The Goldfinch under andra namn

Någon kanske minns att jag förra året skrev en del om den svenska titeln på The Goldfinch, som jag aldrig riktigt kunnat förlika mig med. Steglitsan känns grammatiskt inte helt bekvämt och ... fel helt enkelt. Nu har jag dock sett den tyska utgåvan av samma bok, där den helt följdriktigt fått en tysk titel: Der Distelfink. Och ja, vad säger man? Även om min tyska är på en ok nivå kan jag inte bedöma nyanserna, det är inte mitt språk. Men där goldfinch för mig är är en elegant och fin liten fågel framstår Distelfink som en trist sparv med ett synnerligen irriterande kvitter. Fåglar är förvisso verkligen inte mitt expertområde, oavsett om deras namn är på tyska eller inte – men ändå. Förhoppningsvis gör sig Donna Tartt i övrigt på tyska, för även med en titel som är tråkig och ful är det här ju en riktigt bra bok.

Half a king – nu är den här

Det är verkligen inte så att jag lider brist på saker att läsa, min sommarläsningshög kommer helt säkert räcka ganska långt. Men fler böcker är alltid välkomna och särskilt när de är så efterlängtade som den som dök upp i brevlådan idag. Äntligen har Joe Abercrombies nya bok kommit! Förhandssnacket kring Half a King har antytt att det här ska vara något verkligt bra och de första recensionerna har varit mycket entusiastiska. Till exempel gav SFX boken högsta betyg i sin recension.

Det här blir perfekt sommarläsning för min del, och är det inte snö på omslaget? Heeelt rätt en stekhet dag som denna, när temperaturen legat alldeles för högt för att en gråblek goth ska känna sig riktigt bekväm...

Magician's land med många vänner

Magician's land, tredje och sista delen i Lev Grossmans trilogi, är som jag skrivit om förut på gång inom några veckor. För att öka peppen finns nu en boktrailer som är rätt rolig. Rubriken är "A crowdsourced reading with some special guest stars" och den består helt enkelt av en mängd olika personer som läser en mycket liten snutt var ur bokens första kapitel. Men det är inte vilka som helst som dyker upp i trailern, utan en hel del bekanta namn. Vad sägs om Patrick Rothfuss, Peter Strauss, Erin Morgenstern och Neil Gaiman – bland många andra. Och så författaren själv, som får allra sista ordet.

Vampyrer är inte snälla längre

Visst är det väl inte bara jag som blivit så trött på mesiga Twilight-vampyrer att vi nästan velat avsvära oss hela genren för gott? Minns till exempel mitt inlägg från i höstas om att det inte längre gavs ut några intressanta vampyrböcker längre, eller i alla fall att den stora nätbokhandelns dator inte kunde förmå sig att tipsa om en endaste sådan bok.

Att döma av ett par nya trailers är det dock uppenbart att vampyrerna på film och tv numera både har ambitionen att vara skrämmande och faktiskt är monster på riktigt (eller i alla fall mer av monster...). Det här är inga blodsugare småflickor vill hålla i handen, om ni förstår vad jag menar. Om det är bättre, det är för tidigt att svara på. Uppenbart är dock att vampyrerna inte har spelat ut sin roll, hur uttjatade man än hade kunna tro att de skulle vara. 

En ny film med premiär i höst är Dracula Untold, där Luke Evans spelar Vlad Tepes, alltså den riktigte Dracula, i en version som dock inte verkar ha några ambitioner att vara historiskt korrekt. Trailern är väl kanske inte så väldigt imponerande, men håll med om att postern för filmen är stämningsfull så det räcker! En tv-serie med vampyrer är också på gång, nämligen The Strain. Den bygger på Guillermo Del Toros och Chuck Hogans roman och är väl liksom boken helt befriad från stiliga hjärtekrossare till blodsugare. I Dracula Untold är det meningen att Dracula själv ska någon sorts hjälte, även om han av trailern att döma tappar förmågan att attrahera damerna i och med sin förvandling (den blonda damen som ska föreställa hans hustru ser inte så nöjd ut). 

The Strain var jag inte så förtjust i när den kom i bokform, det återstår att se vad tv-serien går för. Till SFX säger en av seriens producenter att "the idea here that was embedded in the book was about completely subverting the vampire genre. It was thinking of vampires not as brooding, romantic creatures but horribly opportunistic, parasitic creatures." Fast låter inte det där precis som något den som inte läst/sett särskilt mycket om vampyrer skulle säga? För den vinkeln på vampyrer är inte direkt nydanande, utan har gjorts många gånger förut. Visst kan det vara bra ändå, men styrkan ligger inte i att det är något nytt och oprövat.

The Graveyard Book som radioteater

Neil Gaimanfans har väl inte missat att The Graveyard Book denna vecka sänds som radioteater i P1? Kyrkogårdsboken, som den heter på svenska, har satts upp av Unga radioteatern som tidigare också gjort radioteater av Coraline. Boken är en riktigt Gaimanklassiker, om en ung pojke som efter att hans familj blivit mördad växer upp på en kyrkogård, uppfostrad av spöken, gastar och andra väsen som befolkar kyrkogårdar. Gothmys på hög nivå!

Första avsnittet av åtta sändes i måndags, sändningstiden är kvart över nio på morgonen i P1. Den som föredrar sovmorgnar eller i alla fall hellre lyssnar på annat sätt kan göra det via P1:s hemsida. Här är en länk till första delen:

Äntligen – sommarläsningshögen

Semester betyder som bekant läsning, men vad skulle det då bli den här gången? Av olika anledningar (mest tidsbrist) har jag inte kommit mig för att ta itu med den saken, men nu var det verkligen dags. Efter  litet  mycket rotande och letande i hyllor och bokhögar hittade jag en nätt stapel som känns som det jag tror mig vilja ta itu med under de närmaste veckorna.

Som framgår av bilden tänkte jag mig Matthew Guinns The Resurrectionist, som är southern gothic på ett medical college i South Carolina i nutid och under 1800-talet. Handlingen utgår tydligen från att man haft svårt att skaffa fram kroppar som studenterna vid colleget skulle obducera som ett led i sin utbildning. Att det är upplagt för hemska saker är inte så svårt att föreställa sig. Ond bråd död och den amerikanska södern utlovas även i The Edge of Dark Water av Joe Lansdale, som jag velat läsa sedan jag sett den hyllas av bland annat Calliope. 1800-tal verkar det vara även i The Quick, Lauren Owens debutroman som ska handla om mystiska sällskap och mörka hemligheter i ett viktorianskt England. Baksidan har blurbar av Hilary Mantel och Kate Atkinson, men som vanligt återstår att se om boken lever upp till de blurbiga lovorden.

Sand är Hugh Howeys senaste roman, där han har lämnat silovärlden från Wool, Dust och Shift. I likhet med de böckerna är det här också en postapokalyptisk skildring, medan Jana Wagners Ön mer handlar om apokalyps i vardande med en pandemi som slår ut samhället totalt. Ryskt totalt mörker, det låter väl som något som kommer passa utmärkt under regniga dagar, inte sant? Överst i högen ligger slutligen en bok som det är svårt att se titeln på, men det är Elly Griffiths En orolig grav. Det är den femte av hennes deckare om arkeologen Ruth Galloway och den nyaste som finns i pocket på svenska. Jag ska ge den en chans, även om jag blivit rejält trött på huvudpersonens viktnojor som fått alldeles för stort utrymme i de senaste böckerna. Hoppas det där blir bättre, annars får vi se om jag lägger ned den här serien.

Om jag verkligen kommer läsa just de här böckerna återstår att se, men några av dem kommer jag nog att beta av. För det finns annat som kan komma emellan, till exempel någon av de nya böcker som ges ut under sommaren eller annat som är riktigt, riktigt gammalt. På senaste tiden har det nämligen bland mina e-böcker klickats ned en stor mängd gamla skräckklassiker (hur det gått till har jag ingen aaaaning om). Det är till största delen sådant som jag läst förr, men som det just nu känns som att det är läge att återknyta bekantskapen med. Om bara inte min Kindle var trasig (snyft!), skulle jag nog begrava mig i 1800-talsskräck nu på en gång...

Junisammanfattning

Den första sommarmånaden på bloggen började med fortsatt hyllande av Night Film, en bok som både är riktigt bra och som man på många sätt kan dröja sig kvar i – inte minst i form av Night decoder-appen och en hel del extramaterial som finns på nätet. På något sätt följdriktigt slutade juni också med litterärt mörker i Lavie Tidhars The Violent Century. Dessutom läste jag del serier, både fortsättningen på Arkix X säsong 10 och ett alltid lika kärt återseende av björnen Theo i Deus ex machina: sonen.

Annars har det varit mycket peppande inför kommande bokutgivning och evenemang. Till den senare kategorin hör årets Swecon, som ägde rum nu i helgen (rapport inom kort!). Kommande böcker gillar jag som bekant att fundera över, både sådant som ges ut i höst och ett antal titlar som kommer nu under sommaren – till exempel Joe Abercrombies nya som bara inom ett par dagar kommer att landa hos bokhandlar och i brevlådor.

I början av juni funderade jag litet över den planerade sommarläsningen, men kom fram till att allt då fortfarande var ganska oklart. Nu när min semester har dragit igång börjat dock allting klarna, för nu är det ju dags att börja läsa. Men mer om det en annan dag – mycket läsning blir det förhoppningsvis under juli.