"Det går an" i fantasyversion

Den som läste min recension av Rubinröd för ett tag sedan minns att jag retade mig på både kvinnosyn och självbild hos den unga huvudpersonen. Dessutom kände jag att det måste väl ändå gå att hitta bättre alternativ för unga tjejer som vill läsa spännande berättelser med huvudpersoner som de kan identifiera sig med. Och visst finns det sådana böcker! Till exempel blev jag via Feuerzeug tipsad om Kristin Cashore och hennes serie som på svenska heter De utvalda.

Den första boken i serien heter Tankeläsaren (Graceling) och handlar om Katsa som är en så kallad särling. Det betyder att hon har någon slags speciell kraft, i hennes fall förmågan att döda. Trots att hon till det yttre är en vanlig tonårstjej (om än extremt vältränad), så kan hon enkelt besegra vuxna krigare. Just detta gör att hennes morbror kungen är mycket angelägen om att utnyttja hennes krafter för sina egna syften. På kungens uppdrag utför hon de mest hemska uppdrag, något som hon dock inte alls vill finna sig i. Katsa och några av hennes vänner bildar därför en motståndsorganisation, Rådet, som hjälper behövande och gör att det känns litet lättare att tvingas vara i den grymme kungens tjänst.

Under ett uppdrag träffar Katsa en annan särling, Po. Han är speciell på många sätt, inte minst för att han faktiskt också har en förmåga som gör att Katsa inte lika enkelt som vanligt kan besegra honom i slagsmål. Han kommer henne också nära på andra sätt, något som dock innebär vissa problem. Dels är det uppenbart att Po döljer många hemligheter, vilket får Katsa att känna sig sviken. Dels har Katsa svårt att acceptera att leva samma sorts liv som andra kvinnor. Hon vill inte gifta sig och skaffa barn, bland annat för att hon är så van att vara annorlunda och utanför att hon har svårt att inordna sig under samhällets krav på hur kvinnor skall leva.

Tankeläsaren handlar i ungefär lika delar om äventyrsaction och om relationer. Att Katsa kan slåss och döda trots att hon är kvinna, det är inte något hon själv valt. Men kan hon dessutom välja att inte leva som andra kvinnor även när det gäller andra aspekter av livet? Kan hon både få uppleva kärlek och behålla sin frihet? Jag gillade de här bitarna av boken, för visserligen tappade den tempo litet grann när relationsbitarna tog över, men det var gjort på ett intressant sätt. Det är viktigt med frågor om vad man skall göra av sitt liv och hur mycket man skall anpassa sig efter vad omgivningen kräver. Kristin Cashore visar att en fantasybok fungerar utmärkt för att diskutera sådana saker. Och Katsa visar att man både kan bryta mot normer och behålla sin självständighet utan att behöva bli en olycklig människa.

I mitten av 1800-talet gjorde Carl Jonas Love Almqvist skandal med den korta romanen Det går an. Den handlar om ett kärlekspar där kvinnan kräver att få leva i ett jämlikt förhållande och vägrar att gifta sig, vilket hennes partner går med på. Även om väldigt mycket har förändrats sedan 1800-talet är frågor kring jämställdhet i förhållanden fortfarande relevanta och aktuella, på ungefär samma sätt. Det framgår inte minst av Tankeläsaren, som hur otroligt det än låter har ett tema som är väldigt likt Det går an. Detta trots att det alltså är ungefär 170 år mellan dem. Om något, säger väl det en hel del om hur tidlösa de här frågorna är.

En trollkarl i London

Ödesbunden (Fated) är skriven av en författare med det åtminstone ur svensk synvinkel något udda namnet Benedict Jacka. Boken är första delen i en serie om Alex Versus, en trollkarl och siare bosatt i London. Alex har gått i lära hos en mörkmagiker, vilket verkar ha slutat rätt illa. I alla fall är hans tid som trollkarlslärling inte något han vill bli påmind om och nuförtiden vill han verkligen inte se sig som tillhörande den mörka sidan. Han försöker överhuvudtaget ha så litet att göra med andra magiker som möjligt, istället driver han en liten magibutik där han säljer kristallkulor, örter och sådant. Utöver detta finns också en del riktigt magiska föremål till försäljning, men de flesta av kunderna är inte medvetna om detta.

Alex främsta förmåga som trollkarl är att kunna se in i framtiden eller att snarare att se möjliga framtider, eftersom det aldrig är bestämt på förhand vad som skall hända. I boken blir han kontaktad av en rad andra magiker som vill att han för deras räkning skall utnyttja sin siarfömåga till att försöka öppna en urgammal relik. Att just Alex är så eftersökt beror på att alla andra siare har flytt fältet, väl medvetna om att uppdraget ifråga är väldigt farligt. För egen del är Alex inte alls sugen på att ta jobbet, men inser att han är tvungen för att kunna skydda både sig själv och sin vännina Luna. Hon är hans närmsta vän (inte flickvän, även om Alex nog skulle vilja det) och har det rent allmänt rätt svårt eftersom hon är drabbad av en livslång förbannelse.

Det här är en helt ok urban fantasy, en sådan där bok som det kan vara trevligt att läsa när man vill ha något litet lagom spännande och okomplicerat att slappna av med. Själva temat för boken ger mig litet vibbar av Dresden files, och det är ju aldrig fel. Till viss del påminner den också om Ben Aaronovitch böcker, även om Benedict Jacka är långt ifrån lika skicklig rent stilistiskt och språkligt som Aaronovitch.

Litet märklig är också bokens titel. Ödesbunden låter för mig som om det skulle vara Harlequin-romantik eller något liknande. När jag läste boken kände sig min sambo tvungen att fråga flera gånger om vad den handlade om, han verkade orolig att jag gått över till the real dark side – romantikträsket... Men det är inte någon risk med den här boken. Hoppas att inte titeln avskräcker några läsare, för det här är helt vanlig trollkarls-urban fantasy, inte något annat!

Grattis Bram Stoker!

Idag 8 november är Bram Stokers födelsedag och om han till äventyrs tillhör de odödas skara kan han fira sin 165-årsdag. Dagen till ära har Google lagt upp den här fina bilden som kan beskådas av alla som använder denna sökmotor för tillfället.

Skuggornas bibliotek säger grattis Bram!

Mitt så kallade odöda liv

Det här med att vara en tonåring för evigt, det framställs i Twilight som något underbart. I själva verket vore det ju verkligen inte roligt att förbli i den åldern för all framtid, eller att förvandlas till en vampyr för den delen. Nina, huvudpersonen i The Reformed Vampire Support Group av Catherine Jinks, är mycket väl medveten om det här, för hon är nämligen en för alltid 15-årig vampyr. Eller i själva verket är hon 51 år gammal, för det är bara till det yttre som hon förblivit tonåring. Hon vet också bättre än någon annat att vampyrer aldrig är lika häftiga som i böcker och på film, där de är supersnygga, smala och urstarka. Nina är visserligen smal, men inte på något vacker sätt utan snarare så där att strumpbyxorna alltid korvar sig kring vaderna.

Superkänslig mot ljus, ständiga hälsoproblem, med jättefult hår eftersom frisörbesök är uteslutna och på alla sätt helt oförmögen att leva ett vanligt liv bor Nina fortfarande hemma hos sin gamla mamma. Hon tillbringar all tid med att titta på tv och att skriva vampyrböcker om den lika starka som vackra vampyren Zadia Bloodstone (smart sätt att försörja sig på för en vampyr, inte sant?). De enda gångerna hon tar sig ut är för att träffa andra vampyrer i en terapigrupp som håller möten varje vecka. Deras enformiga och tråkiga liv har sett likadant ut i flera decennier, så vid det här laget är de väldigt välbekanta med alla problem som gruppens medlemmar har i sina liv. Men så en dag försvinner en av gruppens medlemmar. Inte någon trevlig person, men ändå. Rädslan sprider sig i gruppen när de förstår att det finns en slayer, någon som inte bara fått reda på att vampyrer existerar utan också bestämt sig för att jaga och döda dem. Utan att veta hur de skall bryta sin handlingsförlamning inser vampyrerna att de på något sätt måste ta tag i det här problemet, annars innebär det slutet för dem alla.

The Reformed Vampire Support Group är en uppfriskande annorlunda vampyrhistoria. Författaren har tagit fasta på allt det som skulle kunna ses som problematiskt med att vara vampyr, och då blir de både ganska ynkliga och komiska figurer. Visst kan man många gånger tycka att Nina och de andra måste rycka upp sig och inte bara tveka inför allting hela tiden, men utan att avslöja för mycket är det just detta som boken handlar om. Det här är en bok som kan rekommenderas för alla som vill ha en underhållande motvikt till alla romantiska supervampyrer som befolkar så många andra böcker. Som Nina själv säger: "Vampires are meant to be so glamourous and powerful, but I'm here to inform you that being a vampire is nothing like that. Not one bit. On the contrary, it's like being stuck indoors with the flu watching daytime television, for ever and ever."

Den absurda främlingen

"Så ni vet hur man bekämpar mardrömmar, sir Max?"
"Japp. Åtminstone mina egna... Och det vill inte säga lite."

Främlingen av Max Frei är en bok som är rätt annorlunda mot det mesta man kan läsa. Den är svår att kategorisera, men om jag skall försöka säger jag att det är en slags urban fantasy/alternativ verklighet/skräck/steampunk med mycket absurda inslag. Fast det förklarar nog inte så mycket om man inte läst boken själv.

Bokens huvudperson är Max Frei – just det samma namn som författaren (vars namn är en pseudonym för Svetlana Yuryevna Martynchik). Max är en rätt misslyckad typ som sover hela dagarna och är vaken på nätterna. "En klassisk loser" kallar han sig själv. När han sover drömmer han mycket, och i drömmarna träffar han på en person som erbjuder honom ett jobb. Haken är bara att jobbet ifråga är i staden Echo, som ligger i en annan värld än vår egen. Utan att tveka tackar Max ja, och påbörjar snart sin träning till att bli "nattlig ställföreträdare till den Ärevördigaste föreståndaren för Hemliga spaningsstyrkans mindre rotel" i Echo. Om Max hemma i den riktiga världen haft helt obefintliga möjligheter till en karriär (så säger han själv), blir allt nu annorlunda. I Echo visar han sig ha stora talanger för sitt nya jobb och avancerar snabbt till att bli "dödsmantelns bärare", en person som andra ser på med fruktan och respekt.

Handlingen i boken består till största delen av att Max och hans kollegor löser olika fall som har att göra med magi, till exempel en demon i en spegel som dödar dem som tittar in i den. Det här är dock inte någon spänningsroman av vanligt slag, för viktigare än att lösa fallen är den märkliga tillvaron i Echo som är fylld av djur med ovanliga egenskaper, skumma restauranger och steampunkiga prylar. Bland annat, för ingenting är riktigt normalt i den här världen.

Är det då en bok som kan rekommenderas? Nja, det beror litet på vad man är ute efter. Den är absurd och humoristisk, på ett sätt som jag tyckte var rätt charmigt. Jag gillar särskilt fåglarna med absolut minne som används som arkiv. Roliga katter och hundar förekommer också! Utan att vara någon särskilt svår bok tar den dock ändå tid att läsa, det är mycket detaljer och fokus ligger inte på att driva själva storyn framåt. Man skall inte förväxla Främlingen med en deckare, det är den verkligen inte även om den handlar om att lösa magiska brott. Jag tyckte mycket om att läsa den här boken, men jag kan samtidigt förstå om andra kan tycka att den blir alltför konstig.

Ett problem med boken kan vara översättningen. Jag kan en del ryska, även om jag är urdålig på att prata det, men jag kan i alla fall så mycket att jag vet att ryska rent grammatiskt är ganska annorlunda jämfört med svenska. Det gör att en översättning som ligger nära originalet kan se rätt konstig ut på svenska eller engelska. Främlingen lider litet av det här, framför allt i dialogen, där man kan känna igen ryska sätt att uttrycka sig. Det är på något sätt både omständligt och korthugget på samma gång. Sedan är det en hel del gånger när jag inte håller med om ordvalet. "Pytt!" till exempel, är det verkligen ett uttryck som en 29-årig kille skulle använda för att avfärda något? Tror inte det, va.

Hur som helst, Främlingen var i mitt tycke väldigt underhållande läsning. Det är en bok som på något sätt känns väldigt rysk, och jag önskar att jag hade tid att putsa upp min ryska så att jag kunde läsa den i original. Då skulle den nog vara riktigt rolig.

Och det här var bok två i Pocketlovers tre-på-tre-utmaning. Nu har jag bara en bok kvar!

Cirkeln finns överallt!

Jag kom nyss tillbaka från en resa till Prag som var trevlig på många olika sätt. Prag är en underbar stad, och en rolig sak är att det finns så väldigt mycket bokhandlar och antikvariat. På varenda gata, känns det som – bokhandelsdöden har definitivt inte nått Tjeckien, åtminstone tyckte inte jag att det verkade vara så. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att gå in i några affärer, bara för att se vad de hade för böcker. Eftersom jag inte kan ett ord tjeckiska var det inte aktuellt att handla (fast det kunde ju ha funnits något intressant på engelska...), men man kan ändå få en uppfattning om vad det är som säljer. Och ser man på, det verkar som om tjeckerna läser ungefär samma saker som folk här hemma.

Cirkeln på tjeckiska alltså! Att döma av hur många exemplar de hade och hur framträdande plats i affären som de stod skyltade på, så verkar de här böckerna väcka stort intresse även i Prag. Hemskt roligt att se!

Tidsresor och spöken i Rubinröd

Justin Cronins the Twelve var visserligen bra, men efter en så massiv dos postapokalyps känns det bra att läsa något litet trevlig och roligt som motvikt. Och då visade sig Rubinröd av Kerstin Gier vara ett utmärkt val. Det är en ungdomsbok som handlar om 16-åriga Gwendolyn som bor i London. Hon kommer från en familj där det finns ett antal personer som har förmåga att resa i tiden. Gwendolyn själv anses dock inte ha några sådana förmågor, vilket leder till problem när hon plötsligt en dag inser att hon har hamnat i en annan tid.

Rubinröd är en charmig bok som är så där litet lagom spännande. Man kan inte låta bli att tycka om huvudpersonen Gwendolyn och hennes kompis Leslie som känns som väldigt mycket tonåringar. Vad man däremot kan reta sig på är varför Gwendolyn måste trycka ned sig själv hela tiden. Hon verkar inte vara någon korkad bimbo, men på något sätt ser hon sig själv som det. Till exempel kan hon inte ens föreställa sig att hon skulle kunna memorera ett par ord på latin, trots att hennes liv kan hänga på att hon minns dem. Dessutom ägnar sig de andra personerna i boken åt att dels idiotförklara henne (vilket dock framstår som elakt och orättvist), dels åt att nedvärdera kvinnor i allmänhet. Visserligen är det framför allt män som lever ett par hundra år tillbaka i tiden som ägnar sig åt det senare, men det känns som rätt onödigt. Är det här en bok som försöker få unga tjejer att veta sin plats, eller vad är det frågan om? Syftet är förmodligen att man skall tycka att de här personerna har fel och hålla på Gwendolyn, men jag tycker att det blir för mycket oemotsagd misogyni. Dessutom kan jag inte fatta varför Gwendolyn blir kär i en kille som är lika nedvärderande mot henne som alla andra. Det känns inte särskilt trovärdigt och man glädjer sig inte direkt för hennes skull.

Ett annat problem med den här boken är att den bara är första delen av tre. Särskilt fristående känns den inte, utan snarare som att den tar slut mitt i. Nästa år kommer del två och tre, men det bästa vore nog om man kunde läsa alla böckerna i ett sträck.

Jag hade tänkt ge bort den här boken i present till en tonårig släkting, men nu vet jag inte hur jag skall göra. Det är i högsta grad en trevlig och underhållande bok, men det känns samtidigt som att den skulle bidra till att få unga tjejer att känna att de inte duger. Och så vill jag ju inte att de skall se på sig själva.