Årets alkemiske August

Det finns en del intressanta titlar bland de böcker som nominerats till årets Augustpris, men jag måste erkänna att jag faktiskt inte läst någon enda i de tre kategorierna. Ett par av dem stod dock redan på min att-läsalista, så därför var det roligt att se dem bland de nominerade. I kategorin Årets svenska skönlitterära bok finns Carl-Michael Edenborgs helt nyutkomna Alkemistens dotter, som jag verkligen ser fram emot att läsa. En annan bok jag redan hade bespetsat mig på finns i kategorin Årets svenska fackbok, nämligen Håkan Håkanssons Vid tidens ände. Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand. Den handlar om Johannes Bureus, en "alkemist, magiker, mystiker och domedagsprofet" under 1600-talet. 

Det betyder att det alltså finns två böcker om alkemister bland de nominerade –  en märklig trend, inte sant? Nåväl, jag är säker på att det där är två bra böcker, i alla fall är de skrivna av författare som jag läst och uppskattat tidigare. Håkan Håkansson har skrivit en avhandling om John Dee, en annan mystiker från tidigmodern tid, vilket för ett antal år sedan gav honom Cliopriset. 

Förra året blev det en av mina stora favoriter ur det årets utgivning som vann i en av kategorierna, när Bea Uusma fick priset för bästa fackbok. Den 24 november får vi se vilka som blir årets vinnare. 

En bok färre att läsa...

Ni kanske minns att jag vid ett antal tillfällen med stor entusiasm skrivit om att Justin Cronins avslutande del i the Passage-trilogin skulle komma ut i slutet av den här månaden? Tittar man på svenska nätbokhandlar ser det fortfarande ut som på bilden nedan, det vill säga datumet 23 oktober 2014 står angivet.

Men om en av så många läsare efterlängtad bok var på väg ut i handeln borde det väl märkas litet mer? Vän av ordning har börjat undra var boken ifråga håller hus egentligen, för det är väldigt tyst om den. Att det inte märks av någon hype kring The City of Mirrors beror dock på att den inte alls är på gång att ges ut, enligt vad jag förstått är den vare sig tryckt eller ens färdigskriven ännu. Fast vad som hänt är rätt svårt att få veta. På Justin Cronins hemsida finns ingen information alls om någon del tre, mer än att man i forumet som hör till sidan kan läsa en del besvikna kommentarer från läsare som är trötta på att vänta.

Nåväl, ibland tar det tid att skriva böcker och jag vill en miljon gånger hellre vänta på en avslutning av den här trilogin där författaren själv känner sig nöjd med resultatet. Att hasta fram en dålig sista del bara för att göra slut på det hela tror jag inte gör någon glad. I alla fall inte mig som vill att den håller samma höga nivå som The Passage och The Twelve.

När kommer The City of Mirrors då? Tja, det verkar inte finnas något datum, i alla fall inte något som är offentliggjort. Amazon.co.uk anger 22 oktober 2015, men jag har inte hittat någon annan som bekräftat det datumet. Fast vem vet, någon gång under 2015 verkar vara det troliga. Vi får vänta och se. Och under tiden finns det väl några andra böcker man kan sysselsätta sig med. Högen av olästa böcker har definitivt inte en tendens att minska...

Granne med döden

Enligt förhandstipsen skulle Granne med döden vara en helt vidrig bok – och med vidrig menas i det här sammanhanget på det där sättet som får förhärdade och verkligen inte lättskrämda mörkerfantaster att förtjust kippa efter andan. Och den klarade att leva upp till hypen, fast något annat hade jag inte väntat mig när författaren är Alex Marwood. Det här är en bok som på samma gång är riktigt obehaglig och helt underbar, fylld med makabra detaljer och lösa kroppsdelar.

Granne med döden utspelar sig i ett nedslitet hyreshus i södra London, ett sådant hus ingen egentligen vill bo i men där ett antal personer som ingen seriös hyresvärd skulle vilja hyra ut till ändå kan hitta tak över huvudet. Det är en samling vilsna existenser som på grund av ett lätt ljusskyggt förflutet får finna sig i småskumma grannar och en hyresvärd som är en rätt läskig typ. En av dem som bor i huset – det dröjer innan vi får veta vem – ägnar sig åt helt ofattbart vidriga saker, men det är inte så enkelt som att handlingen i boken bara handlar om att avslöja vem av dem det är. Det finns nämligen fler hemligheter som hyresgästerna känner att de till varje pris måste dölja.

Alex Marwoods debutroman Onda flickor hyllade jag när den kom ut förra våren, men Granne med döden är enligt min mening en bit vassare. Och det jag uppskattar är inte bara att den känns otäck till och med för mig, utan framför allt att den håller en hög kvalitet på många sätt. Huvudpersonerna känns intressanta och lyckas vara mångbottnade utan att bli övertydliga, samtidigt som miljöskildringarna skickligt och realistiskt fångar en känsla av sunkig och nedsliten brittisk storstad. Det finns också ett driv i berättelsen som drar in läsaren redan från början och gör att man bara måste läsa klart.

Jag skulle säga att Alex Marwood med den här boken bevisar att hon är en av de mest intressanta författarna av psykologiska thrillers just nu. Så länge man inte är en lättskrämd typ är det här faktiskt så bra som det kan bli i sin genre. Frågan är då om man vågar hoppas på att nästa bok blir ännu bättre? I alla fall kan det väl knappast bli otäckare ... eller är det möjligt?

Recensionsexemplar från Modernista.

Postapokalypsens pannkakor

"After the zombie apocalypse, pancakes will be hard to come by, so enjoy them while you can"

Nu när Halloween börjar närma sig skulle det väl passa bra med litet zombiepannkakor? På temat bokrelaterad mat kommer här en liten film som visar hur man gör helt fascinerande Walking Dead-pannkakor. Alla som läst serien kommer att känna igen resultatet, hur osannolikt det än kan låta. Jag har aldrig ens tänkt tanken att det gick att göra sådana här pannkakor. Och har du inte läst böckerna, titta ändå – även utan att känna igen personerna är det här mat som går utöver det mesta...

Dags att Nobelspekulera

Så var det den tiden på året när det börjar närma sig att vi får veta vem som får årets Nobelpris i litteratur. Som alltid brukar jag med emfas hävda att det egentligen inte spelar någon roll för min del vem pristagaren blir, men samtidigt kan jag aldrig låta bli att vara nyfiken. Så vad tror jag den här gången då? Tja, en författare som kanske skulle kunna vara aktuell är Svetlana Aleksijevitj. Hon är i alla fall en av de där som brukar nämnas som möjliga pristagare, dock utan att någon vet vad Svenska akademiens ledamöter egentligen har för åsikter om henne. Jag tyckte i alla fall att Kriget har inget kvinnligt ansikte var en fascinerande bok. Utöver det tänker jag helt enkelt upprepa mina bägge stalltips från förra året, dock är jag samtidigt säker på att inte någon av dem kommer att vara den person vars namn Peter Englund kommer att utropa där i börssalen på torsdag.

Väldigt osannolikt är att akademien väljer en blond tant från Kanada för andra året i rad, vilket betyder att det inte blir Margaret Atwood. Hon är annars en författare som jag absolut tycker skulle förtjäna ett Nobelpris. Joyce Carol Oates tror jag inte att det blir heller, vilket jag tycker är extra synd eftersom jag för tillfället hamnat i en rejäl JCO-fas. Det jag skrev om henne förra året står sig bra den här gången också: "när jag såg omslaget till hennes senaste bok, The Accursed, tyckte jag att det kändes som "gå och dränk er, Svenska akademien!" Visserligen är det väl inte rätt att kalla det här för en vampyrbok, men det är nog tillräckligt mycket gotisk skräck för att diskvalificera Oates som potentiell pristagare. Med tanke på vilken total beröringsskräck akademien verkar ha för litteratur med fantastikinslag är det inte särskilt troligt att priset någonsin blir hennes." 

Nåväl, JCO klarar sig utmärkt utan något Nobelpris. Och visst kommer jag inte kunna motstå att bevaka tillkännagivandet av priset, men jag tänker också krama fina The Accursed litet extra mycket. Det är den väl värd!  

Hell house

En bok som Stephen King kallat "the scariest haunted house novel ever written", det måste väl vara något alldeles särskilt? Hur som helst tillhör Hell House, som kom 1971, klassikerna bland hemsökta hus-skräckisar. Den är skriven av Richard Matheson (mest känd för I am Legend) och nja, otäckast i genren är jag inte säker på att den är – men skrämmande läsning är det definitivt. 

Det är helt omöjligt att inte dra paralleller mellan Hell House och en viss annan bok med ett snarlikt namn. Shirley Jacksons The Haunting of Hill House (från 1959) har mer än bara nästan samma titel gemensamt med Richard Mathesons bok. Själva upplägget i de bägge böckerna är väldigt snarlikt. I båda två är det en vetenskapsman som fått i uppdrag att undersöka ett hus där övernaturliga fenomen påstås förekomma och där det som skett, oavsett vad det beror på, fått till följd att personer avlidit eller försvunnit. Till sin hjälp har vetenskapsmannen i båda fallen ett par andra personer som antingen utger sig för att vara medier eller påstås ha synska förmågor. 

Likheterna är naturligtvis inte en slump utan högst medvetna, influenserna från Shirley Jackson är uppenbara i Hell House. Men det finns också väldigt stora skillnader. The Haunting of Hill House är en ganska återhållen historia där kalla vinddrag och mystiska ljud i natten skrämmer livet ur läsaren. Hell House är raka motsatsen, där hinner besökarna knappt komma in i huset förrän ektoplasman flödar. Det är som att det inte finns någon måtta på övernaturligheterna, vilket också efterhand börjar kännas litet väl ... övertydligt. Samma sak inser huvudpersonerna som börjar tvivla på sina upplevelser. Kanske händer det bara i deras huvuden, kanske finns det högst naturvetenskapliga förklaringar till vad de tycker sig vara med om. Eller är det trots allt ändå någon slags ondska som samlats i det mystiska huset..? 

Hell House är inte en bok för den med svaga nerver, så mycket är säkert. Förhärdade typer, inklusive undertecknad, behöver dock inte oroa sig för att ligga sömnlösa på nätterna efter att ha läst den. Men vill man ha en riktigt obehaglig bok – och det vill man ju emellanåt – då är det här ett bra val. Som vanligt har jag dock litet svårt för slutet och att så att säga köpa själva upplösningen, men samma sak gäller många andra böcker som ändå är klart läsvärda.  

Så visst förtjänar Hell House att räknas som en skräckklassiker. Låt gå för att den inte håller samma litterära kvalitet som The Haunting of Hill House, men det är det inte många som gör. Shirley Jackson har den där sällsynta förmågan att framkalla rysningar hos läsaren inte bara för att det är otäckt, utan också för att boken är så otroligt välskriven. Där spelar verkligen inte Richard Matheson på samma planhalva.  

Twin Peaks – den här gången är det på riktigt

"I'll see you again in 25 years" – jo, vi som ett kvartssekel senare inte klarat att komma ur den där speciella Twin Peaks-dimman hade inte glömt Laura Palmers ord. När det så i våras verkade som att en blue ray-box var det enda vi skulle få på det magiska datumet kändes det som något av ett antiklimax. Men det kommer faktiskt mer, det har vi fått veta nu efter att helt ha analyserat sönder ett par retsamma tweets från David Lynch och Mark Frost. Det ska spelas in nya avsnitt. Jag upprepar: det ska spelas in nya avsnitt. Nio stycken. Med Kyle MacLachlan. Ooooooooh! Förhoppningsvis har jag återhämtat mig från den här chocken lagom till 2016 när de ska börja visas. (fast ja, det är en otroligt lååååång tid att vänta!)

Och just idag tänker jag inte ens fundera över om det här verkligen är en så bra idé (kan de nya avsnitten leva upp till nivån på de gamla?), utan bara hänfalla åt hundraprocentigt fangirlande. Nya Twin Peaks-avsnitt, yay!! Lyckan är total...

Och här finns en intervju med Mark Frost, som väl egentligen inte avslöjar något men ändå gör att det hela känns väldigt lovande!