Bröderna Grimm 200 år senare

 Många klassiska barnsagor, som Snövit, Törnrosa och Hans och Greta, hör till de folksagor som bröderna Grimm samlade in och gav ut i samlingen Kinder- und Hausmärchen. Den första upplagan av denna bok utkom i december 1812, vilket alltså var 200 år sedan. I Tyskland kommer detta firas rätt intensivt under 2013 och de närmaste åren (varför begränsa sig till ett års firande?). Det ordnas utställningar, konserter och mängder med olika evenemang. Mer om detta kan man läsa bland annat på hemsidan för Grimm 2013.

Det som är intressant med de här sagorna är hur de levt vidare under århundradena och omformats så att ständigt nya generationer av barn kunnat ta dem till sig. I många fall har sagorna ändrats en hel del, vilket inte minst framgår av Disneyfilmerna där från början ganska otäcka sagor blivit betydligt snällare. Nu för tiden tycker man väl inte att det är helt lämpligt att skrämma slag på små barn, vilket nog en del av de gamla versionerna av sagorna gjorde. Därför blir man litet förvånad av den utgåva av Snövit som Rabén & Sjögren gav ut förra året. Det här är en bilderbok i stort format med helt ljuvliga illustrationer i färg och svartvitt. Problemet är bara att boken snarare tar fasta på det hemska i sagan om Snövit, inte det nuförtiden mer vanliga med roliga dvärgar och gulliga djur. Nej, i den här boken har skogens djur stora ångestfyllda ögon och klänger sig närmast i skräck intill Snövit. Dvärgarna är bistra i uppsynen och inte ens prinsen som räddar Snövit ser särskilt bra ut. Boken marknadsförs som lämplig för barn i åldern 3-6 år, men det tror jag inte alls passar. De barn i den ålder som jag känner skulle antingen vara rätt ointresserade av den här boken eller få mardrömmar av den. Däremot tror jag att tonåriga eller vuxna gothflickor (eller gothpojkar) kommer älska den här boken. De kan i likhet med mig fascineras av de vackra och ibland närmast mardrömsaktiga bilderna, där särskilt fåglarna är fantasiska. Min favoritbild är den där Snövit ligger livlös efter att äppelbiten fastnat i halsen och två gamar sitter i ett träd och tittar längtansfullt på henne.

Även på film fortsätter sagorna att vara aktuella och då menar jag inte i bara i tecknad/animerad form. För ett par år sedan fick vi inte mindre än två Snövitfilmer och nu är det dags för Hans och Greta att få en egen film. Det är dock inte originalsagan som det handlar om, utan istället vad som hände efteråt. Efter att Hans och Greta dödat häxan i pepparkakshuset växte de tydligen upp till att bli häxjägare, av trailen till filmen att döma riktiga hårdingar. Hansel och Gretel: Witch hunters har premiär 27 den februari.

Locke & Key

Att Joe Hill kan skriva skräck i romanform har han bevisat i En hjärtformad ask, att han är lika bra på noveller framgår i 20th Century Ghosts. Så kan han klara av att hålla samma nivå i ytterligare en genre – serier? Jovisst, Locke & Key del 1: Welcome to Lovecraft (tecknad av Gabriel Rodriguez) är en underbart otäck, blodig och suggestiv historia, precis så bra som man vill att den skall vara.

Locke & Key handlar om tre syskon som efter att deras far blivit mördad flyttar från Kalifornien till ett stort gammalt hus som som ligger på en plats som heter Lovecraft i Massachusetts. Precis som man skulle kunna misstänka visar det sig snart att de inte kan fly från det hemska som hänt, både för att syskonen plågas av fruktansvärda minnen och för att riktigt skrämmande saker börjar hända i deras nya hem.

Bara det faktum att platsen heter Lovecraft vittnar väl om att det är ett ruggigt ställe som man borde akta sig för, även om inte personerna i boken verkan se den kopplingen. Huset de flyttar till ser ut som ett riktigt spökhus, verkligen inte någonstans man skulle vilja bo för att komma undan läskigheter. Desto bättre för den skräcksugne läsaren, som här i del 1 får början på en historia som har alla förutsättningar att utvecklas till något riktigt bra. För att jämföra kan man säga att boken på sätt och vis känns litet grann lik tv-serien American Horror story. Inte så att det är en kopia, men det finns likheter – inte minst att det hela utspelar sig i ett stort gammalt hus där det uppenbarligen hänt en hel del hemskheter längre tillbaka i tiden.

Experiment med el och döda husdjur

Alla som är bekanta med Stephen Kings Jurtjyrkogården vet att hur mycket man än saknar ett älskat husdjur som dött, så bör man ändå inte försöka återuppliva det. Det blir nämligen aldrig riktigt som förr igen. Den som dessutom läst Frankenstein bör ha lärt sig att det här med att skapa liv genom experiment med el och likdelar inte heller brukar sluta bra. Men naturligtvis finns det folk som aldrig lär sig, eller också läser de helt enkelt inte böcker. Alternativt är de så pass desperata att de struntar i alla tänkbara konsekvenser. Det gäller till exempel huvudpersonen Victor i filmen Frankenweenie, som har premiär på biograferna fredagen den 11 januari. Victor, som av en händelse heter Frankenstein i efternamn, kan inte låta bli att återuppliva hunden Sparky efter att denne blivit påkörd av en bil. Och jag tror vi alla förstår att detta leder till vissa problem...

Eftersom filmen inte haft premiär ännu kan jag inte uttala mig om ifall den är bra, men att Tim Burton ligger bakom verkar lovande. Åtminstone att döma av trailern (som förhoppningsvis är inbäddad nedan) är filmen ett underbart hopkok av referenser till klassiska skräckfilmer, gjorda i bästa Burtonstil. Jag älskar också att det vilar en tydlig Ed Wood-anda över den här trailern (det finns dock även andra versioner). Det är säkert inte en slump, minns att Tim Burton för många år sedan gjorde filmen Ed Wood. Att filmen dessutom är i svartvitt för att öka på filmklassikerkänslan är väl hysteriskt roligt – en modern animerad film i 3D och allt, som inte är i färg...

Läsutmaningar ... nej, nej!

Jag brukar vara försiktig med att hoppa på olika utmaningar, åtminstone mer krävande sådana. Förra året var jag med i Pocketlovers tre-på-tre-utmaning, den var på en lagom nivå och gjorde att jag fick läsa tre intressanta ryska böcker. Men annars har jag hållit mig ifrån sådana saker. Visst kan en utmaning vara ett tillfälle att få läst sådant som man inte annars skulle ha gjort, men det som verkar roligt från början blir lätt till ett dåligt samvete om man inte hinner eller tappar lusten.

Alltså intar jag en försiktig hållning gentemot diverse utmaningar som dyker upp runt om på olika bloggar. Men en har jag bestämt mig för att hänga med på, nämligen Ord och inga visors Tusen och en natt-utmaning. Den innehåller bara en bok att läsa, om än en tjock sådan, och känns väldigt lockande. Jag läste Tusen och en natt som barn och minns att det fanns sagor i den som var riktigt hemska. Särskilt en som gjorde stort intryck på mig innehöll en man som blivit fast i en grotta fylld med en massa skelett efter andra människor som blivit instängda och dött där inne. Det skall bli intressant att läsa om det här som vuxen och se vad det där var för sagor egentligen. Och kanske minns jag fel, kommer den där historien med skelettgrottan ens från Tusen och en natt?

Sedan vet ju alla bokbloggare att den som läser flest böcker vinner, inte sant? Om du tvivlar på den saken, se då vad Enligt O skriver om den här frågan. Hennes blogg fick ju pris som bästa bokblogg förra året, så hon måste ju vara en auktoritet på området! I alla fall har jag anmält mig till Goodreads 2013 Reading Challenge och där angett att jag skall läsa 150 böcker under det kommande året. Det är en hög siffra, men jag tror att den är helt realistisk och dessutom i nivå med vad jag tror att jag brukar läsa.

Om det blir några fler utmaningar för min del återstår att se. Men ett år är långt, så vi får väl se vad som händer framöver!

Feberflickan

Luna är ensam hemma och fullt upptagen med att städa huset som hon bor i tillsammans med sin far, syster och så ”hon” – hon som Luna aldrig nämner vid namn och avskyr över allt annat. Städningen kommer sig egentligen inte av att det är smutsigt, men det finns saker som måste ställas i ordning och fläckar som måste skrubbas bort. Stämningen är drömlik och febrig, vad det är som försiggår är svårt att bedöma. Efterhand förstår man att hemska saker har hänt och att det nog är så att fadern och ”hon” ligger döda i sitt sovrum. Så kan man sammanfatta boken Feberflickan av Elisabeth Östnäs, som i all sin enkelhet lyckas vara spännande och skrämmande utan att särskilt mycket egentligen händer, med en huvudperson som får det att krypa under skinnet på en av obehag. Luna, den som berättar bokens handling, är nämligen en synnerligen opålitlig person. Det är svårt att bestämma sig för om hon är iskallt beräknande eller helt galen, om hon är ett offer eller en förövare. Möjligen är hon alltihopa på en gång.

Feberflickan är en sådan där bok som jag haft liggande ett tag. Den har tokhyllats av många andra bokbloggare (se bl.a. Lingonhjärta, Pocketlover, Bokstävlarna, Dark Places, Feuerzeug) och det var därför med viss bävan jag till slut bestämde mig för att äntligen börja läsa … kan någon bok verkligen vara värd sådana omdömen? Men jo, det var den. Det här är en riktigt bra bok, på många sätt den bästa svenska bok jag läst på väldigt länge. Och jag läser mycket böcker, så det finns många andra titlar att jämföra med. 

Som person känns Luna besläktad med andra figurer ur litteraturhistorien. Hon är en andlig syster till doktor Glas, någon som med en förvåningsvärd lätthet kan tänja på moraliska gränser och inför sig själv rättfärdiga de mest fruktansvärda saker. I likhet med den gode doktorn är hon inte någon Raskolnikov, som med tiden börjar plågas av hemska minnen. Luna blir en sådan där person som det är så fascinerande att lära känna i litterär form, medan man bara kan hoppas att man i verkligheten aldrig kommer stöta på någon som henne.

Feberflickan är en bok som det helt enkelt är svårt att hitta fel i. Den är otroligt välskriven och väldisponerad, med en handling som elegant binder ihop olika tidsskikt i handlingen så att man som läsare efterhand förstår mer och mer av vad som hänt i huset. Boken är kort, bara 127 sidor, vilket också är en styrka. Elisabeth Östnäs breder inte ut sig på mängder av sidor som så många andra författare nuförtiden gör bara för att det är enkelt att skriva långt på en dator. Feberflickan är istället en stram och stilsäker komposition där ingenting blir onödigt eller en transportsträcka. Man kan också utan problem läsa hela boken i ett svep, vilket verkligen är vad man vill göra. Det här är en sådan bok som man sitter uppe och läser trots att man för länge sedan borde ha släckt lampan och lagt sig att sova …

Unwritten – när gränsen mellan bok och verklighet suddas ut

Att vara kändisbarn kan ha sina sidor, men för Tom Taylor är det nog värre än för de flesta andra. Hans far, Wilson Taylor, är författare till den otroligt framgångsrika fantasybokserien om den unge trollkarlen "Tommy Taylor", en slags Harry Potterliknande historia där han alltså låtit huvudpersonen få dela både utseende och namn med sonen. Det hela blir inte lättare av att fadern sedan ett decennium är spårlöst försvunnen, medan den nu vuxne Tom ganska motvilligt och uttråkat försörjer sig med att signera böcker på konvent. Bitter på fadern som övergav honom utan pengar ser han till att åtminstone tjäna litet på sina likheter med böckernas huvudperson.

Riktigt besvärligt blir det när otäcka saker börjar hända, som att Tom blir nedslagen av en mystisk person. Hans identitet börjar också ifrågasättas, kanske är inte Wilson Taylor hans riktiga far? Har denne kidnappat eller köpt Tom från de biologiska föräldrarna? Än mer förvirrande är att påståenden börjar cirkulera om att Tom skulle vara Tommy i böckerna på riktigt, alltså en litterär figur som på något sätt fått liv. Något sådant borde vara omöjligt, men skulle faktiskt förklara en hel del konstigheter. Och finns det i sådana fall fler fiktiva skumma typer som lyckats ta sig ut ur böckernas värld?

Unwritten, en seriebok skriven av Mike Carey och tecknad av Peter Gross, är en fascinerande historia som pendlar mellan den "riktige" Toms allt mer förvirrande tillvaro och handlingen i böckerna om den "fiktive" Tommy. Tom börjar inse att på samma gång som hans liv är väldigt offentligt på grund av hans kändisskap, vet ingen på riktigt särskilt mycket om vare sig honom själv eller hans föräldrar – inte ens hans själv vet egentligen hur saker ligger till. Det här är en berättelse där olika lager av fiktion på ett elegant sätt blandar sig med varandra. Man inser snart att det efterhand kommer att avslöjas en hel del hemligheter om både Tom själv och personer som dyker upp i hans liv, och självklart fattar man från början att gränsen mellan verklighet och litteratur är rätt suddig i den här boken. Nu är det här dock bara första delen av flera (i mars utkommer del 7), så det man får i del 1: Tommy Taylor and the Bogus Identity är snarare inledningen än en avslutad historia. Här måste läsas fler böcker om Tom och hans värld!

Nyårslöften

När det är nytt år brukar nyårslöften vara något att fundera över. Men nja, jag har egentligen inte för vana att avge några sådana. Det får ju inte bli en massa förpliktelser som mest bara känns jobbigt att påminnas om efteråt. Ett säkert löfte blir dock att bloggen fortsätter som vanligt. Jag funderar litet på att införa någon slags månadssammanfattningar, men vi får se om jag fortfarande tycker att det är en bra idé när januari är slut. I sådana fall kan jag prova på det.

En annan ambition blir att recensera mer serier på bloggen. Det finns så väldigt mycket spännande sådana böcker, så jag skall se till att inkludera dem mer än jag gjort hittills. Minst en bok i månaden hade jag tänkt. (Oj, det här börjar verkligen likna riktiga nyårslöften!).

Litet mer klassiker hade jag också tänkt att skriva om. Nu under hösten känns det som att jag läst väldigt mycket nya böcker, men så är det inte alls alltid. Jag läser gärna sådant som har ett antal år på nacken (varför inte ett par hundra?), och det passar bra att blogga om också. Faktiskt håller jag på med en bok som ursprungligen gavs ut i början av 1700-talet – det ni, snart kommer ni att få läsa om en 300 år gammal apokalypsskildring!