka att i princip ingen har vetat något om den, massor med människor har beställt den ändå. Det har inte skickats ut några recensionsexemplar i förväg till pressen och Dan Brown har tydligen bara gett en enda intervju, författaren själv har alltså inte för avsikt att marknadsföra sin bok. Det enda som på förhand varit känt om handlingen i Inferno är att huvudpersonen är symbolexperten Robert Langdon precis som i tre av de tidigare böckerna. Det skall också på något sätt beröra Dante och utspela sig i Florens.

Och kära läsare, jag vet ju att ni är litet nyfikna på det här, men att ni själva har fullt upp med alla de där andra böckerna som man ju också verkligen vill läsa. Så för er skull kommer jag att offra mig och läsa Inferno. Ni kan läsa min recension och så slipper ni. Bra va!

Nej, skämt åsido. Jag måste erkänna att jag gärna kastar mig över en sådan här bok. Som alltid med Dan Brown vet man att det handlar om mystiska budskap som förmedlas genom historien, att något hemligt sällskap alltid figurerar och att det utspelar sig i kulturhistoriskt intressanta miljöer som man blir hysteriskt sugen på att besöka efter att ha läst boken. Rätt spännande brukar det vara också även om boken förmodligen rent språkligt och stilistiskt lämnar en del att önska, så att säga. Förknippat med något större lidande skall det väl dock inte vara att läsa Inferno, jag räknar med att det går rätt fort. När ni andra kollar på Melodifestivalen (erkänn nu!), då plöjer jag mig igenom den här boken. Snart får ni veta vad den går för!

En FANTASTISK bok som INGEN annan har läst..!

Visst kan det vara trevligt att läsa sådant som andra rekommenderar, men åtminstone så inbitna läsare som jag söker gärna efter den där boken som är helt otroligt bra fast ingen annan upptäckt den ännu. Man vill åt den där känslan av att ha hittat något nytt och hittills helt okänt – i alla fall bland de man själv umgås med, om den inte tryckts i en väldigt liten upplaga är det ju troligt att många andra redan läst.

Men det som från början är nytt och fräscht kan med tiden bli rätt uttjatat, och när den där stämningen av exklusivitet försvunnit är det inte säkert att boken ifråga känns lika intressant längre. Jag minns en sak som hände en vän till mig för ett antal år sedan (och det här är verkligen en vän det rör sig om, det handlar inte om mig!). Han hörde i alla fall av sig och berättade entusiastiskt om en helt otroligt bra bok han hade läst. Den var sååå spännande och hade en handling som inkluderade hemliga sällskap, hittills okända och mystiska historiska fakta och konspirationer för att dölja viktiga sanningar. Han var helt betagen i den här boken och ingen annan hade ens hört talas om den. För mig var det här första gången jag stötte på Da Vinci-koden, för visst var det Dan Brown som det här handlade om. Och ja, som ni alla vet, så var det här inte en bok som förblev okänd särskilt länge...

På tal om Dan Brown har det nu i dagarna offentliggjorts att han kommer med en ny bok i maj. Inferno är del fyra om Robert Landon och som man kan förstå av titeln har det denna gång på något sätt med Dante att göra. Det återstår att se om den här boken kommer sälja lika bra som föregångarna, men rätt stort intresse verkar väl ändå vara. Enligt Bonniers hemsida sålde den förra boken över en halv miljon exemplar i Sverige, så nog kan det finnas många som är sugna på att läsa fortsättningen.

För egen del har jag läst de tre första delarna och även om jag har en del invändningar mot dem, så måste det erkännas att det är spännande böcker som är effektivt skrivna på ett sätt som gör att man gärna slukar dem så snabbt som möjligt. Bladvändare, helt enkelt. Sedan är jag ju rätt förtjust att läsa om sådant som historia, mystik och skumma hemliga sällskap, även om man har all anledning att vara källkritisk mot Dan Browns faktauppgifter. Men det är ju skönlitteratur det handlar om, så visst kan författaren ta sig friheten att bättra på sanningen om det behövs. Hans sätt att skriva är dock ganska tröttsamt rent stilistiskt, med  fåniga cliffhangers i varenda litet kapitel. Och det blir otroligt tjatigt att det i varje bok måste finnas en superskurk som är helt omänskligt ond och som springer runt och dödar folk på de mest utstuderade sätt. Langdons ultrasnabba kodlösande kan också kännas väl konstruerat efter ett tag, men tja, det är ju det som genren går ut på...

Det jag tycker är roligast med Dan Browns böcker är dock att de verkar engagera läsarna så mycket. Han lyckas göra folk nyfikna både på platserna som förekommer i böckerna och på de historiska fakta som handlingen kretsar kring. The Lost Symbol fick faktiskt mig att tycka Washington skulle vara en intressant plats att besöka, och det hade jag verkligen inte väntat mig.