Böcker

Böcker

måndag 13 maj 2013

Det hemsökta Hill House


"... and whatever walked there, walked alone."

Av någon anledning har det blivit en hel del böcker om spöken och hemsökta hus på sistone, vilket fick mig att återvända till en riktigt klassiker på området: The Haunting of Hill House av Shirley Jackson. Den här boken, som ursprungligen gavs ut 1959, tyckte jag var helt sanslöst otäck när jag läste den i tonåren. Det var därför intressant att läsa om den nu, både för att jag ville se om jag fortfarande tyckte den var lika läskig och för att jag ville jämföra den med andra böcker som jag läst mer nyligen.

The Haunting of Hill House handlar om dr Montague som tillbringar ett antal dagar i det ökänt hemsökta Hill House för att studera övernaturliga fenomen som påstås uppträda där. För ändamålet har han bjudit in tre andra personer: dels Theodora och Ellen som bägge har någon slags tidigare erfarenheter på det mystiska området, dels Luke som är en släkting till husets ägare (och arvtagare till det). Tanken är att de fyra skall bo i huset och noga dokumentera allt märkligt som händer. Ett enkelt upplägg, men hur avslappnad och kritisk attityd man än har i förväg är det något helt annat när man är ensam och rädd mitt i natten i ett stort skrämmande hus.

Visst är det här en bok som håller att läsa om. Det är inte utan anledning som Shirley Jackson med bland annat denna bok fortfarande många år efter sin död (1985) anses vara en av de stora inom den här sortens litteratur. Hill House är ett riktigt ondskefullt ställe och som läsare vill man verkligen inte byta plats med personerna som bosätter sig där. Det mest skrämmande är att det inte finns någon logik bakom det som händer, ingen påtaglig orsak till att dörrar stängs av sig själva, att konstiga ljud hörs på natten och att kalla fläckar uppstår mitt i vissa rum. Man kan därför inte veta vartåt det hela är på väg, alltså om det verkligen kommer att bli farligt på riktigt. Inte heller finns det något sätt att sätta stopp för det som händer, inte till exempel någon osalig ande som huvudpersonerna kan fördriva. Det är bara otäckt och olycksbådande, på värsta sätt. Är man mörkrädd är det här verkligen inte en bok som den saken lättare...

Det måste dock sägas att jag inte tyckte The Haunting of Hill House var lika skrämmande nu när jag läste om den. Jag har nog blivit avtrubbad av ett flitigt skräckläsande under många år, samtidigt som jag mindes handlingen i boken så pass väl att jag kom ihåg vissa överraskningsmoment som jag tyckte var verkligen obehagliga första gången. Men ändå, det här är en välskriven och väldigt bra bok även om man vet hur det slutar. Det är också intressant att se hur många senare hemsökta hus i litteraturen som säkert åtminstone indirekt fått sin inspiration härifrån. Overlook Hotel i The Shining är bara ett exempel och det finns många fler.

4 kommentarer:

  1. Jag är lite smått kär i Shirley Jacksons skrivsätt. Väldigt få kan skriva som hon kunde och verkligen älskar den här boken. Ska absolut läsa om den i framtiden :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hon skriver så otroligt bra! Man blir alldeles glad av vissa formuleringar, för att det är så mycket känsla i språket. Shirley Jackson är värd att läsa bara för den saken! :)

      Radera
  2. Jag såg Hill House när den gick på TV någon gång på 80-talet, dvs den gamla svartvita versionen. Måste ha varit på mellanstadiet någon gång och jag minns att jag sov i mamma och pappas säng när jag sett klart filmen. Det var den i särklass läskigaste film jag dittills sett (och den står sig nog fortfarande i den kategorin även om den nu, när jag sett om den, inte är lika otäck). Fortfarande avskyr jag spiraltrappor och när inredningstidningar skriver om "husets hjärta" så tänker jag alltid på Hill House och dunkandet från mammans käpp... HU!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den gamla filmen har jag inte sett, bara den nya som kom för ett par år sedan (och som inte var särskilt bra). Men alltså, när Ellen ligger vaken i mörkret och hör de där ljuden ... det gjorde att jag hade svårt att sova efteråt när jag läste boken för första gången. Tyckte det var det otäckaste jag någonsin läst! :)

      Radera