Zombier och steampunk

Susan Dennards bok Something strange and deadly är steampunk med zombier, vilket fungerar riktigt bra. Boken har jämförts med Gail Carrigers Själlös, och visst finns det en del likheter. Huvudpersonen Eleanor vantrivs i trånga korsetter, slåss med sitt parasoll, går på tebjudningar med en vänninna som gillar nya hattar och har en mamma som envetet försöker hitta en passande make till henne. Men medan Gail Carriger i sina böcker har en humoristisk ton finns i den här boken mer svärta och ett underliggande allvar som Carrigers själlösa hjältinna inte behöver oroa sig för.

Huvudpersonen Eleanor bor i ett Philadelpia som plågas av zombieattacker, möjligen styrda av en okänd necromancer – och kanske ligger denne också bakom Eleanors brors försvinnande. När zombierna först dyker upp är de rätt stillsamma, inget hjärnätande där inte. Men det som börjar som en rätt trevlig bok förändras efterhand och blir allt intensivare och mörkare, även om det aldrig utvecklas till några splatterorgier. Man förstår rätt snart vem som är den mystiske necromancern, men det vore fel att påstå att boken i övrigt är förutsägbar. Utan att avslöja något  kan jag säga att det finns saker i slutet av boken som man definitivt inte hade väntat sig, rent av sådant som man trodde var helt otänkbart i en sådan här bok... Man undrar verkligen hur Eleanor kommer att klara sig i framtiden, så det är väl bara att kasta sig över del två när den kommer (den lär vara på väg, men jag vet inte när).

Bokprylar

Veckans frågan på bokbloggsjerkan är: Vilken bokrelaterad pryl står högst upp på din önskelista just nu?

Förutom det som alltid behövs, nämligen mer plats i bokhyllorna (eller helt enkelt fler bokhyllor) så har jag funderat på att skaffa mig ett nytt litet mer originellt omslag till min Kindle. Det jag har nu är bara svart, och det är ju litet anonymt och tråkigt. Jag tycker dock inte att Amazon har så mycket spännande att välja på, men jag har funderat på ett sådant här. Finns det någon som vet hur man får tag andra omslag, tipsa gärna! 

Insiderperspektiv på zombier

Hur är det att vara zombie, egentligen? Tja, det är inte direkt ett tema som blivit uttjatat inom litteratur eller film, till skillnad från när det gäller vampyrer och varulvar. För dem finns det oräkneligt många skildringar av hur de upplever alla detaljer av sin odöda eller förvandlade tillvaro. Zombierna däremot får man i regel alltid se utifrån, som anonyma monster som måste dö. Annars kommer de att attackera och äta upp ens hjärna, och det vill man ju inte...

Bristen på böcker skrivna ur zombieperspektiv gör att det känns som något helt nytt och oprövat när Isaac Marion i Varma kroppar låter zombien R få berätta sin historia. Boken innehåller dessutom något så fascinerande som en kärlekshistoria mellan en zombie och en levande människa, en Romeo och Julia i zombietappning (huvudpersonerna heter faktiskt R och Julie). Jag vet – det hela låter fånigt, men det fungerar faktiskt. Det här är en bok som både är spännande och till och med hjärtvärmande, trots att den handlar om något så kallt och dött som zombier.

När vi möter honom i början av boken är R en riktig zombie, utan några försonande drag. Han jagar och äter människor, men kan knappt tänka eller känna något. Han minns inte ens sitt eget namn, mer än att det möjligen började på R. Det är bara när han äter hjärnan på någon människa som det för några korta ögonblick glimtar till av något som får honom att vagt minnas hur det var att vara levande. Men så en dag träffar han på Julie, vilket blir början på något nytt för R. Kanske finns det en väg bort från zombietillståndet, fastän ingen tror att det är möjligt?

Även om handlingen inte är densamma berörs liknande frågor i den här boken som i De dödas strand av Carrie Ryan: är en zombie bara ett monster eller är de individer med minnen och känslor? Är det rätt att ge upp hoppet om någon som verkar vara förlorad, eller skall man våga söka kontakt trots att det verkar farligt och omöjligt? Och hur skiljer sig människornas liv från zombiernas om man bara stänger in sig och aldrig vågar leva på riktigt?

Varma kroppar har fått mycket positiva recensioner på andra bokbloggar (se t.ex. Swedish zombie, Eli läser och skriver, Bokstävlarna och Pocketlover) och jag kan bara instämma med dem! Det här är en läsvärd bok också för den som inte är specialintresserad av zombier, samtidigt som den vana monsterläsaren får något nytt som inte redan gjorts hundra gånger om.

En så här bra historia kan ju inte heller undgå att bli film, så en filmatisering är följdaktligen på gång. Premiären blir enligt planerna i början av 2013. Den som är nyfiken på hur det kommer att se ut kan titta på imdb, som har en bild på huvudpersonen i zombiesminkning. Vänner av ordning noterar genast att R på bilden inte har samma kläder som i boken, vilket öppnar för att det finns en mängd detaljer att reta sig på (även om man måste erkänna att han ser rätt bra ut för att vara en zombie!). Kanske blir filmen bra ändå...

Skräck i sommarnatten

Amanda Hellbergs nya bok Jag väntar under mossan handlar verkligen om den svenska sommaren -- en sommarstuga, myggor, utedass, regniga dagar och en badsjö med alldeles för kallt vatten. Och till detta en lagom uttråkad tonårsflicka som längtar hem och som man känner igen sig i alltför väl.

Visst är den stora skogen rätt skrämmande när det börjar skymma, även om sommarnätterna är ljusa. Där finns enligt sägnerna folktrons alla väsen, som är rätt otäcka fastän man inte tror på dem. För inte finns de väl på riktigt..? Bokens huvudperson Matilda tycker sig märka att mystiska saker försiggår, saker som är för konstiga för att man skall kunna tro på dem. Det finns dessutom en del gamla hemligheter som hon vill ha klarhet i. Hur var det egentligen med hennes mormor som försvann för trettio år sedan? Och varför vågar ingen längre bada i den lilla sjön?

Det här är Amanda Hellbergs första ungdomsbok, men den kan mycket väl läsas av vuxna. Hon visar i den här boken att hon är en av de mest läsvärda svenska författarna inom skräckgenren just nu, Jag väntar under mossan är mysrys av högsta kvalitet. Det är faktiskt rätt fascinerande hur bra det funkar när Amanda Hellberg utan att tveka vågar lassa på med skumma väsen och skrämseleffekter. Boken är på sina ställen riktigt läskig, "blodisande" säger baksidestexten och det är en bra beskrivning.

Ett problem är bara att efter att man läst den här boken ser man aldrig sommarstugan och skogen på samma sätt igen. Det är den där känslan som gör att man aldrig mer kan tälta efter att ha sett Blair Witch Project (ensam, mitt i natten!). Och tonåringen som läst boken kommer att tjata ännu mer om att få stanna i stan -- fast nu för att man blir mörkrädd på nätterna i sommarstugan...

Här kan man läsa vad andra tycker om Jag väntar under mossan.

Kammarjungfrun och den vita frun

"Är det chic lit?" frågar alla som sett omslaget till Den vita frun av Frida Skybäck. Nej, det kan man väl inte säga är en korrekt beskrivning av den här boken, men visst gör omslaget att man får sådana vibbar. För egen del får jag associationer till det som en gång i tiden kallades tantsnusk, de böckerna såg väl ut litet så här..?

Den vita frun innehåller dock inte något snusk, utan är en historisk roman som på många sätt har en hel del gemensamt med Jane Austens böcker. Boken utspelar sig under slutet av 1700-talet och huvudperson är Maria som är kammarjungfru åt adelsflickan Juliana Bielke. Maria reser tillsammans med Juliana och hennes mor till slottet Borgeby i Skåne för att besöka ryttmästarinnan Petronella Rosenhielm och hennes söner. Julianas mor hoppas att en av sönerna kan bli en lämplig make till Juliana, men snart framgår att allt inte riktigt är vad det verkar vara. Och vad var egentligen anledningen till att de blivit inbjudna till slottet..?

Precis som i till exempel Pride and Prejudice finns en kärleksintrig med olika förvecklingar, men det är inte sockersöt romantik och hjältinnan har bägge benen på jorden. I likhet med Pride and Prejudice finns också i Den vita frun ett helt galleri med figurer ur en slags lägre överklass som bittert kämpar med att klara sin problematiska ekonomi utan att någon skall få veta hur svår deras situation är. På samma gång är de mycket noga med att upprätthålla sin sociala position med allt vad det innebär av tjusiga kläder och överdådiga middagar.

Samtidigt skall inte jämförelsen med Jane Austen dras för långt, för visst finns det stora skillnader. En avgörande sådan är att medan Frida Skybäck skrivit en historisk roman skildrade Austen sin egen samtid. Frida Skybäck förefaller ha läst på noga och har verkligen ansträngt sig för att tidsfärgen skall bli den rätta. Men det blir ändå inte riktigt samma sak och om man är känslig för detaljer (jag vet att jag kan vara petig...!) kan man inte låta bli att fundera över sådant som hur en kammarjungfru verkligen uppför sig. Gillar man historiska romaner är det här verkligen rätt bok. Tillhör man kategorin litet gnällig går det bra ändå, för det är en engagerande och välskriven berättelse.

Och så var det den vita frun, som ju antyder att det skulle vara en slags spökhistoria. Det här boken kan vara litet lagom småläskig på sina ställen, men det är långt ifrån skräckgenren. Handlingen kretsar till stor del kring hemligheter av olika slag, men det handlar mer om personer och deras förhållanden till varandra, i mindre utsträckning förekommer till synes övernaturliga saker. Med andra ord kan även en lättskrämd läsare våga sig på den här boken, medan den som söker något riktigt otäckt får läsa något annat.

Med största tveksamhet...

Anne Rices senaste bok The Wolf Gift kom i våras, men jag har känt mig ytterst tveksam inför den. Nu har jag i alla fall tagit mod till mig och beställt den, idag damp den ned i brevlådan. Den hamnar dock inte omedelbart överst i läshögen, utan jag måste nog hitta rätt tillfälle innan jag ger mig i kast med att läsa. 

Det är ju så här att en gång i tiden skrev Anne Rice fantastiska vampyrböcker, och när jag var tonåring i slutet av 1980-talet betydde de väldigt mycket för mig. Hon skrev även ett par andra böcker som också de var mycket läsvärda (som The Witching Hour). Men böckerna blev med tiden rätt många och efterhand blev de allt sämre och tristare. De sista delarna i vampyrserien läste jag högst pliktskyldigt och tyckte inte särskilt mycket om. Så småningom lämnade Anne Rice skräckgenren och har istället på senare år skrivit om Jesu liv och om änglar.

Numera lär Anne Rice ha tagit avstånd från kristendomen och har dessutom också kommit med en bok som enligt marknadsföringen skall innebära hennes återkomst till den gotiska skräckgenren. "The queen is back" utropas det i reklamfilmen som finns på Amazon. Och ja, åtminstone till det yttre påminner den om hur det var på den gamla goda tiden. The Wolf Gift skall handla om en varulv och kanske har Anne Rice lyckats göra något spännande av det hela. Men ändå, jag är fortfarande skeptisk. Vi får se när jag tagit mod till mig och läst boken... 

Från the Doctor till Londonpolisen

Ben Aaronovitch kanske inte är ett namn så många känner igen, men för att placera honom som författare kan vi säga så här: han har tidigare skrivit manus till TV-serien Doctor Who. Med det sagt blir förväntningarna på den här boken närmast löjligt höga hos alla som fastnat för the Doctor  -- och har du inte sett Doctor who bör du genast uppsöka närmaste tv och plöja en dvd-box. Sedan läser du den här boken, för den är riktigt bra.

Rivers of London är en mix av olika genrer: det är en polisdeckare, men det är också skräck och handlar om en trollkarlslärling. För att förklara stilen kan man säga att den påminner en hel del om författare som Douglas Adams och Neil Gaiman, men utan att på något sätt försöka kopiera dem. Det här är en underbar bok, den är rolig, välskriven, spännande och helt enkelt en otrolig njutning att läsa. Ok, kanske når den inte upp till riktigt samma nivå som American Gods, men å andra sidan är det väl ytterst få böcker som gör det?

Boken handlar om Peter Grant, som är polisaspirant i London. Inför sin första riktiga anställning inom polisen är han nervös för var han skall bli placerad. Själv vill han lösa mord eller hålla på med annat "riktigt" polisarbete, men hans överordnade verkar tycka att han passar bättre bakom ett skrivbord. Peter är därför inte sen att tacka ja när han blir erbjuden en plats inom "Economic and Specialist Crime", en avdelning som dock visar sig ha en mer varierad verksamhet än vad han någonsin kunnat föreställa sig. Hans nya chef blir Chief Inspector Thomas Nightingale, som inte bara är polis utan också trollkarl och arbetar med att lösa fall med anknytning till det övernaturliga. För Peter innebär hans nya jobb både träning i magi och polisarbete av ett slag han aldrig hade trott förekom på riktigt. Men bara han slipper ägna sig åt pappersarbete på heltid är det inte något problem för honom att förhöra spöken som bevittnat mord, jaga vampyrer eller umgås med vattennymfer.

Rivers of London är första boken i en serie, där fortsättningen heter Moon over Soho och Whispers under ground. En liten varning också för att Rivers of London även finns utgiven med titeln Midnight Riot, så att ingen tror att det är två olika böcker.