Våren i London

Titta på bilden här, den är faktiskt tagen i London i förrgår! Det finns alltså påskliljor i Londons parker, även om det vita som man ser på bilden är spår av snöblandat regn. Jag kom just tillbaka från en mycket trevlig Londonresa, bland annat fylld med massor av bokshopping (såklart, vad väntade ni er?). Bokhandlarna i London är ju välsorterade på ett sådant där sätt som man sällan hittar i Sverige och det är ju inte heller fel att det brittiska pundet står rätt lågt i jämförelse med kronan för tillfället.

Även för denna resa gäller den vanliga regeln att jag inte avslöjar hur mycket böcker jag köper (jag erkänner det helst inte ens för mig själv), men jag vill i alla fall passa på att visa upp de här tegelstenarna som jag släpade hem. Joyce Carol Oates nya bok the Accursed har ett dramatiskt omslag, och ser mycket lovande ut. Det gör även Kate Atkinsons Life after life, där dessutom expediten på Waterstones brast ut i hyllningar över boken när jag köpte den.

Och titta här, det var ett signerat exemplar av Life after life som jag köpte. Superfint! Och visst är det en dalek som smugit sig med där på bilden. Med tanke på att de strävar efter world domination är det väl inte så konstigt att en av dem kan slinka med i resväskan..?

Voodoo i Stockholm

I Doktor Joseph av Andreas Roman möter vi Joseph, och han har det inte lätt. Först blir han av med sitt jobb på Försäkringskassan, sedan lämnar frun honom och han plågas av sin rasistiske och ilskne granne som vill få honom vräkt. Men nu är inte Joseph som alla andra, utan han har metoder att ta till när livet kör ihop sig. Innan han kom till Sverige och blev en stillsam tjänsteman vid Försäkringskassan var han nämligen voodoopräst i sitt hemland. Nu öppnar han åter dörren till det gamla, det där som han velat lämna bakom sig men aldrig helt kunnat släppa. I källaren på sitt radhus har Joseph, liksom för säkerhets skull, utrustning så det räcker för att praktisera voodoo på avancerad nivå. Hämnd på de som förtjänar det kan han alltså fixa tämligen enkelt. Problemet är bara att mörka krafter följt honom till Sverige, någon som är ute efter Joseph och hans familj.

Voodoo i Stockholm låter som att det kan bli vad som helst, men det finns ingen anledning att tveka när det gäller den här boken. Doktor Joseph kan verkligen rekommenderas. Det här är en bok med hjärta, med flera huvudpersoner som engagerar. Samspelet mellan Joseph och hans bror är underbart, liksom skildringen av Josephs ibland rätt jobbiga barn (man kan fundera över om det är typiskt tonårsbeteende, trotsåldern eller om de blivit besatta…). Det måste också framhållas att Andreas Roman har åstadkommit en väldigt välskriven bok, med slagfärdighet och timing i dialogen. Trots det mörka temat är det här faktiskt något som man blir på riktigt gott humör av att läsa.

Doktor Joseph är en skruvad berättelse, som börjar rätt lugnt för att sedan accelerera. Jag måste erkänna att jag blev litet tveksam i början, när Joseph fortfarande är kvar på Försäkringskassan. Han får sparken därifrån för att han bryr sig för mycket om de bidragssökande och ger för få avslag. Som samhällskritik känns det rätt platt, för de problem som finns med sjukförsäkringssystemet ligger definitivt på en mer strukturell nivå. Felet är knappast så enkelt som att handläggarna saknar empati och hånskrattar när de ger sjuklingar avslag. Men sedan fortsätter handlingen raskt vidare till märkliga kunder på ett surdegsbageri och ett restaurangkrig som tar hysteriska proportioner. Där någonstans har det blivit så pass surrealistiskt att man inser att meningen är att det skall vara en sorts skrattspegel av det moderna Stockholm. Och visst är det här verkligen en Stockholmsskildring. Man kan naturligtvis tycka att boken är bra även om man aldrig varit där, men den inbitne Stockholmaren kan fnissa litet extra åt till exempel det mystiska köttet som enligt uppgift säljs på ICA Karlaplan.

Något som jag också gillar är skildringen av själva voodoon. Att det här är mörka och farliga krafter är uppenbart, men det blir aldrig så enkelt som att magin används bara för att skada. Hämnd kan man utöva med finess och subtila metoder, inte bara med våld. Med litet magi kan man hjälpa också, till exempel få folk att köpa litet extra bröd. Frågan är dock bara var gränsen går för hur mycket man kan manipulera verkligheten, och hur långt man kan gå utan att upptäckas av personer med ondare syften än man själv har.

För att sammanfatta var det här verkligen en bok i min smak. Den är mörk, magisk och stundtals lätt hysterisk, skriven på ett sätt som gör att man vill att den bara skall fortsätta. Och det kommer den vad jag förstår att göra, för det verkar vara fler böcker på väg i den serie som kallas Stockholm vodou. Dem ser jag fram emot! 

Borde vara död

Efter att Isa flyttar in på ett gruppboende för hemlösa i Göteborg börjar saker att förändras. Flera av de boende tar livet av sig, trots att de inte gett sken av att vara självmordsbenägna tidigare. Sebastian, som jobbar där, anar att det inte bara är allmän livsleda som ligger bakom. Han ser att allt inte är som det borde, och framför allt förstår han att Isa har något med det hela att göra. Fast vad är hon för något egentligen? En litet annorlunda tjej, som till råga på allt har svans? Den där svansen är i ögonen på de flesta en synnerligen extrem form av kroppsmanipulation, som en urspårad version av piercing eller bröstförstoring. Isa själv vet dock att sanningen är mer märklig än någon vill tro, förutom Sebastian då – som lägger ihop pusselbitarna och misstänker att allt inte är helt normalt med henne. Men hur är det med honom själv då..?

Borde vara död av Pål Eggert är en historia om människor som lever i samhällets utkant, sådana som kanske ingen egentligen lägger märke till om de försvinner eller om någon tar livet av dem. Det är en stundtals skitig och brutal historia som inte väjer för det obehagliga och smutsiga. På sätt och vis kan det kännas befriande att läsa om miljöer där inte allting är så välpolerat och tillrättalagt, men jag kan tycka att det blir litet väl mycket av det här på sina ställen i boken. När flera sidor ägnas åt att beskriva hur Sebastian rengör ett avlopp från bajs, då blir det alltför naturalistiskt för min smak.

Förhoppningsvis har jag nu inte avskräckt alla potentiella läsare, för det är ändå inte någon dålig bok. Det känns verkligen som en trovärdig skildring av de miljöer där huvudpersonerna rör sig, och både Isa och Sebastian är mångbottnade figurer som man kan fundera en hel del över. Inte minst intressanta är också de rent moraliska problemställningar som finns i boken. Om någon är helt vidrig och farlig, är det då fel att ta den personens liv? Kan man till och med rättfärdiga dödande med att det är nödvändigt för en själv..? 

Recensionsexemplar från Styxx fantasy.

En rysk klassiker nu på svenska

Många förknippar ryska klassiker med tegelstenar till romaner skrivna på 1800-talet, men då missar man den stora betydelse som poesin spelat i den ryska litteraturen. Vissa ryska poeter är välkända även här i Sverige, som till exempel Majakovski, men det finns många andra för oss mer obekanta som är både mycket lästa och älskade av ryssarna. Ett sådant namn är Michail Lermontov, som räknas som en av de främsta romantiska 1800-talspoeterna i Ryssland.

Lermontov skrev i en stil som på sätt och vis påminner om Lord Byron, och i likhet med denne hade han också en förmåga att orsaka skandaler. Bland annat skrev han en dikt i samband med att Pusjkin avlidit, där han indirekt anklagade statsmakterna för att ha legat bakom poetens död. Det här retade upp tsaren så till den grad att Lermontov förvisades till Kaukasus, där han dock ändå kunde fortsätta sin officersbana. Något riktigt straff verkar han dessutom inte ha upplevt förvisningen som, för på många sätt var det en inspirerande plats han kom till. I Lermontovs poesi märks att han tagit intryck av de dramatiska kaukasiska landskapen och det för honom exotiska traditionella sättet som befolkningen levde på.

Tyvärr kom Lermontov att bli en föregångare även i det han måste sägas vara en av de första att tillhöra generation 27 – för i likhet med ett antal moderna rockstjärnor kom han att möta en för tidig död vid just den åldern. I Lermontovs fall var det i en duell som han miste livet, men eftersom det inte var första gången han var indragen i sådana saker var det nog bara en tidsfråga innan det hela fick dödlig utgång för honom.

Det som får räknas som Lermontovs stora mästerverk är den långa dikten Demonen. Han påbörjade den redan i tonåren, men det var under åren i Kaukasus den fick sin slutliga utformning. Utgiven blev den dock inte förrän efter hans död. Demonen utspelar sig i de dramatiska kaukasiska bergen och handlar om just en demon. Bitter, ondskefull och ensam blir hans eviga tillvaro mest till en plåga, tills han en dag får syn på den vackra prinsessan Tamara som gör sig redo för sitt bröllop. Demonen blir fast beslutsam att vinna henne, men det visar sig inte helt enkelt. Tamara vill visserligen inte ge vika för uppvaktningen, men betraktar samtidigt inte demonen som något absolut ont. Hon kan se smärtan och ensamheten i hans själ, så kanske finns det ändå hopp även för honom? 

 

Demonen brukar räknas som ett av de riktigt stora verken inom den ryska poesin, och har dessutom gett många konstnärer inspiration att skapa kända verk. Ovan ser man målningen "Tamara och demonen" av Konstantin Makovsky från 1889. 

Trots att den varit så känd och betraktats som så viktig har Demonen inte funnits utgiven på svenska, inte förrän nu när Ersatz förlag har gett ut den i svensk översättning av Lasse Zilliacus. Det är en verkligt fin utgåva där både den svenska översättningen och den ryska originaltexten finns med. För mig är det här verkligen en gåva, för jag är inte tillräckligt bra på ryska för att kunna läsa på originalspråk, men kan så pass mycket att jag med hjälp av översättningen kan stava mig igenom texten på ryska. Det höjer verkligen läskvaliteten, samtidigt som den som inte kan ryska alls ändå kan läsa bara på svenska och få ut mycket av det. Intressant är också att läsa efterordet där Lasse Zilliacus diskuterar hur man översätter ett så här pass komplicerat verk. Problemet är nämligen inte bara att ryska och svenska är två sinsemellan rätt olika språk, utan också att originalet är skrivet på ett avancerat versmått. En översättning handlar inte bara om innehållet i texten, fångar man inte sättet dikten är skriven på klarar man ju inte att förmedla samma känsla i språket. Jag tycker att han har lyckats bra med att skapa en text som är både vacker och dramatisk på svenska, även om jag inte kan göra någon mer kompetent jämförelse med originalet. 

Sagan om ringen – Selma style

Tolkien var knappast den förste att skriva om en magisk ring som sprider olycka och habegär. Liknande ringar förekommer i den fornnordiska Völsungasagan och i den tyska Nibelungenlied från 1200-talet (som Wagner sedan gjorde opera av). En annan författare som skrivit en bok med en ring i centrum är Selma Lagerlöf, med Löwensköldska ringen. Här förekommer det dock inte några drakar som dräps och det saknas både trollkarlar och magiska djur, men den som kommer över berättelsens ring blir i likhet med Gollum en rätt sorglig figur som för alltid förblir besatt av den.

Löwensköldska ringen börjar med att generalen Bengt Löwensköld för att ha utfört krigiska bedrifter i Karl XII:s tjänst belönas med adelstitel, gods och en värdefull ring. Han är så stolt över sin ring att han kräver att den efter hans död skall följa honom i graven. Men är det inte ett väldigt slöseri att en så dyrbar sak skall ligga där till ingen nytta? Inte kan väl en död ha någon glädje av ett jordiskt ting? Utan att avslöja något om vad som händer kan jag säga att självklart kommer inte ringen att få vila i frid tillsammans med sin ägare. Men något positivt innebär den inte för de som den hamnar hos, för det här är en ring som sprider habegär och olycka – samtidigt som det inte går att komma undan tanken att generalen kan vilja hämnas den som tagit hans allra käraste ägodel.

Det här är en av de böcker som visar att Selma Lagerlöf inte bara rent generellt är en av de stora författarna i den svenska litteraturhistorien, utan också att hon är en skräckförfattare av rang. Löwensköldska ringen är en obehaglig historia, som innehåller både spökerier och en tät psykologisk spänning. Det otäcka i boken är nämligen inte bara de övernaturliga inslagen utan också det nät av lögner och rädsla som huvudpersonerna obönhörligt trasslar in sig i mer och mer. Den som lockas lägga beslag på ringen får hand om så värdefullt stöldgods att det skulle leda till hårda straff om det avslöjades – kanske till och med dödsstraff. Det är därför inte så enkelt att bli av med den när man väl fått den i sin ägo, hur rädd man än är för att någon skall hämnas från andra sidan graven.

Löwensköldska ringen är första boken i trilogin med samma namn. De två efterföljande delarna Charlotte Löwensköld och Anna Svärd är dock rätt annorlunda i jämförelse, inte minst för att de inte är spök- och skräckhistorier även om vissa saker från den första boken återkommer även senare. Det är inte heller något problem att bara läsa första delen, däremot hänger de två andra nära ihop.

Kärt återseende av barndomens spöken

Att läsa om böcker som man verkligen gillade som barn kan vara ett vågspel, för ibland håller de verkligen inte samma nivå som de gör i ens eget minne. Har det gått rätt många år och man har många andra läsupplevelser emellan så kan ju ens preferenser ha förändrats – eller mer korrekt, det vore väl otroligt tråkigt om man inte utvecklats både som läsare och när det gäller litterär smak sedan barndomen...

I alla fall, med det här i bakhuvudet var det med viss bävan som jag satte tänderna i en gammal klassiker som jag verkligen älskade hur mycket som helst när jag var liten, nämligen Spöket på Canterville av Oscar Wilde. Även om det numera är länge sedan har jag läst den så många gånger att jag fortfarande kan stora delar av den i princip utantill. Jag har också sett den i ett antal tv-versioner, både med skådespelare och i en slags tecknad version. På den tiden tyckte jag att det här var en helt otroligt bra och läskig bok med ett riktigt rysligt spöke, och det vemodiga slutet var för mig oändligt gripande och vackert. Idag då? Jomen visst, det här är Oscar Wilde i toppform med en underbart roligt bok. Med ett längre perspektiv på saker och ting förstår jag varför jag tyckte så mycket om den – det här är på många sätt en bok som definierar mig som läsare, både då och faktiskt än idag.

Spöket på Canterville, eller The Canterville Ghost som den heter i original, kom ut för första gången 1887 och utspelar sig i ett riktigt gammalt spökhus på den engelska landsbygden. Där har Sir Simon skrämt vettet ur tidigare invånare ända sedan 1500-talet, vilket gör honom rätt självsäker i sin roll som fasansfullt spöke. Föga anar han vad som väntar när den amerikanska familjen Otis flyttar in, för de förhåller sig inte alls till spökerierna på det sätt som man skulle kunna förvänta. Blodfläcken i mattan som funnits där i flera hundra år torkar de bort med ett modernt och effektivt rengöringsmedel, och de har dessutom mage att kräva att Sir Simon skall använda ett smörjmedel till sina kedjor så att det inte skall störa så mycket när han rasslar med dem. De vägrar helt enkelt att bli skrämda, hur mycket han än försöker med sina beprövade rysliga metoder.

Som barn fokuserade jag mest på att det var kittlande otäckt, för skrämmande historier drogs jag till redan då. Idag ser jag snarare att det här är en väldigt rolig bok, inte minst i kulturkrocken mellan det som framställs som stelbent gammalt engelskt och nytt smaklöst amerikanskt. Spökets helt överdrivna arsenal av skrämseltaktiker är också otroligt komisk, inte minst för en van läsare av gotisk skräck – en genre som vanligtvis brukar ta sig själv på mycket stor allvar. Samtidigt är det en kärleksfullt gjord parodi, som aldrig blir fånig eller förlöjligar skräckgenren. Det finns också mer allvarliga budskap i berättelsen, där kärlek och förlåtelse visar sig vara krafter som övervinner till och med döden.

Alltså, Spöket på Canterville visade sig vara ett mycket kärt återseende, och jag skall nog återuppta vanan jag hade som barn: att med jämna mellanrum läsa den här boken igen. Och igen. Och igen.

Kretsen av Maggie Stiefvater

The Raven Boys av Maggie Stiefvater har stått på min lista över böcker som jag vill läsa, men det har inte blivit av förrän nu när den har kommit i en svensk översättning under namnet Kretsen. Boken handlar om Blue, en tonårsflicka med en stor och rätt mystisk familj som består av synska personer. Hon träffar på Gansey, en extremt rik internatskolekille som är besatt av att hitta graven efter Glendower, en medeltida walesisk adelsman som kämpat för Wales frihet gentemot engelsmännen. Eller "grav" är inte rätt ord, han är övertygad om att Glendower i likhet med mytens kung Arthur vilar försänkt i en magisk sömn i väntan på att kunna komma tillbaka. Till sin hjälp har Gansey tre av sina skolkamrater, som dock alla har sina egna problem med livet och dessutom egna anledningar till att vilja delta i sökandet. Bland dem finns inte minst Adam, som gärna söker kontakt med Blue. Problemet för henne är dock en spådom som säger att hon kommer att döda den hon blir kär i. Inte någon rolig sak för en tonåring att få höra, oavsett om man tror det är sant eller inte.

Även om jag hade hört att det här var en bra bok, hade jag inte mer än normala förväntningar på den. Men jag tyckte att Kretsen var riktigt bra, det här blev den totala läskoma jag verkligen behövde efter att ha varit helt inne i jobbsaker den sista tiden. Det är en engagerande bok, om än inte så väldigt spännande eller otäck. Men jag fastnade för de väl utformade karaktärerna i boken, och man vill verkligen veta hur det går för dem. Det finns också mycket detaljer som man måste lägga noga märke till, eftersom de kommer tillbaka och senare kommer att spela stor roll. För min del hade boken dock gärna fått vara längre, den tog slut alltför fort. Det finns en del som hade kunnat utvecklas mer, till exempel hur och varför den skumme Whelk hade letat efter Glendower. Dessutom hade jag gärna sett att man fått mer av historisk bakgrund kring Glendower och inte minst mer tydliga förklaringar till varför de tror att hans grav skall finnas just på den här platsen.

På sätt och vis påminner Kretsen en del om Den hemliga historien av Donna Tart: rika ungdomar med högst komplicerade relationer både till sig själva och sina familjer, djupt engagerade studier av antik historia och klassiska språk. Andra huvudpersoner med enklare klassbakgrund och en längtan efter att få höra till, att komma bort från sin egen destruktiva tillvaro. Även här finns också den där besattheten och övertygelsen om att det i historiens gömmor döljer sig någon slags högre sanning som man kan söka sig fram till om man bara kan komma på hur man skall gå till väga. Riktigt lika helgjuten som Den hemliga historien är dock inte Kretsen, vilket inte minst beror på att det är del ett i en serie. Fram emot slutet känns det som att det är många trådar som hänger i luften och det är mycket som man inte kan se någon lösning på. Men något skall det väl vara kvar till kommande böcker! I alla fall vill jag verkligen kasta mig över nästa del så fort den kommer ut, vilket kan jämföras med känslan efter att jag läst en annan av vårens mer omtalade ya-böcker, Beautiful Creatures. Den var helt ok, men jag har ingen brådska med att läsa del två utan kan vänta i lugn och ro på den svenska översättningen.

Litet roligt med den här boken var också att när jag var mitt uppe i läsningen och inte kunde släppa boken med tankarna, då fanns den även i tunnelbanan. Helt rätt bok att läsa just nu, alltså!