Septembersammanfattning

Egentligen finns det inte så mycket att sammanfatta när det gäller september, för här på bloggen har det inte hänt mycket. Jag har mest stressat runt och varit extremt upptagen hela tiden. Av den anledningen blev september väldigt mycket månaden när jag INTE gjorde en massa saker. Jag var inte på bokmässan, det blev ännu ett år när mina planer på att åka dit aldrig ens lämnade stadiet vaga funderingar. Inte heller var jag i Uppsala för att höra Helena Dahlgren intervjua Barry McCrea på Kulturnatten, vilket jag verkligen hade velat.

Och inte blev det något nytt nummer av tidskriften Fyrahundrafemtio, eftersom den gick i konkurs. Mycket tråkigt, för jag tyckte den var riktigt trevlig och hade sett fram emot att den skulle komma ut. Det som skulle bli nummer 3-4 finns dock att läsa på deras hemsida, bland annat en lång artikel om litteratur som utspelar sig bland samer.

Men nu är det oktober och då väntar en del spännande saker, till exempel en del nya böcker att lägga märka till. Justin Croning avslutar sin The Passage-trilogi med The City of Mirrors, mycket efterlängtat. Caroline Jensen kommer också med en ny bok, Demonologi för nybörjare. Det är väl en lovande titel om någon! Och Anne Rice kommer efter många års uppehåll ut med en ny vampyrbok – återstår att se vad det är för något...

JCO och jag

Av anledningar som inte alls går att förstå har jag samlat på mig ett antal feta Joyce Carol Oates-romaner som jag inte kommit mig för att läsa. Varför har jag inte gjort det? Eller jo, jag började på The Accursed men blev avbruten och så blev den liggande bortglömd. Det här är jag uppenbarligen inte ensam om, det insåg jag när Dark Places-Helena nyligen skrev om sina olästa JCO-böcker och funderade på om 2014 skulle bli "den stora JCO-hösten"? 

Det här fick mig att resolut stega fram till bokhyllan och plocka fram den där stora fina vita boken för att nu äntligen sätta igång att läsa på allvar. Och det gjorde jag. Och som jag gillar! Visserligen var jag ganska säker på att The Accursed skulle vara något för mig, men man vet ju aldrig och den har fått litet blandade recensioner. Oavsett vad andra tycker visade den sig dock vara en sådan där tegelsten som jag vill ska räcka hur länge som helst. 

Så det är JCO och jag nu, vilket känns bra. Så bra att jag nog kommer att kasta mig över Karthago härnäst och dessutom är jag verkligen sugen på den nya novellsamlingen Lovely, Dark, Deep. Det lutar åt att det blir en JCO-höst för min del... 

Damn right they're horns

Ig vaknar upp med en förb****d baksmälla samt, tämligen förvånande, med två horn på huvudet. Själv upplever han det som rätt konstigt, men ingen annan verkar tycka att det är särskilt uppseendeväckande. De har nog med sina egna problem, vilket i och för sig Ig också har. Alla tror nämligen att han våldtagit och mördat sin flickvän, vilket väl får klassas som rejält jobbigt på många olika sätt.

Joe Hill är en pålitligt leverantör av absurd och cynisk skräck i lagom doser, vilket han verkligen visar i Horns (från 2010). Det är alltså inte bara NOS4A2 och Locke & Key som gjort att han förtjänat sin position som en av husgudarna här på bloggen, även Horns är en kär gammal favorit i bokhyllan.

Och nu finns den som film! Premiären är idag, yay! Fast var då någonstans? Inte på några svenska biografer verkar det som. Litet närmare efterforskningar visar att Horns inte har något svenskt premiärdatum, j***a SF tänker uppenbarligen inte visa den. Men kom igen! Daniel Radcliffe i huvudrollen (vilket han av trailern att döma klarar riktigt bra), hade det inte kunnat locka svenska biobesökare..? Hmmpf. Jag som hade bestämt mig för att se den här filmen nuuuuu!

Kritik på riktigt i P1:s Kritiken

Efter att ha lyssnat på programmet Kritiken i P1 (denna gång med rubriken "Vad är God Smak?") känner jag att nu bara måste jag läsa Siri Hustvedts The Blazing World. Jag köpte den i somras i en av mina älsklingsbokhandlar i Berlin, så den ligger här hemma redo att påbörjas när som helst. I alla fall, i programmet diskuteras den här boken på ett uppfriskande oenigt sätt. Gunnar Bohlin har uppenbarligen inte alls kunnat hitta något positivt – han säger att han inte ens skulle ha läst klart om han inte varit tvungen och kallar boken "stentrist" – något som definitivt sätter fart på diskussionen. Ulrika Knutsson och Anneli Dufva går verkligen igång när de hugger emot och passionerat försöker hävda motsatta åsikter.

Mig lyckas de övertyga om att Den lysande världen (som boken heter på svenska) är värd att ge en chans, samtidigt var det roligt att höra en bokdiskussion där de inblandade måste vrida och vända på argumenten för att motivera sin ståndpunkt istället för att mest bara hålla med varandra. Men liiitet trist var det att den ende manlige deltagaren i en diskussion av en bok med ett feministiskt budskap avfärdar den på ett sätt som framstår som rätt gubbigt...

Diskussionen av Den lysande världen kommer nästan sist i programmet, så hoppa fram till slutet om du inte är intresserad av det som kommer innan.

Dubbelt Dublin

Det är faktiskt Skottland jag varit i de senaste dagarna, inte Irland, men på sätt och vis blev det samtidigt litet Dublin också. Nu var det inte någon semester jag var på, utan det har varit ett par intensiva dagar med jobb hela tiden och ingen tid till något annat. Men en bok måste jag ju ha med mig överallt och den här gången var det The Secret Place, alltså Tana French senaste, som fick bli ressällskap. Ett antal sidor hann jag trots allt läsa i den, särskilt på dit- och hemvägen, och det gjorde att Dublinkänslan lurade runt hörnet hela tiden.

En annan bok som utspelar sig i Dublin är Barry McCreas The First Verse, en helt underbar sak som kan beskrivas som en queer The Secret History i Dublinmiljö. Och då förstår ni att det är något riktigt, riktigt läsvärt vi talar om. När jag flyttade om i mina bokhyllor nyligen stötte faktiskt jag på den här boken och stod och bläddrade i den en lång stund. Det är rätt länge sedan jag läste den (den kom 2005), så det var litet som att återse en gammal vän. Den fick en hedersplats i min nya bokhylla. Som av en händelse annonserades det bara några dagar senare att Barry McCrea skulle komma till Uppsala på kulturnatten för att intervjuas av Dark Places-Helena Dahlgren. Men ni kan tänka er min besvikelse när jag insåg att arrangemanget skulle äga rum idag på eftermiddagen och att jag skulle missa det eftersom jag precis just då skulle sitta på en flygplats och vänta på att byta plan. Jag hade väldigt gärna velat vara där!

Augustisammanfattning

Det känns som att augusti gick väldigt snabbt den här gången, jag förstår inte riktigt var en hel månad har tagit vägen. Det började dock bra med att Lauren Beukes nya bok Broken Monsters hittade hem till min bokhylla. Dessutom passade jag på att flytta om i hyllorna samtidigt som jag lyssnade på Bea Uusmas mycket trevliga sommarprogram. Det kan verkligen rekommenderas för alla som liksom jag älskade hennes bok Expeditionen – Min kärlekshistoria (och det gör väl alla, eller hur?).

Månadens bästa bok, utan konkurrens, var The Resurrectionist som var precis lika bra och fylld med lösa kroppsdelar som jag hade hoppats på. Annat var mer av en besvikelse, som den så hypade We were liars. Jag har dock läst fler böcker som jag bara inte kommit mig för att blogga om ännu. Förhoppningsvis hinner jag beta av dem snart.

I övrigt blev augusti både avslut och avstamp, så tillvida som att jag summerat sommaren, både ifråga om läsning och annat, och börjat peppa inför hösten med alla intressanta böcker som kommer då. Hösten betyder också nya säsonger av diverse tv-serier, vilket fått mig att fundera över om Hellblazer kommer att fungera i det formatet. Snart får vi veta det! Dessutom har jag bestämt mig för att hänga på tre-på-tre-utmaningen i år också, återigen med temat Ond bråd död.

Och nu är det september, denna trevliga månad som åtminstone så här i början visat sig från sin allra bästa sida. De lagom svala och klara morgnarna de senaste dagarna känns otroligt uppfriskande jämfört med dödshettan som höll i sig ända in i augusti. På bokfronten är september som bekant den stora bokmässomånaden, dock kommer jag inte att åka på den i år heller. Det finns helt enkelt inte plats i kalendern. Men det kommer garanterat att hända andra intressanta saker – vi får se!

Valtider

Att det är valår i år har väl ingen som inte legat gömd under en sten i ett antal månader lyckats undgå att märka. För egen del tycker jag dock att supervalåret kulminerade redan i januari när de hittade den där tvåhövdade valen i Mexico (åh, vad det skämtet är roligt – jag tröttnar aldrig på det!). Jag har dock förstått att folk med marina intressen har det svårt för tillfället, för den som googlar ”val” får leta långt ned i träfflistan innan det kommer något av intresse. Valen till riksdag osv. slår liksom ut allt som finns i världshaven.

  

Med knappt två veckor kvar till valet är det hög tid att bestämma sig för vad man ska rösta på, vilket inte alltid är så enkelt. Ibland känns det ju som att valkampanjandet aldrig handlar om just det som man själv vill veta mer om. Då kan man vara tacksam över att Herman med bloggen Zombieöverlevnad har tagit tag i frågan om hur våra riksdagspartier ställer sig till sådant som rör en hotande zombieapokalyps. Han har skickat ut en enkät till de olika partierna och som framgår av hans blogg fått en hel del intressanta svar. Och en del rätt politikertrista, men de partierna behöver man ju inte rösta på.

De flesta partierna har svarat på zombiefrågorna med stort allvar, även om man kan ana en del humor. Det gäller till exempel när Folkpartiet svarar att det visserligen inte är avdragsgillt med zombieförberedelser, ”men spara alla kvitton och lämna dem till Skatteverket efter en zombiekatastrof.” Givetvis är det inget parti som försitter chansen att framhäva sin egen politiks förträfflighet ens i en sådan här fråga, även om det märks att engagemanget nog är av varierande storlek. Miljöpartiet har dock helt rätt i att närproducerad mat ökar chanserna för att överleva en zombiekatastrof, efter som man minskar risken att smittan sprids i samband med mattransporter. 

Tyvärr måste jag säga att svaren på enkäten inte kommer påverka vad jag röstar på, eftersom ingen av partierna egentligen gav några helt övertygande svar. Det krävs helt enkelt litet mer riktiga satsningar om vi ska vara tillräckligt förberedda den dagen zombierna står där utanför dörren och väser.