Böcker på vift

En riktig skräckupplevelse för varje liten bokbloggare är givetvis att ens böcker på något sätt försvinner, och precis det har jag de senaste dagarna råkat ut för. Tänk er vilken fasa för en inbiten mörkerälskare som jag att inse att det där paketet som innehåller Harlan Cobens nya bok, det har liksom inte dykt upp när det skulle. På nätet kunde jag se hur statusen ändrades från "paketet är på väg till ombud" till det för mig tidigare okända "paketet är försenat" – och sedan gick ett par dagar utan att det där efterlängtade sms:et kallade mig till utlämningsstället för att undsätta mina stackars vilsekomna böcker. Gaaah!

Men så idag dök det äntligen upp och det visade sig att förseningen nog berodde på att etiketten på kartongen blivit skadad. Böckerna var det ingen fara med och de blev genast införlivade i mina ständigt växande bokhögar. Och nu har jag alltså Missing You att kasta mig över, något som jag definitivt ser fram emot. Av någon anledning har det bara varit mörkerthrillers som lockat mig på sistone, så den här boken blir perfekt.

Tema hemsökta hus

"... and whatever walked there, walked alone." 

Trots att det där citatet från The Haunting of Hill House är väldigt kort passar det ändå bra för att sätta stämningen för veckans tema från Boktimmen, som denna gång är hemsökta hus. Som alla trogna läsare av den här bloggen vet är just hemsökta hus något som ofta figurerar i de böcker som omskrivs här. För det finns ju så många bra böcker som innehåller hus av ett slag som man väl aldrig frivilligt skulle vilja sätta minsta lilla fot i.

En riktigt klassiker som jag älskade redan som liten är Oscar Wildes Spöket på Canterville, en både väldigt humoristisk och ganska sorglig gotisk skräckhistoria. Även den redan omnämnda The Haunting of Hill House av Shirley Jackson är en klassiker som jag halvt skrämde livet ur mig med när jag läste den för första gången. Stämningsfull, otäck och bland de bättre i sitt slag är också The Woman in Black av Susan Hill, som ju dessutom nyligen kom ut på svenska.

Det har dock också kommit ett flertal hemsökta husskildringar på senare år som varit riktigt läsvärda, om än med varierande skrämselgrad. En av Carol Goodmans bättre böcker (och då är det bra på allvar!) är The Ghost Orchid, om ett författarretreat beläget i mycket speciella omgivningar. Två andra författare som verkligen kommit att specialisera sig inom hemsökta hus-temat är Simone St James och Wendy Webb, och särskilt den förstnämnda av dem har kommit att bli en riktigt favorit för min del. Hennes böcker utspelar sig i England på 1920-talet och skildrar stillsam engelsk landsbygd med gruvliga hemligheter på ett sådant sätt att det blir total nagelbitarläsning. Läs The Haunting of Maddy Clare och An Inquiry into Love and Death – eller hennes nya Silence for the Dead som kommer i april och som jag hoppas mycket på.

Och så får vi ju inte glömma Locke & Key, Joe Hills serieböcker som bara är sååå bra. De utspelar sig i ett hus som både är hemsökt, dödligt farligt och verkligen mystiskt på alla vis. Precis som hos många andra författare handlar det här om ett hus som på sitt eget sätt är både fascinerande, säreget och ganska vackert. Visst skulle man vilja se det på riktigt, men bosätta sig eller ens sova över ... nej, det är nog ingenting att rekommendera...

Varför är det egentligen viktigt att vara en läsare?

Feejay på Boktimmen har börjat med en serie tematisdagar, där jag tänkte försöka hänga på. Det är alltid kul när det händer saker där bokbloggare aktiverar sig tillsammans. Idag är det alltså dags för det första temat, som är "Varför är det egentligen viktigt att vara en läsare?"

Min spontana reaktion när någon ifrågasätter poängen med att slösa tid på att läsa böcker blir alltid bestört och förvånat att det är väl KLART att det är helt otroligt viktigt. Jag har ändå sedan jag var liten ägnat mig åt ständigt läsande, så för mig är det helt enkelt ett sätt att leva – jag skulle inte kunna tänka mig något annat. Det finns så mycket man kan lära sig, uppleva eller njuta av genom att läsa. Jag är alltid så otroligt nyfiken på saker, på människor, på andra platser. Genom böcker går det att få tillgång till allt det där. 

En given invändning är naturligtvis att många föredrar att faktiskt umgås med riktiga levande människor eller att själva uppleva saker. Det kan väl jag också tycka är trevligt, men inte bara. Då blir nämligen gränserna mycket snävare än de kan få vara i böckernas värld, oavsett om det är fiktion eller fakta man läser. Jag älskade verkligen Bea Uusmas Expeditionen, men hade verkligen inte velat uppleva själv att försmäkta på en öde ö nära nordpolen med bara hungriga isbjörnar som sällskap. Att läsa om det var däremot väldigt fascinerande. Inte heller skulle jag vilja ha first hand experience av det som händer i någon av alla dessa mörkerthrillers som jag med stor förtjusning begraver mig i. Postapokalyptiska samhällen är också mycket mer lockande när jag själv slipper utsättas för dem. För att inte tala om zombier... Det är ju inte för inte som mottot för den här bloggen är sådant "man vill slippa vara med om på riktigt". 

Tråkfebruari

Februari brukar ofta omtalas som den månad när många bokbloggare tappar läslusten eller i alla fall inte hinner att blogga särskilt mycket. För min del besannades detta verkligen i år, för februari har varit jobbjobbjobb och stress-stress-stress – inte mycket läst och definitivt inte mycket skrivet här på bloggen. Men litet värt att uppmärksamma har ändå hänt, som att jag lyckades lägga tassarna på ett efterlängtat exemplar av Jennifer McMahons nya bok The Winter People. Läst den har jag dock ännu inte gjort, efter moget övervägande kom jag fram till att den måste sparas till ett tillfälle när jag har tid och ork att njuta av den. Sådana potentiella älsklingsböcker vill jag ju inte slösa bort i onödan!

En annan bok som kom ut nyligen var Susan Hills spökklassiker Damen i svart. Den har nu kommit på svenska och kan rekommenderas för den som vill bli litet uppskrämd. Ytterligare en av de få böcker som blev omskrivna den här månaden var Heartless av Gail Carriger, näst sista delen i hennes Parasol Protectorate-serie.

Men nu är alltså februari slut, en månad om vilken det mest positiva som går att säga är att den åtminstone var kort – även om det inte riktigt kändes så. Nu blir det mars och då blir det nya tag här på bloggen, det skall jag se till. Jag håller på att läsa klart en rätt spännande thriller och i de ständigt växande bokhögarna här hemma lurar många riktigt lovande saker. Så nog kommer det finnas böcker att skriva om. Vi syns!

Unboxing nya McMahon!

Titta här vad som damp ned i brevlådan idag: Jennifer McMahons nya bok The Winter People. Jag har ju peppat för den redan tidigare, men förväntningarna steg ännu mer efter att Dark Places-Helena hintat om att det här var McMahon i högform. Ser fram emot en spökig och stämningsfull sak, förhoppningsvis i samma klass som Don't Breathe a Word och Dismantled. Och jag är sååå nöjd med att kunna kasta mig över den nu på en gång!

En riktig spökklassiker

Det kan kännas som att det är rätt jobbiga tider för tillfället, åtminstone för oss som gör vårt bästa för att hålla oss undan de Skylla och Karybdis som kallas OS och Melodifestivalen. Ingendera intresserar mig det minsta, dock är bägge som bekant svåra att helt slippa undan. Men i böckernas värld går man tämligen säker från märkliga vintersporter och trist musik, vilket gör det här till ett perfekt läge att förlora sig i en bra bok.

Något att rekommendera för den som vill bli litet uppskrämd istället för OS- och Mellouttråkad är en riktigt bra bok som har några år på nacken, men som äntligen kommit på svenska: Kvinnan i svart (The Woman in Black) av Susan Hill. Jag har skrivit om den för rätt länge sedan här på bloggen efter att ha läst den på engelska, men det finns all anledning att puffa litet extra för den. Då beskrev jag den som "...en klassisk spökhistoria, komplett med dimmiga engelska landskap, övergivna gamla hus, förfallna kyrkogårdar och surmulna bybor som bara tittar konstigt när huvudpersonen försöker få en förklaring till märkliga händelser". Det här är gotisk stämningsfylld skräck som är både vackert skriven och lyckas vara gastkramande utan att innehålla vare sig blod eller våld. 

Alltså: läs en bok istället, tv:n är inte din vän för tillfället. Och varför då inte Kvinnan i svart? Du kanske inte sover så bra efter att ha läst den, men sömn är å andra sidan rätt överskattat i jämförelse med böcker. 

Heartless

Det måste vara någon slags hatkärlek som gör att jag envist fortsätter att läsa Gail Carrigers böcker. De är ju så där humoristiska och lagom fåniga på ett sätt som får sur-gothen inom mig att ilsket fälla ut alla taggarna, samtidigt som jag på något annat plan ändå tycker att de har sin charm. Alltså gav jag mig på Heartless, den fjärde och näst sista i serien om den själlösa lady Alexia Maccon. Och jag tycker nog att serien blir bättre och bättre för varje bok – eller också var det jag som inte kände mig riktigt lika humorbefriad just den dagen jag läste den här...

I Heartless blir drottningen hotad till livet av ett synnerligen konstigt spöke, något som naturligtvis engagerar den alltid lika energiska Alexia. Anledningen till spökhotet verkar ligga en bit tillbaka i tiden, men är uppenbarligen fortfarande väldigt känslig för de som var inblandade. Ingen vill nog egentligen att Alexia skall börja röra i varulvars och vampyrers skumma förflutna, men hon vill ändå gå till botten med det här. Hennes varulvsmake är inte heller särskilt förtjust i spökjagandet, som han tycker riskerar att bli litet väl farligt för hans i den här boken synnerligen höggravida hustru.

Rätt kul läsning är det, och jag gillar att vissa personer från tidigare böcker litet mer får visa vad de går för. Men hjälp, så tröttsamt det blir med den ändlösa mängden skämt som bygger på att den gravida Alexia är fet som en flodhäst och därför rör sig klumpigt hela tiden. Graviditeten i sig fyller inte någon egentlig funktion i den här boken, utan bara finns där som en outsinlig källa till dratta-på-ändan-humor. Meh.

En bok kvar nu, och visst kommer jag att orka i mål med den här serien trots allt. Det skall bli intressant att se vad som händer i den sista boken, även om det egentligen inte laddat upp till någon upplösning modell större. Men först får det bli något helt annat, två sådana här böcker på rad blir för mycket för mig...