The Coldest Girl in Coldtown

För inte så länge sedan klagade jag här på bloggen över att det inte verkade komma några bra vampyrböcker längre. Men jag hade faktiskt en riktigt trevlig sak liggande oläst hemma, som jag inte tänkte på då. The Coldest Girl in Coldtown av Holly Black, visade sig vara bland det bästa jag läst i den genren på ett tag. Vilket inte säger så mycket egentligen, men ändå...

The Coldest Girl in Coldtown utspelar sig i ett alternativt USA där vampyrer finns, odödliga, lockande och samtidigt väldigt farliga. För att hantera det här har myndigheterna upprättat ett antal säkerhetszoner, så kallade Coldtowns, dit man skickar infångade vampyrer och människor som smittats med "the cold" (vilket betyder att de kommer att förvandlas till vampyrer). Innanför den hårdbevakade gränsen till en Coldtown är det laglöst land. Därinne får vampyrer och smittade klara sig bäst de kan, tillsammans med de människor som också vistas där. För människor söker sig dit trots alla risker det innebär, inte minst vampyrromantiker som själva vill bli odödliga och därför gärna donerar blod till vampyrerna. Och de som inte finns på plats sitter hemma och drömmer sig in i vampyrernas värld via tv och internet.

Bokens huvudperson Tana vaknar upp i spillrorna av en rejäl tonårsfyllefest som slutat i vampyrattack och blodbad. Eftersom risken finns att hon blivit smittad är den enda utvägen att försöka ta sig till en Coldtown. Vad hon skall göra sedan vet hon inte, men hon tror knappast att livet därinne kommer vara lika glamoröst som det framställs i dokusåpor och bloggar fyllda med vackra och lockande vampyrer. Och det är det verkligen inte...

Att det här skulle vara en läsvärd bok kan väl inte sägas vara någon överraskning med tanke på den standard som Holly Blacks tidigare böcker hållit. Jag har tidigare här på bloggen skrivit uppskattande om Den vita katten, men hon ligger också bakom en lång rad andra barn- och ungdomsböcker som är alldeles utmärkta. När hon ger sig in i vampyrträsket är det med entusiasm och en smittande kärlek till genren, men också med en hälsosam distans till det hela. Holly Black är väl medveten om alla klichéer när det gäller vampyrer, vilket gör att hon lyckas både styra undan fallgroparna och få med det som ändå hör till i en sådan här bok. Visst finns det snyggingvampyrer (Gavriel!), men de är ändå inte de där trista dark brooding handsome glittrande vampyrerna som känns så uttjatade...

Holly Black lyckas bra med att fånga vampyrer som faktiskt är blodtörstiga, hänsynslösa och farliga på riktigt, samtidigt som man förstår varför vissa människor dras till dem. Det känns trovärdigt att samma människor som i verkligheten sitter klistrade framför till exempel Paradise hotel också skulle kunna göra detsamma framför en livesändning med coola vampyrer som festar loss – och önska att de själva fick vara med där bland de vackra odödliga. Att de som faktiskt kommer i kontakt med vampyrerna sällan tillåts bli en av dem, det tänker de inte på. Inte heller att vampyrerna utnyttjar och plågar människor både för att få deras blod och för att de helt enkelt inte har någon respekt för människoliv.

Alltså: The Coldest Girl in Coldtown är kanske inte någon blivande klassiker, men är ändå äntligen en vampyrbok som det var riktigt roligt att läsa. Det var ett tag sedan sist!

All Souls, del tre

Jag har inte exakt koll på statistiken när det gäller besökare på bloggen, men jag brukar hålla ett öga på vad det är för googlingar som gör att man hamnar här. Litet grann för att det kan vara komiskt att se vissa väldigt konstiga sökningar som gjort att folk trillat in (t.ex. "kan spöken följa en från barndomen?" – en lätt oroande fråga som jag dock inte har något svar på...).

En sak som framgår väldigt tydligt är vad som är allra vanligast: sökningar om Deborah Harkness. Lätt hjärtskärande är de ständiga "Deborah Harkness fortsättning på svenska" (sorry, som jag skrivit om tidigare ser det inte ut bli någon). Men intresset verkar också vara stort för slutet av trilogin, där A Discovery of Witches (Alla själars natt) och Shadow of Night kommer följas av The Book of Life. Enligt var som sagts är 15 juli det datum då man kommer kunna lägga sina ivriga små tassar på den sista tegelstenen av de tre.

Jag har tidigare skrivit om omslagen till Deborah Harkness böcker och konstaterat att de skiljer sig åt väldigt mycket mellan utgåvor i olika länder. Ifråga om The Book of Life är det uppenbart att detta fortsätter, för nu finns bilder på de engelskspråkiga utgåvornas omslag och som framgår är de verkligen inte lika. Det gröna omslaget är den amerikanska utgåvan och det vita den engelska/australiska m.m. Jag tycker väl inte att någon av dem är klockrena, den amerikanska är rätt rörig och den engelska känner jag någon slags instinktiv motvilja mot. Det är helt gräsligt, inte sant?

Nåväl, det är ju innehållet som räknas och där hoppas jag på en bra upplösning på det hela. Jag tyckte mycket om Shadow of Night, även om jag förstått att den inte gick hem hos alla läsare, och nu undrar jag verkligen vad som väntar i den sista boken. Den som är riktigt nyfiken kan läsa ett kort-kort utdrag hos USA Today, där inte mycket egentligen framgår men som sätter stämningen på ett lovande sätt.
 

Yay! återigen för Jennifer McMahon

Jennifer McMahon har skrivit den helt underbara Don't Breathe a Word som jag tyckte var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Självk  lart gjorde det mig nyfiken på övriga böcker hon skrivit och nu under min semester fick därför Dismantled följa med i packningen. Det visade sig vara en bok som visserligen inte har samma magiska stämning som Don't Breathe a Word, men som på många andra sätt är minst lika engagerande och dessutom fylld med nagelbitaraktig spänning.

Dismantled handlar om paret Tess och Henry som bägge från början är konstnärer, även om Henry lämnat det konstnärliga och istället tagit över faderns målarfirma. De bor med sin dotter i ett stort gammalt hus på landet och skulle väl egentligen kunnat ha det ganska bra. Problemet är bara att hela deras liv så att säga vilar i skuggan av hemska händelser från en sommar ett decennium tidigare då de bägge precis hade gått ut college. Då bodde de i ett litet konstnärskollektiv ("the Compassionate Dismantlers") vilket till en början kändes otroligt kreativt och omvälvande. Det som först framstått som ett äventyr slutade dock illa, och vad som egentligen hände vill Tess och Henry inte ens tänka på. Men plötsligt är det som om allt kommer tillbaka, som att det förflutna inte kan hålla sig borta längre. De inser bägge att det kan få helt förödande konsekvenser, men kan inte förstå hur det är möjligt att kunna ske. Deras hemligheter borde vara helt säkert bevarade. Eller..?

Med ganska små medel lyckas Jennifer McMahon skapa en rejält ruggig stämning där man verkligen känner den där isande paniken som huvudpersonerna hela tiden kämpar emot. Handlingen är uppbyggd kring olika berättarperspektiv, framför allt Tess, Henry och deras nioåriga dotter Emma. Det är skickligt sammanvävt så att när det börjar hända mystiska saker vet läsaren från början orsakerna till det som för personerna i boken framstår som otroligt konstigt och kanske till och med övernaturligt. Efterhand blir dock det hela mer och mer komplicerat och svårförklarligt, så att man inte längre kan vara säker på vad som ligger bakom.

Det går att se likheter mellan Dismantled och The Secret History, på så sätt att bägge utgår från en grupp studenter som förenas kring idéer som visar sig vara förödande destruktiva. Och bägge böckerna har huvudpersoner som aldrig kommit bort ifrån den där intensiva tiden de hade tillsammans, som att det var det enda riktigt viktiga de någonsin kommer att få uppleva. Som att deras liv både började och slutade där. Nu är Dismantled inte en kopia av The Secret History, inte alls, på många sätt är böckerna väldigt olika. Inte minst finns inte samma identifikationsfaktor som när det gäller Donna Tartts romanfigurer, men så är ju The Secret History något av ett extremfall bland böcker (jag har ju tidigare utnämnt den till den bästa boken någonsin...). Men något av samma känsla finns ändå där.

När jag läste Don't Breathe a Word blev jag litet besviken på slutet, för det var som att förtrollningen bröts när allt skulle knytas ihop och förklaras. Jag tänker inte avslöja vad som händer i den här boken, mer än att jag tycker att slutet är myyycket bättre. Det är många trådar som skall dras ihop, och det sker med ett antal vändningar som skruvar upp den redan läskiga stämningen mer och mer. När man till slut slår ihop boken är det med en rätt förfärad känsla ... på allra bästa sätt.

Lyckligtvis finns det fler böcker att Jennifer McMahon att ta tag i efter den här, och snart kommer också hennes nya, The Winter People. Är det månne på plats att börja fangirla litet nu?

Semestertider

Eftersom jag för en tid dragit till varmare trakter har bloggen på sistone fått gå på autopilot med förhandsinställda inlägg (förlåt att jag varit dålig att svara på kommentarer!). Varje år i januari brukar jag passa på att ta semester för att slippa undan kyla, mörker och snö under åtminstone någon vecka. Visserligen får jag bara huvudvärk av att vara i solen och mitt gråa gothskinn lämpar sig inte att för exponera i några större doser. Men att sitta i skuggan med en drink och en tjock bok är verkligen inte något dumt sätt att tillbringa en vintervecka.

Och det där med tjock bok är viktigt i sammanhanget. Både sambon och jag släpar alltid med oss stora mängder böcker när vi åker på semester, och den här gången hittade jag verkligen ett enormt läsflyt. Det är dock inte så förvånande med tanke på att resväskan var fylld med idel säkra kort. I bokhögen fanns namn som Jennifer McMahon, Cornelia Read, Holly Black och Gail Carriger. Det visade sig vara flera riktigt bra saker, men mer om detta vid senare tillfällen. Recensioner kommer framöver!

Böcker att se fram emot under 2014

Om 2013 var helt tokbra när det gäller nya spännande böcker, hur blir då 2014 i jämförelse? Ja, om det blir lika bra framgår inte hur hårt jag än spänner blicken i spåkulan. Men precis som jag hintat om tidigare (till exempel när jag i december skrev om den svenska utgivningen) finns det en hel del lovande titlar. Dags att börja peppa omgående med andra ord!

Vad har vi då att vänta oss? Jo, redan nu mycket snart kommer nya böcker från ett par thrillerförfattare som gjort sig kända för att leverera med högsta kvalitet: In the Blood av Lisa Unger (som nog faktiskt redan har hunnit komma nu i dagarna) och Missing You av Harlan Coben (mars). Dessutom kommer Carthage av Joyce Carol Oates (januari), som verkar vara en synnerligen intressant thrillerhistoria – och jag som inte hunnit läsa The Accursed ännu!

Några favoritförfattare som tidigare skrivit underbart stämningsfulla, skrämmande och spökiga böcker kommer också med nytt: The Winter People av Jennifer McMahon (februari), The Vanishing av Wendy Webb (januari) och Silence for the Dead av Simone St James (april). Och visst hade vi alla väntat oss att Stephen King hade en ny bok på gång? I juni kommer Mr Mercedes (ett biltema igen, intressant...).

Ett par mycket hett efterlängtade sista delar i trilogier kan vi förvänta oss: Justin Cronins sista del efter The Passage och The Twelve, med titeln The City of Mirrors, kommer enligt vad jag kunnat hitta först i oktober (åh, denna väntan!). Till sommaren (juli) avslutar Deborah Harkness sin All Souls-trilogi med The Book of Life, fortsättningen på A Discovery of Witches och Shadow of Night. Men det blir inte bara avslutningar, utan också början på nya saker. Half a King, första delen i Joe Abercrombies nya YA-fantasytrilogi ges också den ut i juli.

Allt det här verkar väl bra, men den riktiga OMG-faktorn infinner sig om vi istället går över till serier. Bara tanken på Neil Gaimans Sandman Overture försätter i alla fall mig i totalt fan girl-mood. Denna prequel till de klassiska Sandman-böckerna håller på att ges ut i serietidningsform, men snart måste väl ett album komma? MÅSTE! SNART! Peppning på hög nivå pågår också inför sista delen av Joe Hills Locke & Key, liksom första delen i Wraith – som alltså knyter an till hans roman NOS4A2. Ingen som läser den här bloggen kan ha missat hur mycket jag tycker om den boken, så ni förstår att jag är nyfiken på vad det blir av Charlie Manx i serieversion.

Som framgår är det mycket synnerligen intressanta saker på gång under året, och ännu mer kommer garanterat att dyka upp allteftersom. Jag återkommer med nya försiktiga funderingar och en del skyhöga förväntningar framöver, lita på det!

Arkiv X, säsong 10

Den stora Arkiv X-abstinensen har jag skrivit om förut här på bloggen, den där som kan få en att dra ned persiennerna och begrava sig med avsnitt efter avsnitt trots att man sett dem många gånger förut. Visst vore det trevligt med något nytt från mina favoriter bland FBI-agenter (tillsammans med agent Cooper, förstås!). Eller..? När tv-serien lades ned efter nio omgångar var det väl ingen som egentligen sörjde den saken. Det kändes då som att den nog hade hållit på ett par år för länge. Mulder och Scully var knappt med längre och alla konspirationer, aliens och mystiska händelser hade dragits så många varv att det inte riktigt upplevdes som intressant eller angeläget att hänga med i dem.

Men nu har det går tolv år (serien lades ned 2002) och filmen I want to believe från 2008 är också rätt avlägsen. Då går det inte låta bli att bli nyfiken när The X-Files Season 10 har kommit upp i serieversion. Liksom i den senaste filmen är det här återigen Mulder och Scully som är huvudpersoner, även om agent Doggett gör ett kort inhopp. De bägge har lämnat FBI och lever ett nytt liv under andra identiteter för att det inte skall gå att spåra dem tillbaka till allt som hände kring deras arbete med X-files. Av den anledningen blir de rätt förvånade av ett besök från en person från förr som kommer för att varna om att någon är dem på spåren. Snart börjar mystiska personer dyka upp, liksom även många gamla bekanta ansikten från FBI-tiden (en del väldigt oväntade). Frågan är dock vad det här är för mystiska individer och vad de är ute efter. Och vem kan man lita på? Den gamla arkiv X-devisen "trust no one" känns helt plötsligt mer aktuell än någonsin.

Jo, det är roligt att läsa det här. Verkligen. Det är många kära återseenden, en handling som är både mystisk och rätt obegriplig samt Mulder och Scully i gammal god form. Precis som man minns att det var och just så som man vill ha det. Nu är det här volym 1 och fler delar kommer framöver. Om storyn håller i längden återstår att se, men i den första boken är det litet grann som att återuppleva tv-serien när den hade sina bättre dagar. Och det är väl ett helt ok betyg till en sådan här bok?

Året som gått

Så då var 2013 slut sedan några dagar tillbaka. Det har på många sätt varit ett bra år på bloggen, med mycket bra böcker att skriva om. Till stor del var detta de fantastiska tegelstenarnas år: NOS4A2, Nyckeln, The Goldfinch – de fanns alla med när jag häromdagen utnämnde årets bästa böcker. Andra riktiga höjdpunkter som dock inte kvalar in i tegelstensfacket var The Ocean at the End of the Lane/Neil Gaiman, Don't Breathe a Word/Jennifer McMahon, Onda flickor/Alex Marwood, Illyria/Elizabeth Hand, Moon over Soho/Ben Aaronivitch, The Ghost Orchid/Carol Goodman och The White Devil/Justin Evans. Och det är bara för att nämna några som jag minns särskilt väl, men det finns många fler att välja på.

På bloggen har det varit en salig blandning av litterärt mörker, skräck, thrillers samt ett och annat monster som tittat fram emellanåt. Dystopier och postapokalyps har varit stort både om man ser till bokutgivningen under året och vad jag har skrivit om. Temat "Dags för dystopier" drog jag igång i slutet av sommaren och kom att innehålla både gamla klassiker och en hel del nya böcker. För det här är verkligen en genre som är på gång just nu. Wool, Drömgångare, Legend och Divergent/Insurgent är några exempel på böcker som kommit under året, men det finns många fler.

En hel del serier har jag också läst, i våras var det till och med en hel serievecka på bloggen. Bland annat har jag till slut gett mig i kast med the Walking Dead som jag dock tycker är ganska ojämn. Riktigt bra rakt igenom är däremot Locke & Key, där det kommer bli mycket spännande att läsa sista boken som förhoppningsvis kommer ut snart. Annars finns också några svenska böcker som verkligen kan rekommenderas, till exempel min favoritseriebjörns återkomst i Theos ockulta kuriositeter. Och så får vi inte glömma Berättelser från Engelsfors, seriealbumet som på ett så bra sätt fyller i en del luckor och ger nya vinklar på det som händer i Engelsforstrilogin (och där Mona Månstråle är helt underbar!).

Bloggen har dock inte bara innehållit bokrecensioner, utan också mycket annat. Förutom en mängd peppande inför kommande böcker och mer allmänna utgjutelser och boknörderier har jag deltagit i ett par temadagar: dels Fikitiviteters Jane Austen-dag i mars och Stephen King-helg i september, dels Bokbloggare mot rasism nu i december. Jag har också skrivit en del om mina besök på årets Swecon, Fantastika i oktober och Stockholms internationella seriefestival i april.

Läsutmaningar brukar jag säga att jag försöker hålla mig borta ifrån, men några blev det i alla fall. Tre på tre var väldigt lyckat, där jag läste på temat Ond bråd död. En utmaning som försvann helt var däremot Tusen och en natt, som varken jag eller någon annan jag verkar ha genomfört (jag har i alla fall inte sett några inlägg, men jag kanske har missat dem?). Som en slags kompensation gjorde jag med mycket gott resultat kaosutmaningen i efterhand, dvs kollade om jag hade läst böcker som passade in på de 35 uppgifter som man skulle klara av i utmaningen.

I januari hade jag någon slags idé om att för en gångs skull räkna hur mycket jag läste, och det skulle ske via Goodreads. Målet var att det skulle bli inte mindre än 150 böcker lästa, vilket nog är rätt normalt för min del. Jag läser fort, mycket och vid alla tillfällen som ges. Däremot är jag usel på att skriva upp vad jag läser, så givetvis tappade jag räkningen någon gång under sommaren (och hade inte varit särskilt noga även tidigare). Till viss del går det att rekonstruera vad jag läst utifrån vad jag skrivit om för böcker här på bloggen, men jag vet att långtifrån allt blivit recenserat. Jag vet alltså inte exakt hur många böcker det blev, men nöjer mig med att det var många och att ett stort antal av dem var riktigt, riktigt läsvärda. Det är ju det viktigaste, eller hur? Eller är det så att flest böcker vinner? (Jo, så är det.)

Och det här var bara litet korta nedslag i vad bloggen innehållit under 2013. Nu är det 2014 istället, vad nu det innebär. Förhoppningsvis blir det mycket bra böcker, men så vill jag ju alltid att det skall vara!