En bok att läsa när man är klar med the Passage och the Twelve?

Att säga att en bok påminner om någon viss storsäljare är ett beprövat och effektivt säljknep – det fungerar åtminstone rätt ofta på mig. Så när SF-bokhandeln påstår att de fått in en ny bok som påminner om the Passage, då är det bara att slå till. Jag trotsade snöblåsten och gav mig ut för att införskaffa litet helgläsning.

The Farm av Emily McKay skildrar en värld där ungdomar hålls i karantän i speciella läger för att skyddas från en värld som helt tagits över av ett slags synnerligen otrevliga vampyrmutanter. Frågan är dock om de verkligen skyddas eller om syftet är att utnyttja dem? Boken handlar enligt vad jag kunnat förstå om en ett par tvillingsystrar som försöker fly från ett sådant läger, vilket är både farligt och nästintill omöjligt.

Enligt reklamen skall the Farm påminna om både the Passage och Hungerspelen. Det där med ungdomar i läger tycker jag också påminner om delar av the Twelve. Dessutom ger baksidestexten mig associationer till Carrie Ryans De vassa tändernas skog och De dödas strand. Med andra ord antyder en yttre besiktning att den här boken har drag av flera andra böcker som jag var och en för sig har uppskattat mycket. Frågan är dock om the Farm bara kommer kännas som ett konstigt hopkok av de andra böckerna eller om det är en bok som är värd att läsa för vad den är på egen hand. Det återstår att se – jag återkommer med en recension när jag har läst!

Steampunk i Wonderland

Ni vet, det finns saker som verkar vara bra idéer, men som visar sig verkligen inte vara det. Här har vi ett bra exempel på det: en steampunk-fortsättning på Alice i Underlandet. Fast ärligt talat, det är nog inte själva idén det är fel på i det här fallet utan boken i sig. Det hade säkert gått att göra något roligt, men Gears of Wonderland av Jason G. Anderson är faktiskt en riktigt usel bok. Detta beror inte minst på att alla karaktärer i boken är helt fyrkantiga och ointressanta. Huvudpersonen James är en kille med stora problem i sitt liv. Hans elaka chef försöker tvinga honom att jobba fastän han blivit lovad semester (eftersom chefen själv vill spela golf istället för att vara på kontoret), men plågsammast av alla är nog ändå hans flickvän. Hon kräver att James helt och hållet skall bete sig som en vuxen nu när de skall gifta sig. Till exempel måste han sluta med så barnsliga saker som att spela schack. Han är ju ändå 24 år och då skall man ju för länge sedan ha slutat med sådana dumheter. Eeeeh?

Vän av ordning tycker nog att jag borde ha gett upp Gears of Wonderland efter den otroligt korkade inledningen, och det hade jag nog gjort i normalfallet. Men nu föll det sig så att det här var den enda olästa e-boken jag hade nedladdad på mobilen när jag vid ett tillfälle på grund av tågförseningar blev sittande i evigheter på tunnelbanan. Alltså läste jag vidare. Något bättre blev det när James kom till Underlandet, för när han som minst anar det befinner han sig helt plötsligt där istället för i den vanliga världen. Där upptäcker han att mycket är annorlunda jämför med när Alice var där, åtminstone som hennes besök skildras i böckerna (Alice i underlandet och Alice i Spegellandet/Through the looking glass). Istället för den elaka hjärter dam-drottningen har hennes son tagit makten och blivit en ondsint diktator som dessutom bekämpat de övriga fem kungarikena i Underlandet. Allting har dessutom blivit steampunk, vilket främst märks av att på marken åker folk i mekaniska vagnar och i luften i en slags luftskepp (som verkar likna vanliga skepp fast de inte färdas på vatten).

Kungen gillar inte att någon kommit in i Underlandet utifrån och James förstår att det skulle vara farligt att bli tillfångatagen. Istället lierar han sig med en slags motståndsrörelse som dock inte heller verkar vara särskilt trevlig. Återigen får boken noll poäng i trovärdighet, för även om James är förvirrad av att ha hamnat i en annan värld borde han väl ändå tänka efter litet grann innan han ansluter sig till personer som utan att tveka dödar stora mängder vakter och andra personer som råkar hamna i vägen för dem. Som läsare förstår man att kungen är en hemsk typ eftersom en del av handlingen berättas ur hans perspektiv, men James har faktiskt inte så mycket fakta att utgå ifrån. Han ser en mördarrobot döda en människa, men hur kan han veta på att den är i hjärterkungens tjänst? Bara för att några skumma typer som själva dödar folk till höger och vänster säger att det är så?

Litet spännande blir det trots allt när James ger sig iväg i ett luftskepp med en besättning som visar sig vara pirater. Men handlingen är boken igenom ytterst märklig och verkar inte särskilt genomtänkt. Till exempel kommer James till det vita kungariket, som genom någon slags magi blivit osynligt. Han får för sig att han skall ställa allt tillrätta, men lyckas istället utplåna kungariket helt och hållet. Ooops, liksom. Sedan får vi inte veta så mycket mer om den saken, mer än att James tänker att han har någon slags ansvar för att kungariket skall återuppbyggas. Men han har inte lust att ta tag i den saken, så det blir inget av med det.

Alltså, läs inte den här boken. Den är bara dum, man retar sig otroligt på alla personer och på inkonsekvenser och konstigheter i handlingen. Dessutom förstår jag inte riktigt vad den har med Alice i Underlandet att göra. Den boken är en lagom galen historia, men Gears of Wonderland saknar allt sådant. Personer, geografi med mera känns igen från Lewis Carrolls Underland, men allt det lekfulla och roliga är borta. Man ser att författaren ibland kommer på att det nog borde vara med fler likheter. Till exempel låter han ibland vissa personer (bl.a. Caterpillar) försöka vara litet kluriga, men de ger alltid upp direkt och övergår till att prata normalt istället. Det är som om James, som i den riktiga världen plågas av att hans "vuxna" flickvän vill att han skall ge upp allt "barnsligt", tar med sig den attityden till Underlandet och gör det till ett riktigt tråkställe.

Is i hjärtat

Vladimir Sorokin är en rysk författare som skrivit en rad rätt obehagliga dystopier, bland dem Is. Den utspelar sig i Moskva och handlar om en mystisk sekt som kallas "de enda levande". För att få medlemmar till sekten fångar de in blonda och blåögda män och slår dem i bröstet med en slägga.  Antingen dör offren av denna våldsamma behandling (de flesta verkar göra det) eller så börjar deras hjärta att "tala" och de kan "födas på nytt" in i sekten.

Jag hade verkligen velat tycka om den här boken, den är en tämligen brutal och skitig dystopi av ett slag som lät väldigt tilltalande. Jag hade tänkt mig att det skulle vara på samma nivå som till exempel Sergei Lukianenko (som skrivit bl.a. Night Watch och Day Watch), en modern rysk författare som jag verkligen kan rekommendera. Men Is funkar inte riktigt för mig. Det brutala känns bara jobbigt, dialogen blir hela tiden för hetsig, personerna går inte att knyta an till och tja, den där speciella magin finns helt enkelt inte där. Synd!

Och med detta har jag klarat av det jag föresatt mig att läsa inför Pocketlovers tre-på-tre-utmaning. För att sammanfatta den kan jag konstatera att det visade sig vara en författare som jag tyckte var riktigt bra (Max Frei med Främlingen) och två besvikelser: Dimitrij Gluchovskij/Metro 2034 och så Is. Intressant läsning har det varit i alla fall och även om inte allt fallit mig i smaken är det ändå givande att kolla upp nya författare. Man vet aldrig var det slutar...!

Vampyrens hjärta

Lagom till Halloween sände SVT en K-special som jag rekommenderar till alla som är intresserade av vampyrer som ett kulturellt fenomen. I programmet, som heter Vampyrens hjärta, får man följa litteraturvetaren Anna Höglund på en resa till New Orleans där hon bland annat besöker vampyrbaler, går på vampyrvandring och träffar några författare som skrivit vampyrböcker (ffa. Kelley Armstrong och Laurell K. Hamilton). Dessutom handlar programmet om Rebecca, en ung tjej som är Twiligthfantast och som man får följa när hon går på premiären av Breaking Dawn del 1 och på ett event där skådespelare från filmerna medverkar.

Det här hade kunnat bli ett ytligt och fånigt program, men det är verkligen gjort med hjärta. Anna Höglund får mycket plats för sina  intressanta resonemang kring vampyrernas och vampyrfiktionens roll i moderna människors liv. Hon är kunnig på det här området, bland annat har hon skrivit en doktorsavhandling om vampyrberättelsen från 1700-talet och fram till idag. Och det var riktigt gripande att höra intervjuerna med Rebecca som berättar om hur Twilight hjälpt henne att komma över sin panikångest och vågat komma tillbaka till skolan igen. För henne, och säkert många andra, är inte Twiligt i första hand en romantisk historia om hur man hittar Den Rätte. Istället är det Bella som står i fokus för henne – en helt vanligt tjej som vågar bryta sig loss från sitt tråkiga och deprimerande liv. Det är något man kan identifiera sig med och som kan ge kraft att själv våga ta tag i sin egen situation. Att man sedan inte träffar någon vampyr är inte det viktiga i sammanhanget.

Vill ni se det här programmet är det dock bråttom, det ligger bara kvar på SVT Play i 8 dagar till!

Dessa titlar...

Här är en rolig sak från Bokbabbel: en rad frågor som man skall besvara med boktitlar ur den egna bokhyllan. Efter litet rotande i hyllor och bokhögar hittade jag ett antal passande titlar!

Hej!
Darkness, my old friend
Hur känns det?
Feberflickan
Hur har din dag varit?
I am legend
Vad har du på dig just nu?
The Woman in Black
Vad lyssnar du på just nu?
The wind through the keyhole
Vad ser du om du tittar till vänster?
Bright lights, big city
Hur är vädret hos dig?
30 days of night
Vad ska du göra i helgen?
The long walk
Vad önskar du dig till julklapp?
En världsomsegling under havet
Hur ska du fira jul i år?
Att komma hem ska vara en schlager

Nu är det dags..!

En sak man kan roa sig med om man har en blogg är att titta på statistiken över vilka google-sökningar som gör att folk hittar fram till den egna bloggen. Och då har jag under en rätt lång tid märkt en tydlig trend, nämligen att det görs många sökningar om Deborah Harkness nya bok Shadow of Night, fortsättningen på Alla själars natt (A Discovery of Witches). Liksom den  förra boken innehåller den nya häxor, vampyrer, alkemister och demoner, men utspelar sig på 1500-talet dit huvudpersonerna kommit efter att ha förflyttat sig i tiden. Den kom ut i somras, men verkar inte vara något som andra bokbloggare har kastat sig över. Med andra ord är det bara att inse: det är nog upp till mig att ta mig an den här boken.

Shadow of Night är en riktig tegelsten och även om jag sett fram emot den, har jag känt att jag inte vill börja läsa förrän jag verkligen har tid. Men nu har det blivit dags, inte minst eftersom jag blivit peppad av att det verkar vara många andra som är nyfikna. Än så länge har jag inte kommit så många sidor, men jag kan konstatera att det är trevligt så här långt – samt att det inte går så fort att läsa den här boken. Intressant nog är den nästan exakt lika lång som The Twelve, som var så spännande att det gick fort att komma igenom de många sidorna. Shadow of Night är inte någon sådan bok, utan mer långsam och behaglig läsning. Men det kan vara helt ok det också, ibland. Vi får se om jag tycker att den håller hela vägen, en recension kommer så småningom!

Den underbara osaliga Maddy Clare

Hemsökta hus kan man väl aldrig få nog av, åtminstone inte om de förekommer i böcker som är så bra som The Haunting of Maddy Clare av Simone St. James. Den utspelar sig i 1920-talets England och handlar om Sarah Piper, en ung kvinna som efter föräldrarnas död försörjer sig på kontorsjobb som hon får via ett slags dåtida bemanningsföretag. I boken får hon i uppdrag att följa med en författare som skriver böcker om spöken när han skall undersöka ett spökhus på den engelska landsbygden.

Spöken kan låta otäckt, men har man varit med om tillräckligt mycket riktiga hemskheter i sitt eget liv framstår de kanske inte som lika skrämmande. Alistair Gellis, författaren som är Sarahs arbetsgivare, och hans andre assistent Matthew Ryder tillhör bägge den stora mängd män som varit med om första världskriget. Detta krig förändrade för alltid även de som klarade sig igenom det med livet i behåll och som efteråt levde med minnen av slagfält med tusentals döda, av att själva ha deltagit i det fruktansvärda som hände. I de mardrömmar som ständigt plågar Alistair och Matthew finns det inte plats för några spöken, de har nog med saker som de verkligen upplevt. Även den som, i likhet med Sarah, inte själv drabbades av kriget, levde under svåra tider. För hennes del kom en dödlig influensa (möjligen är det Spanska sjukan som avses) att göra så att hon mist bägge sina föräldrar. Inte heller Sarahs värsta fasor inkluderar därför några övernaturligheter.

Med andra ord är det tre ganska avtrubbade människor som beger sig till det avlägset belägna hemsökta huset. Inte så att de framstår som neurotiska, tvärtom har de en ganska avslappnad och vetenskaplig approach till påståenden om mystiska fenomen och osaliga andar. Väl på plats visar det sig dock historierna om det hemsökta huset vara mer än bara rykten och överdrifter, något som inte minst Sarah får uppleva på nära håll. Hon inser att bakom det hela ligger en gammal hemlighet och att de måste reda ut vad som egentligen hänt innan de kan komma därifrån.

The Haunting of Maddy Clare är en underbar bok, den är så där lagom läskig utan att skrämma vettet ur sina läsare. Jag gillade också hur 1920-talet skildras, där man får en känsla av hur det var att vara ung under den tiden -- långt ifrån det glada 20-talet, utan snarare en rätt omtumlande situation där folk försöker få rätsida på sina liv igen efter åratal av krig och elände. Det är ändå inte någon deprimerande bok, utan den innehåller både en väldigt spännande och underhållande spökhistoria och en intressant skildring av hur Sarah och de andra försöker komma fram till vad de vill göra med sina liv och hitta fram till sina egna känslor, kanske till och med våga finna kärleken.

Den här boken blev jag tipsad om på Calliopes blogg i somras, men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. I boken är det dock mycket regnrusk, så det kändes som att stämningen i den var helt rätt i novembermörkret.