Metro 2034 – hur länge måste man vara fånge i tunnelbanan?

Metro 2034 av Dmitrij Gluchjovskij är uppföljaren till Metro 2033, som jag läste för ett par år sedan. Inför den boken hade jag litet blandade reaktioner. Själva idén gillar jag skarpt: efter en kärnvapenattack är jorden helt förstörd av strålning, de enda överlevande var de som befann sig i Moskvas tunnelbana. På ytan finns bara hemska mutanter, men nere i tunnlarna har människorna skapat sig ett nytt samhälle där de slutit sig samman i grupper som noga bevakar sina territorier – stationerna, tunnlarna. Den första boken var alltså på sitt sätt intressant, men jag hade svårt för huvudpersonen Artiom. Jag hade också på något sätt svårt att finna mig tillrätta i den ultramanliga värld som skildras. Visst vore det säkert supertufft att tvingas leva i tunnelbanan, men skulle verkligen alla kvinnor reduceras till bara obetydliga skuggvarelser? Av någon anledning hade jag hoppats att de här problemen skulle bli mindre i uppföljaren, men istället blev det tvärtom. Det som kändes fel med första boken blev inte bättre i den här, tyvärr.

Metro 2034 inleds vid stationen Sevastopolskaja, där man ständigt är i stridsberedskap på grund av de muterande monstren som ständigt hotar att göra inbrytningar. När boken börjar har ett antal personer försvunnit, vilket verkligen inte är ett gott tecken. En liten styrka sänds ut för att ta reda på vad som hänt, och med detta börjar en resa genom delar av Moskvas tunnelbanesystem. Gruppens ledare är den mystiske Hunter, som man känner igen från den förra boken. Med på färden finns en äldre man vid namn Homeros, som lever för att samla in berättelser som han vill sprida vidare till andra. Han är gammal nog att minnas tiden före den stora katastrofen, vilket gör att han plågas av att se den en gång så vackra tunnelbanan som nu är helt förfallen. Men alltså, det handlar återigen om en vandring genom tunnelbanan. Postapokalyps är något jag brukar vara svag för, men det här blir litet för tråkigt och för likt Metro 2033. Nej, för min del känns det som att jag fått nog av tunnelbanan nu...

Det här var en av böckerna i tre på tre-utmaningen, där jag nu alltså klarat av den första boken. Jag förstår att det kan verka som att jag halkat efter i den här utmaningen eftersom det dröjt innan det dykt upp några läsrapporter här på bloggen. Problemet är dock inte att jag ligger efter med läsningen, utan att det tog tid innan jag kom mig för att skriva om Metro 2034 som jag läste i september. Vissa böcker känns ju så där problematiska, så att det blir svårt att kunna formulera vad man tycker om dem. Och nu vet jag inte ens var boken är någonstans, det är som att den gått och gömt sig. Jag tar det som ett tecken att få det hela överstökat!

Caitlin Sweet och The Pattern Scars

The Pattern Scars av Caitlin Sweet handlar om flickan Nola som lever i landet Sarsenay. Hon kommer från en mycket fattig familj och när det upptäcks att hon har förmågan att "othersee" blir hon redan som barn  bortlämnad för att tränas till att bli en sierska. Men en sierska ser bara andras framtid, för egen del vet Nola inte vad som väntar eller vilka personer som det är säkert att lita på. Med tiden tvingas hon inse att hon har dragits in i riktigt hemska saker och det finns inte någon väg tillbaka för hennes del.

The Pattern Scars är en sorglig berättelse om hur det är att vara totalt utlämnad och maktlös. Det  skymtar ett slags klassperspektiv i boken, om än ganska outtalat. Men ett underliggande tema är frågan  varför vissa skall tvingas vara tacksamma för det lilla de får – som när de liksom på nåder får tjäna i det stora palatset – medan andra på ett för dem självklart sätt njuter av lyx och makt som de inte förtjänat utan bara haft turen att födas till.  Det här är dock inte en bok som manar till revolution, snarare visar den hur förtvivlat svårt det kan vara att åstadkomma någon förändring. Och om man lyckas är det inte säkert att det leder till att något egentligen blir bättre.

Det här är en rätt stillsam historia där man långsamt leds fram mot den kommande stora katastrofen. Det finns en del blodiga och ganska otäcka scener, men det bestående intrycket blir ändå att det är en både vacker och hemsk skildring av underordning och utnyttjande. Vill man ha litet totalt mörker så här när höstrusket börjar komma på allvar, då kan det här vara rätt bok.

Kontrast i sammandrag

Precis som förväntat blev Kontrast en mycket trevlig upplevelse. Många trevliga människor, spännande föredrag, intervjuer och paneldisskussioner samt inte minst böcker i högar som man kunde köpa med sig.

Att författare är bra på att skriva betyder inte nödvändigtvis att de är lika bra på att tala inför publik, men på Kontrast fanns flera stycken som var mycket underhållande att lyssna på. Den kanadensiske science fictionförfattaren Peter Watts var otroligt rolig i sin intervju, till och med när han berättade om så allvarliga saker som när han blev tagen av den amerikanska gränspolisen och portad från att resa in i USA.

Även Joe Abercrombie visade sig vara en fantastisk personlighet. Jag hörde honom bland annat i en debatt på temat "Fantasy with a twist" som handlade om hur författare försöker förnya fantasygenren och ge sina läsare något de inte väntar sig i böckerna. Joe Abercrombie framhöll bland annat att en fördel man har som författare är att man inte måste vara lika mainstream som är nödvändigt för den som gör film. "You can afford to write for a minority of people with excellent taste", sade han. Fast frågan varför det alltid är så ojämlika förhållanden mellan könen i fantasyböcker hade ingen i panelen något riktigt bra svar på. För visst är det en befogad fråga: inom fantasy är ju författaren är fri att hitta på vad som helst, kan det finnas drakar kan det väl finnas kvinnor som är jämlika med män?

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg var också väldigt intressanta att lyssna på, och de var dessutom med på många olika programpunkter – hela tiden med en aldrig sinande energi. Jag hörde Sara i en paneldiskussion om "Fantasiska ungdomsböcker", där det diskuterades nya trender inom detta område och gavs mängder med boktips. Bland annat påstods det att något förlag hävdat att man framöver kan förvänta sig böcker som var en korsning mellan Downtown abbey och Game of thrones. Återstå att se vad det skulle vara för något... Och så efterlystes böckerna om sjöjungfrur som tydligen tidigare utpekats som det "nya stora". Ingen i rummet verkade dock ha läst någon sådan bok, så det blev nog inte så mycket med den trenden.

Förutom detta var två spännande programpunkter dels en intervju med Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, dels presentationen av deras nya projekt Berättelser från Engelsfors. Eller så mycket till intervju var det väl inte, de bägge pratade oavbrutet och intervjuaren fick knappt en syl i vädret. Intressant att lyssna på var det i alla fall, som när de pratade om hur det känts när den första boken redan hade sålts utomlands fastän de inte var klara med den. Eller när de fick veta vem som skulle recensera Cirkeln i DN och insåg att det var samma person som tidigare hade gjort en grym sågning av Strindbergs stjärna. "Jag vet inte om den boken förtjänade en sådan sågning" sade Sara Bergmark Elfgren, som inte hade läst den själv. Men där kan jag försäkra henne att de aldrig löpte någon risk att råka ut för samma sak. Strindbergs stjärna har en hel del väldigt stora brister, som en recensent helt enkelt inte kan undgå att ta fasta på. Cirkeln är på en helt annan nivå!

Och så var det Berättelser från Engelsfors, där de bägge författarna presenterade detta nya projekt tillsammans med de tre tecknare som arbetat med boken. Det lät som att de jobbat ihop väldigt intensivt, Mats Strandberg kallade det för en "nördarnas perfect storm". Dock fick vi inte veta så mycket om vad boken skall innehålla, det är än så länge hemligt. Däremot fick vi höra både författare och tecknare fundera över vilka superkrafter de själva skulle vilja ha...

En annan programpunkt var "Metal och fantastik", om hur fantasy och science fiction har använts inom heavy metalmusiken. Denna programpunkt var underhållande både när Anders Bellis och Anna Bark Persson berättade och för att man fick höra musik av bland annat Black Sabbath, Judas Priest och Nightwish. Rätt komiskt blev det i början, när det inte gick att få musiken att höras i högtalarna. Den som löste problemet var en resolut dam ur publiken som inte bara visste vilka kontakter som sladdarna skulle sitta i, utan också var klädd i mycket tjusiga steampunkkläder. Det krävs alltså litet steampunk för att klara av krånglande datorer!

Utöver detta fanns också en mängd andra programpunkter. En av dem var en paneldiskussion om fantastikbloggar, där undertecknad satt med i panelen. Schemat var dock så späckat att det inte gick att hinna med allt man ville, och själv hade jag inte heller möjlighet att vara med på söndagen. Två dagar räckte dock väldigt långt, det gav massor med intryck, intressanta boktips och möten med trevliga människor (inte minst ett antal andra bokbloggare!). Några signerade böcker fick jag också med mig och jag lyckades med den något märkliga bedriften att stå allra sist i signeringskön till både Caitlin Sweet och Kelly Link. Dessutom är jag nästan helt säker på att jag var sista person fram även till Joe Abercrombie!

Nästa år blir Swecon i Stockholm och har då namnen Fantastika. Vi kanske ses där..?

Kontrast så här långt

Just nu har jag inte tid att skriva något mer utförligt om Kontrast, för jag måste hasta iväg till tåget för att åka tillbaka till Uppsala där dag två snart drar igång. Så här långt kan man dock konstatera att dag ett var mycket trevlig. Bland annat hörde jag en intervju med den kanadensiske science fictionförfattaren Peter Watts, som visade sig vara både intressant och underhållande. Jag måste läsa hans böcker! Väldigt rolig att höra var också Joe Abercrombie, som deltog i paneldiskussionen "Fantasy with a twist". Och jag fick två böcker signerade av honom, den ena syns på bilden nedan.

Nu mot Uppsala, där programmet för dagen verkar vara lika bra som igår. Och om inte annat får man träffa många trevliga människor där, både bokbloggare och andra!

Kontrast-peppning

I morgon är det äntligen dags för Kontrast. Jag har stora förhoppningar på den här helgen som kommer innehålla mycket trevligheter. Förutom att det ges tillfälle att träffa andra bokbloggare är programmet fyllt med spännande föreläsningar, paneldiskussioner och författarintervjuer. Eller överfullt nästan, för allt kommer man inte hinna med om ingen snabbt uppfinner ett sätt som gör att man kan vara på flera ställen samtidigt (har någon kanske sett var Hermiones tidvändare tagit vägen?). Så det blir till att välja mellan programpunkterna, på något sätt. Det är bara att gratulera arrangörerna till att ha satt ihop ett program som ser väldigt lovande ut!

Vi ses väl i Uppsala i morgon!

Jeanette Winterson och häxorna

The Daylight Gate av Jeanette Winterson handlar om en häxprocess i norra England i början av 1600-talet. Det här är en historia helt utan vinnare, som slutar med att i princip alla dör. Och det kan knappast räknas som en spoiler, för Winterson talar om vad som kommer hända redan i bokens allra första två meningar. Litet andra spoilers kan dock förekomma nedan!

Häxprocesser är ett ämne som jag är väldigt intresserad av men som också  har en förmåga att reta upp mig därför att det ofta skrivs så väldigt mycket konstigheter om det. Givetvis är skönlitterära författare fria att hitta på vad de vill, men jag har väl samtidigt rätt att tycka att det kan bli alltför anakronistiskt? När det gäller The Daylight Gate tänker jag dock inte klaga på någonting i den vägen, för det är inte nödvändigt. Jeanette Winterson är en fantastisk författare och i den här boken bygger hon med enkla medel upp en kuslig stämning som riktigt andas 1600-tal. Framför allt när det gäller språket lyckats hon skickligt bygga upp en tidsenlig känsla, särskilt i dialogen, men utan att det blir överdrivet eller konstlat. Winterson är också rätt påläst i de historiska dokument som finns från rättegångarna, det framgår tydligt i boken.

De här häxprocesserna från 1612 ägde rum i norra England och är nog både de mest kända och de allvarligaste i sitt slag i brittisk historia. Tolv personer anklagades bland annat för att med magiska metoder ha begått ett antal mord. Tio av dem avrättades, en dog i fängelset och en av dem blev frikänd. Ett särdrag som moderna historiker har konstaterat är att det inte bara rörde sig om anklagade som nekade till att vara häxor, utan att vissa av dem faktiskt utgav sig för att vara det på riktigt. Med detta menas inte att det gick att bevisa att de hade magiska förmågor, utan att de själva utgav sig för att ha det. Det förekom faktiskt att folk helt frivilligt påstod att de själva var häxor, till exempel kunde det vara en effektiv metod för någon som tiggde att hota med att man skulle lägga en förbannelse på den som inte ville skänka något. Och det här hanterar Jeanette Winterson på ett oerhört snyggt sätt, för hon låter det finnas riktiga häxor, på sätt och vis. Fast när man granskar det hela närmare ser man att hon egentligen aldrig säger att de verkligen behärskar magi, bara att de framställer det så själva och tror att de mött djävulen och sålt sin själ till honom. Orsakssambanden är aldrig helt klara och vissa av personerna i boken kan nog se ett och annat som de bara inbillar sig. Eller också tar man allt bokstavligt – som läsare kan man välja perspektiv och flera tolkningar av det som händer är möjliga.

Det här är också en bok som man kan grubbla länge över av andra skäl, till exempel när det gäller moralbegreppen. Vi får möta häxjägare som är helt uppfyllda av att hitta häxor i varenda buske. De är  inte någon trevlig bekantskap, men det är verkligen inte bokens häxor heller. Åtminstone vissa av dem tvekar inte att skada dem som de ser som fiender och att sälja sin själ är inte en så stor sak. Andra vill bara själva slippa undan och går därför med på att vittna inför rätta om att personer i deras närhet begått de mest gräsliga brott. Naturligtvis kan det aldrig vara rätt att tortera och avrätta, särskilt inte för anklagelser som är uppenbart påhittade. Men ändå, det känns nästan mer obehagligt att några personer klarar sig undan än att de andra dör... Jeanette Winterson lyckas sanneligen att sätta myror i huvudet på sina läsare!

Den här boken är definitivt inte särskilt trevlig, men det är en läsupplevelse utöver det vanliga. Man har mycket att tänka på när man läst klart och det är väl ett betyg så gott som något.

Caitlin Sweet räddar en regnig måndag

En jättetrött måndag med ruskväder, massor med jobb och tandläkarbesök finns ändå vissa ljuspunkter. Till exempel håller jag på att läsa The Pattern Scars av Caitlin Sweet. Jag har läst ungefär halva och det är en jättebra bok så här långt. Den handlar om den unga sierskan Nola och är en rätt stillsam och vacker historia, på samma gång som den är rätt blodig och otäck. En recension av boken kommer snart!

Caitlin Sweet är en av författarna som kommer till Kontrast och det är ju nu bara är några dagar kvar till dess. Och inte bara hon, dessutom kommer flera andra riktigt bra författare, som Kelly Link och Joe Abercrombie. Mer om vad som händer framgår av programmet som finns utlagt på hemsidan för Kontrast 2012. Nästa helg blir verkligen något att se fram emot!